"Vi har sagt det förr, och vi säger det nu. Tillsynsmyndigheterna har en uppgift i den sociala omsorgen i Sverige. En tydligt given uppgift, som vi ibland får för oss inte samhället riktigt förstått. En anmälan om missförhållanden är endast en anmälan, inget nödvändigtvis negativt. Tillsynsmyndigheterna utreder, vi skall bara anmäla det vi tror är fel. Tillsynsmyndigheterna ser sedan till, att missförhållanden rättas till. Det är uppgiften.I fallet med Oasens HVB & Skola AB, ett HVB hem som nu förekommer i nyhetsrapporteringen, stöttade vi som organisation den enskilda utsatta och dennes son, i att anmäla missförhållanden till Socialstyrelsen. Vid genomgången av ärendet insåg vi, att samma missförhållanden fanns på skolan, varpå en anmälan till Skolinspektionen också lämnades i början av januari i år. Där har vi gjort vårt, tillsynsmyndigheterna utreder. Tillsynsrapporterna från socialstyrelsen som kom i veckan var tydliga i sitt budskap, den hantering vi trodde var olaglig, var det också. Idag valde även Socialstyrelsen att polisanmäla det de funnit. Socialstyrelsen valde även att delge rapporten till Skolinspektionen, eftersom en del av missförhållandena som pekats ut handlade om skoltid. Våra initiala tankar bekräftades av Socialstyrelsens agerande.
Vad gäller mordet på Maria Barin i april 2012, fick Landskrona Kommun skarp kritik för sitt sätt agerande medan Maria fortfarande levde. Vad gäller tjejerna i Landskronafallet, fick Töreboda Kommun skarp kritik av Socialstyrelsen, vad gäller handläggningen av de två hedersvåldsutsatta tjejernas ärende. Det vi tänker oss här, är att andra skall lära sig. Det är därför som både Riksorganisationen GAPF, likväl som den statsapparat som tillsatt tillsynsmyndigheterna, tycker att granskningarna är viktiga. Vi söker gemensamt efter systemfel, för att bättra systemet.
Det är naivt att tro, att dessa rapporter leder till förbättringar som genast sprider sig nationellt, genast leder till bättre handläggningar hos alla berörda myndigheter. Det tror vi inte heller, men vi arbetar långsiktigt.
Nya fall formligen rinner in hos Riksorganisationen GAPF. I en del fall vill myndigheterna ha hjälp, vilket de naturligtvis får. Kan vi bidra till en ökad kunskap, till bättre utgång i enskilda ärenden, så gör vi det. Helt självklart.
I en del fall vill den utsatta ha hjälp, vilket de naturligtvis får. Kan vi bidra till att myndigheterna tvingas lyssna, i ytterligheterna tvingas göra om och göra rätt, så gör vi det. Helt självklart.
Det hedersrelaterade våldet är komplext att hantera, de utsatta är inte alltid den enklaste klientelen att skydda. Många möter hedersoffren, utan att riktigt förstå vad de möter. Många är utbildade i ”våld i nära relationer”, men det är inte hedersrelaterat våld. Mannen utanför hederskontexten får helt enkelt inte hela sin familj att jaga i åratal. Inom hederskontexter fungerar det alldeles utmärkt. Utgångspunkten, både samhällets och vår, är att ingen skall utsättas för våld eller få sitt livsutrymme begränsat. Någonsin.
Riksorganisationen GAPF har senast i augusti 2012 tillställt vår 15 punkters kravlista till politikerna. I den finns bland annat ett krav på särreglering av hedersbrott i brottsbalken, och ett krav på nytt uppdrag till Socialstyrelsen vad gäller de så kallade dödsfallsutredningarna, när enskilda människor dör till följd av våld från närstående, som till exempel till följd av relationsvåld eller hedersrelaterat våld. Varför vi ställer dessa krav, är för att hedersbrotten behöver synas, såväl i handläggningen som i brottsstatistiken. Våldet har gett konsekvenser hos de enskilda som drabbats, konsekvenser som vi måste lära oss att hantera. Varför vi vill se ett nytt uppdrag till Socialstyrelsen vad gäller dödsfallsutredningarna, är för att en utredning skulle omfatta alla inblandade myndigheter även i enskilda fall. De tillsyner av socialtjänst som Socialstyrelsen gör, som utredningen av Maria Barins död, skulle ha omfattat alla inblandade myndigheterna i fallet. Vi tror, att sådana utredningar skulle kunna leda till att samverkan mellan myndigheterna skulle ses naturligt för myndigheten som den enskilda söker hjälp hos. Den ena myndigheten skulle ha en insyn i vad den andra myndigheten gör i det enskilda fallet, resonemanget skulle kanske bli mer gemensamt.
I fallet med Maria Barin skulle polisen ha varit inkopplad, någon skulle ha gjort en riskbedömning, någon skulle ha sett det hedersrelaterade våldet istället för det som socialtjänsten kring henne bedömde som en ungdomsproblematik. I fallet med tjejerna från Töreboda kunde andra myndigheter ha gått in och sagt till om att familjeperspektivet förmodligen inte alls skulle fungera, att hoten måste ses som allvarliga av samhället. I fallen på Barnhemmet Oasen kunde andra myndigheters insyn i fallen kunnat ha belysa den egentliga problematiken, att barn utsattes för mer våld inom den insats socialtjänsten beslutat om, istället för att de skyddades från våldet. Om det fanns en naturlig transparens inom myndighetshandläggningen, en transparens i resonemangen som förs mellan samverkande parter, skulle det vara tryggare för den enskilda. Enskilda handläggares och professionellas privata inställningar till människors situationer skulle kunna komma till ytan i dessa samverkansmöten, och enskilda handläggares egna åsikter eller föreställningar skulle kanske inte styra alla situationer. Våldet ger konsekvenser och skall samhället ta tag i konsekvenserna, måste först våldssituationen lösas. Då kan inte insatserna, eller hjälpen, innefatta mer våld, av något slag.
Under tiden som förändringarna långsamt sker, fortsätter vi som organisation helt enkelt att stötta de enskilda fall vi får in, och anmäla de missförhållanden vi ser, upplever eller misstänker. Inte för att vara kontroversiella, utan för att med de medel vi har försöka bidra till en långsiktig förbättring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar