En bra känsla - lyx varje vecka!

Ni vet den där stärkande känslan hos en själv när man ser och känner att det går bra för han/hon man hjälpt.

Min erfarenhet från socialtjänsten (oavsett när jag var socialsekreterare eller tf enhetschef) är att arbetet tar mer energi än vad de ger men att det lilla positiva man får så lever man länge på och därför man orkar (och vill) fortsätta arbeta som socialarbetare.

Jag har jobbat som socialarbetare i dryga 11 år och blir fortfarande djupt berörd av människors livsöden och kämparanda. Känns "lyxigt" att efter varje genomförd vecka på Framtidståget (öppenvårdsbehandling för missbrukare) gå hem berörd och glad att kunna hjälpa och se när klienterna även stöttar varandra. Känns toppen att se och höra när klienterna uttrycker hur viktig behandlingen och Framtidståget är för dem. När klienterna uttrycker att de alltid får med sig meningsfulla redskap/verktyg och stärkande känsla av oss behandlare och av varandra i gruppen. När de kommer till behandlingen även om de mår riktigt psykiskt dåligt, utan SL-kort och andra hinder visar på att de har en stark inre motivation att kämpa. Att de uttrycker att de vill kämpa för sin egen skull och bevisa att de kan för sig själv - ja då har de kommit en riktigt bra bit på vägen även om livet kommer att vara en fortsatt kamp för dem. Känns underbart att få ta del av deras positiva kamp även om motgångar kommer men också faktiskt passerar dem. Med att dela med mig av denna känsla önskar jag er en trevlig helg! <3

Vart tar alla socialsekreterare vägen?

Jag har länge funderat på vart alla socialsekreterare inom socialtjänsten tar vägen. Vi kan läsa undersökningar och ta del av statistik där det framkommer att personalomsättningen är hög inom socialtjänsten. 7 av 10 socialsekreterare, enligt akademikerförbundets undersökning, funderar på att byta jobb helt och hållet. 

Men vart tar alla socialsekreterare vägen? Jag ställde frågan tidigare inom sociala medier och många svarade att de fortfarande är kvar inom socialtjänsten. En eloge till er! Men hur länge till? Fler hade även gått till privata sektorn som dels betalar mer och där arbetsbelastningen inte är 280 av 100 möjliga. Fler är sjukskrivna på grund av utmattningssyndrom (utbrända). 

Flera av er inom socialtjänsten har sagt att ni funderar på att sluta då arbetsmiljön är under all kritik. Ni mår dåligt, räcker inte till, sover dåligt, har ångest alla dagar och inte bara "vanliga" måndagsångesten, får inte tillräcklig med uppskattning och lönen..  Ja lönen... Ett helt kapitel för sig. Har aldrig lönat sig att arbeta med människor. Det är inte lönen man valt yrket utifrån utan för att man, förhoppningsvis, har ett hjärta som säger att "jag vill hjälpa andra som har det mindre bra".

Men vad gör du när du själv går sönder? När du inser att det inte går längre. Att din kropp och knopp inte ens säger nej längre utan SKRIKER NEEEEJ. Det smärtar, det tar emot. Det är tabu. Du får ju inte säga att du inte klarar av det längre. Du försöker om och om igen.. men det går inte mer och du går sönder. Du orkar inte med vardagslivet längre. Går hem. Gnäller inför och på gubben/gumman och barnen. Ja, till och med katten får sig en utskällning.

Kan du verkligen hjälpa människor när du mår såhär? Vill du verkligen vara den människan du blivit? Trött och orkeslös och med motvilliga steg går du sakta mot jobbet och springer där ifrån efter övertid som du inte får ut i varken pengar eller tid. Du kommer hem, ser skymten av barnen som är på väg och lägga sig för att imorgon gå till dagis/skolan. Var det så du ville umgås med dina barn när du längtade så mycket efter dem?

Ta dig en tankeställare - är det värt ditt egna liv? För att arbeta med människor bör du fungera någorlunda som en katalysator där du använder dig själv utan att bli förbrukad. Sätt stopp! Ha ditt egenvärde!

Hantera det svåra nu för att njuta av det bättre senare

"Do what´s difficult now so you can enjoy what´s world -class later"

Arbetsmiljön i socialtjänsten granskas av forskare

Den första större studien av hur arbetsvillkoren i socialtjänsten påverkas av New Public Management ska nu genomföras vid Stockholms universitet. I studien ingår enkäter med samtliga biståndshandläggare och socialsekreterare som är medlemmar i Akademikerförbundet SSR. 

Onådiga sanningen gör tummen upp för detta initiativ! Detta utifrån att vi tidigare tagit del undersökning av Akademikerförbundet SSR där det framkommer att sju av tio socialsekreterare har övervägt att lämna socialtjänsten. Tidigare forskningsstudier beskriver hur anställda väljer mellan att äventyra sin egen hälsa – eller kvaliteten i arbetet. Wanja Astvik leder nu den första större studien av hur socialtjänstens arbetsvillkor påverkas av NPM, vars kärna är decentraliserat resultat- och kostnadsansvar, målstyrning, marknadisering och ständig rationalisering för att öka effektiviteten.

Läs mer på länken som följer:
New Public Management och arbetsmiljön i socialtjänsten

Torka alltid tårar med dubbla handskar

Foto: Sylvian Cherkaoui

Det spekuleras och befaras att ebola kan bli vår tids digerdöd. Katastrofläkaren Johan von Schreeb beskriver berörande och målande på SvD Kultur om sitt arbete i epidemins Sierra Leone. Von Schreeb lyfter fram etiska dilemman, om känslan av att välja mellan familjen eller att åka till Västafrika och förhindra spridningen av ebola. Han skriver om otillräckligheten, om viljan att göra mer och önskan om att myndigheter ska reagera och agera.

SvD publicerar även ett bildreportage, av fotografen Sylvian Cherkaoui, om Marie Finda Kamonos sista dygn i livet efter att blivit smittad av ebola. När hon får beskedet att hon drabbats av ebola är hon för sjuk för att reagera. Familjens hem desinficeras och textiler och madrasser bränns. Två dygn senare dör hon, endast 33 år gammal. Fem av hennes familjemedlemmar har sedan tidigare avlidit av smittan. Några i hembyn anklagar systern för Marie Findas Kamonos död då de anser att hon skulle överlevt om hon inte blev förd till vård av Läkare utan gränser.

Nedan följer Johan von Schreebs skildring i sin helhet:

"Det blåser en mild sydlig vind från fjärden. Jag gungar i solen, bekvämt tillbakalutad i hängmattan medan signaturen från "Sommar" strömmar ur radion. Ett irriterande pling hörs från mobilen. Det dröjer innan jag sträcker mig efter den. Det är från Ian på Världshälsoorganisationen, WHO: "AKUT! Kan du omedelbart delta i telefonkonferens om ebolautbrottet, Behöver dina tankar!".

Under de senaste veckorna har jag följt nyheterna om hur ebola sprider sig i Västafrika, men avstått från djupare engagemang. Mest för att jag behöver vara ledig, men också för att epidemier inte är mitt område. Jag är kirurg och katastrofspecialist. Därför skakar jag långsamt på huvudet när jag läst meddelandet. Samtidigt sväljer jag en obehagskänsla. Ian hör inte av sig utan anledning. Han är ingen alarmist. Vi jobbade båda två ifjol på plats i efterdyningarna efter att tyfonen slitit sönder Filippinerna. Vi vet hur en katastrof ser ut och hur det luktar när kroppar legat länge i värmen. Ian har nyss börjat arbeta på WHO:s högkvarter och leder samordningsarbetet av fältsjukhus i katastrofer. I flera av de senaste årens TV-sända megakatastrofer har mängden av tillresta läkare och sjuksköterskor skapat kaos. De har känt sig kallade av de dramatiska bilderna som kablats ut från katastrofen och modigt bestämt sig för att hjälpa till. Många anländer utan förvarning och saknar erfarenhet. Alla är sin egen arbetsgivare, ingen tar order. Det blir frontalkollision mellan de tillresta doktorernas övertygelse om och tro på vad som krävs och vad som verkligen behövs. För att inte missa målet krävs erfarenhet och kyla som komplement till det varma bultande hjärtat. Den gällande doktrinen har inte varit att det behövs fler internationella fältsjukhus i katastrofer utan färre, men rätt anpassade.

Trots tvivel kopplar jag upp mig på telefonmötet. En läkare i Liberia rapporterar på en knastrig telefonlinje osentimentalt om läget. Epidemin är bortom kontroll och de höga siffrorna på antalet smittade som uppges är sannolikt grova underskattningar. Det är betydligt värre. Det råder akut brist på vårdplatser. Det tar inte lång stund att inse att doktrinen om att bromsa antalet internationella fältsjukhus i katastrofer inte gäller denna katastrof. Tvärtom. Det krävs mängder av fältsjukhus, fler än jag kan fantisera om och det snarast möjligt. Normalt sett går sjukvården på knäna i både Sierra Leone och Liberia och nu verkar sammanbrottet nära. Om hjälpen dröjer ytterligare tre veckor så har behovet fördubblats och så där fortsätter utvecklingen. Läkare utan gränser ropar efter hjälp men när Ian mot slutet av mötet slänger ut frågan om någon av de organisationer som deltar i mötet planerar insatser blir det tyst. Bruset på linjen ekar tomt. Till denna katastrof vill ingen resa frivilligt.

En stund senare samlar jag ihop kaffekopparna och vandrar stigen mot huset. Då kommer ytterligare ett SMS från Ian: "Behöver din hjälp. Kan du komma till Genève och sen möjligen åka till Sierra Leone?" Trots den varma sommarsolen går en kall kår genom kroppen. Jag vet vad det handlar om, kan spelreglerna och har valt en karriär där jag inte velat tappa kontakten med fältet och de drabbade. Det är därifrån jag hämtar min energi och stämmer av att jag tänker rätt. Jag är en kliniker som måste klappa om och prata med patienter för att fatta vad det handlar om. Konsekvenserna är regelbundna uppbrott och avfärder till platser som de flesta skyr. Katastrofer har blivit mitt levebröd. Jag har plågat min omgivning, framförallt min familj, med min livsstil som innebär att halva hjärnan och ena benet ständigt är på väg ut i världen.

En vecka senare sitter jag på ett hårt stengolv på Casablancas flygplats. Efter fem dagar på WHO:s kommandocentral där jag pressat diplomater från Kina, Japan och andra länder att skicka fältsjukhus till ebolaområdet är jag nu på väg till Sierra Leone. Planet till Freetown avgår om fem timmar. Ur dolda högtalare strömmar ledmotivet från Doktor Zjivago. Jag lutar mig mot den svarta rullväskan. Jag har lärt mig resa med minimalt bagage och har bara handbagage. Fram till nu har dagarna varit späckade. Uppbrott, allt det praktiska och sedan till Genève för att försöka ta fram och definiera strategier för att få omvärlden att reagera. Efter att ha arbetat arton timmar i sträck har jag rasat i säng. Beslutet att åka till Genève var enkelt, familjen nickade om än med bister min. Avgörandet att fortsätta till Sierra Leone var däremot svårt. Trots min familjs vädjan att inte skulle resa vidare, så åkte jag. Valde jag rätt mellan min familjs nödrop och Ians? Jag förlitade mig på att de skulle klara sig och att jag behövdes mer i Sierra Leone. Men hur mycket kan man utsätta sina nära och kära för utan att bli hjärtlös?

Det första andetaget utanför flygplatsbyggnaden i Freetown, med den kolsvarta himlen som fond, är varmt och fuktigt. "Tänk om det finns ebola i luften" hinner jag tänka medan jag tveksamt drar ner den i lungorna. Klockan är fyra på morgonen och det återstår flera timmars bilresa. Vägen mot staden ligger öde. Regelbundet tvingas chauffören att hastigt bromsa in när det dyker upp trästockar som släpats fram för att spärra av vägen. Det rytmiska ljudet från vindrutetorkarna vaggar till vila, men sömnen vill inte infinna sig. I gryningsljuset kör vi genom Freetowns förorter där slummen breder ut sig, Enkla hus av papp och bråte kantar vägen. Eldar är tända och morgonmål håller på att förberedas. Det är grått och regnet vräker ner. Ännu pågår regnperioden.

Jag hinner duscha innan det är dags att kasta sig in i arbetet. Utmaningen är att veta vad jag ska göra. Mitt arbete saknar arbetsbeskrivning, men en sak är klar, jag ska inte vårda sjuka. WHO:s roll är att leda insatserna, inte driva sjukhus. Målsättningen är tydlig – att så fort som möjligt få upp en mängd vårdplatser. Det är bråttom, mycket bråttom. Men att dimpa ner i ett av världens fattigaste länder och med konkret överhängande livsfara är extremt utmanande. Var ska jag börja? Efter några dagars initialt kaos och utan tydligt ledarskap börjar jag ta egna initiativ. Med stöd från lokala kollegor går det att mejsla fram tydliga och konkreta uppgifter. Jag hjälper till skaffa fram skyddsmaterial och lyckas få tag på två infektionsläkare med erfarenhet av smittskydd. Efter en dryg vecka står en lokal redo och vi kan starta den första kursen om hur man driver ett ebolacenter och skyddar sig mot smittan. Problemet är att vi inte hinner utbilda alla som behövs. Inom ett dygn är det hundratals lokala sjuksköterskor på kölistan.

Som kirurg är jag van att klä mig sterilt i operationsrock och handskar. Van att arbeta under desinficerade förhållanden. Det krävs ett visst beteende som tar tid att lära sig och som måste nötas in. Men personalen som ska vårda ebolasmittade behöver inte lära sig att ta på sig skyddsutrustningen sterilt utan att ta av den utan att nudda huden. Momentet när munskydd, rock och skyddsglasögon ska tas av är livsfarligt. Det är ofta då som personalen smittas. På kursen övar vi tillsammans. Försiktigt kränger jag av mig den yttersta handsken medan en klorlösning duschar mig. Det luktar som i ett kommunalt badhus. Jag fingrar nervöst efter blixtlåset i halsgropen. Det är förenligt med dödsfara att nudda den oskyddade halshuden med handsken där ebolavirus kan sitta. Om viruset kommer in i kroppen tar det över. När sjukdomen bryter ut finns det virus i alla kroppsvätskor – i svett, spott och sperma. Det krävs stenhård disciplin för att skydda sig och inte gnugga sig i ögonvrån. De smittades tårar måste alltid torkas med dubbla handskar.

I Sierra Leone kan bara 40 procent av den vuxna befolkningen läsa och skriva. Närmare 20 procent av barnen dör innan sin femte födelsedag. Min strategi bygger på år av erfarenhet att driva sjukvård. Jag vet vad som funkar. Det måste vara enkelt. Den logik som jag är uppväxt med, att det kommer rent vatten ur kranen och att myndigheterna går att lita på, gäller inte här. Alla barn i världen förstår omedelbart orsaks- och effektsambandet mellan att lägga handen på en het spisplatta och att det gör ont. Medan det är svårt för vem som helst att förstå hur ett virus, som inte går att se smittar och ger sjukdom veckor efter att man kysst en nära anhörig som avlidit på pannan. Det låter sig inte enkelt förklaras. Logiken som gäller i Sierra Leone är annorlunda och tätt sammankopplad med de förutsättningar människor lever under. Fattiga människor är inte dumma, då vore de döda. Skulle jag hamna i deras situation skulle jag inte klara mig, har ingen aning om hur man gör. Men om jag inte förstår skillnaden mellan min värld och deras kan jag heller inte överbygga den. För att illustrera vikten av att inte få virus på kroppen tar jag hjälp av Gentianaviolett – en kristallblandning som används mot svampinfektion. Gentiana färgar allt den kommer i kontakt med ilsket blålila. Som en del av övningen att ta av sig skyddskläderna får personalen doppa handskarna i gentianalösningen. De som lyckas ta av sig skyddsutrustningen utan att få ett stänk av färgen på huden belönas.

Längs de branta kullarna forsar störtfloder ner. Flera hus har ryckts med och hamnat i floden som flyter fram genom staden. Bilar stannar och nyfikna människor spanar på all bråte som flyter förbi. En man försöker dra ett rep runt ett kollapsat hustak för att förhindra att det dras med i syndafloden. På bilradion spelas en nyskriven sång om ebola. Refrängen ljuder "Ebola must go away". Chauffören Samuel byter musik. När vi hälsade sträckte jag reflexmässigt fram handen, Men istället för att möta min hand fick jag en förlägen blick. I ebolaland har man slutat röra vid varandra. Vi är på väg mot ett ebolacenter som snart ska vara klart att ta emot smittade. Nya problem dyker ständigt upp och skjuter upp öppnandet. Är sophanteringen verkligen säker? Finns det tillräckligt bra system för att ta hand om de virusindränkta skyddskläderna? Hur förklarar man för städarna om livsfaran med att ta i de använda skyddskläderna i ett land där engångshandskar är en lyxvara? Hur kommer röken från tunnorna där riskavfallet bränns att sprida sig? Kommer grannarna längs vägen där den sprider sig att protestera? Utanför det blivande isoleringscentret står en klunga människor som nyfiket blickar över muren och följer skådespelet som pågår. Det spikas upp brandgul plast för att tydligt markera gränsen mellan tälten. På ena sidan ska de med misstänkt ebola vårdas, på den andra de med laboratoriekonfirmerad smitta.

Det krävs militärisk disciplin för att undvika sammanblandning mellan de två kategorierna av patienter. I det första tältet står fem slitna sängar på det nylagda cementgolvet. De med misstänkt smitta förs hit med ambulans eller annat färdmedel. De måste stanna här medan prov tas och skickas för analys. Som tur är ligger laboratoriet nära. Det tar mindre än ett dygn att få provsvar, men under den tiden är det livsviktigt att de som inte är smittade inte kommer i kontakt med dem som är det. När jag stryker svetten ur pannan rycker jag till. Shit, jag får inte komma åt ögonvrån det kan få ödesdigra konsekvenser! Viruset tar alla möjligheter att ta över min kropp. Utan förvarning vräker ännu ett skyfall ner. Regnvattnet måste fångas upp och ledas bort separat. Den nygrävda avloppsbrunnen hotar svämma över om vattnet hamnar där. Då läcker det ut ebolavirus.

På vägen tillbaka står trafiken stilla. Det är trångt mellan stånden där morgonens fiskfångst bjuds ut till försäljning. Två kvinnor som rakryggade balanserar fyllda vattendunkar på huvudet passerar förbi. Inget på marknaden avslöjar att det pågår en epidemi som smittar fem personer i timmen. Utom möjligen doften av klor som slår emot när jag kliver in i affären för att köpa några öl. För att bli insläppt krävs det att man sköljer händerna i den skarpluktande lösningen. I katastrofen finns bara nuet. Morgondag och gårdag existerar inte. Allt är på allvar. För att kunna arbeta krävs absolut gehör och fullständig närvaro i stunden. Det fordras förmåga att prioritera, att sålla bort det oväsentliga till förmån för det som är livsnödvändigt. Utan förvarning far plötsligt en ilning genom kroppen. Insikten om det som just nu händer i Liberia och Sierra Leone går upp för mig. Jag har inte tidigare förstått vad det matematiska begreppet exponentiell tillväxt betyder. Inte insett att sedan jag kom hit har antalet ebolasjuka fördubblats Och att om tre veckor kommer det vara ytterligare dubbelt så många, om sex veckor fyra gånger fler. Ebola har i dagsläget sjuttioprocentig dödlighet. Föräldrarna till de barn som vaknar med feber och kräkningar idag i Sierra Leone kan med rätta känna ångest. Sju av tio som får ebola dör. Det svartnar för ögonen.

Jag kan knappast anklagas för att vara alarmistisk när jag påpekar att det som pågår i Västafrika kan leda mot digerdöden. Det är hemskt och svårt att ta till sig. Joseph Conrads ord dånar i bakhuvudet "Facing it, always facing it, that's the way to get through. Face it". Jag är tvungen att förstå den katastrofala utvecklingen och göra allt jag förmår för att se till att mer hjälp skickas. För jag vill inte med eftertankens kranka blekhet konstatera att pesten kom och att jag visste om det, men inte gjorde något för att hindra den. Jag vill stolt berätta för barnbarnen att vi gick samman och stoppade en epidemisk skogsbrand. Att vi hjälptes åt med samma självklarhet som när Frankrike och Italien skickade flygplan för att vattenbomba den brinnande skogen i Västmanland.

Den stora utmaningen är att veta vad man ska göra. Avståndet mellan teoretiska analyser om vad som bör göras och vad som i praktiken går att göra är avgrundsdjup. Det finns inte en patentlösning utom att vi måste göra allt vi kan. Obama verkar ha bra rådgivare. De har fått honom inse allvaret. Fyra tusen militärer är på väg till Liberia för att sätta upp tjugo sjukhus med hundratals ebolavårdplatser. Det amerikanska smittskyddsinstitutet med tiotusentals anställda har slängt ut all forskning som inte handlar om att få fram ett botemedel. Kuba, USA:s ärkefiende, skickar femhundra läkare och sjuksköterskor. Problemet är att de planerade insatserna tar för lång tid. Under tiden växer antalet smittade exponentiellt. Efter drygt tre veckor på plats tas de första patienterna emot och flera nya centra är planerade. Vi utbildar 100 personer per vecka. Trots det återstår massor och problemen ökar. Det spelar ingen roll hur mycket jag jobbar, det tar aldrig slut. Jag lovade Ian att stanna en månad, nu är tiden ute. Hemma tornar mitt vanliga arbete upp sig. Jag är trött och längtar efter familjen. Under tiden går veckorna och epidemin fortsätter att breda ut sig.

Det är med motstridiga känslor jag packar den svarta väskan för att resa hem. Jag borde vara kvar och skäms när jag berättar för chauffören Samuel att jag ska åka. Han rycker på axlarna. Han är van att vi utifrån kommer och går. Jag åker hem till säkra Sverige, han tvingas stanna kvar och leva med ebola. Förra veckan dog hans kusin. Jag lämnar över arbetet till två kompetenta medarbetare och vi lovar hålla kontakten. Efter en dag på kontoret i Genève är jag hemma igen. På Arlanda är marmorgolvet blankpolerat. Luften är kylig och garanterat ebolafri. Men det infinner sig inget lyckorus av att åter trampa svensk jord. Tvärtom fylls jag av en känsla av svek på bussen till landet där familjen väntar. Det har blivit höst sen jag var här sist. Jag tar ner svampkorgen från hyllan och drar på mig de gröna gummistövlarna. Men det är omöjligt att koppla på den målsökande svampblicken jag normalt har. Medan jag vandrar över sviktande mossa bland granar och tallar går det långsamt att lägga pusslet och skapa en ordning bland det jag varit med om. Måhända har jag dragit mitt strå till stacken men räcker det? När jag kommit hem efter att ha lappat sår efter jordbävningar har min uppgift känts slutförd. Den här gången är det annorlunda. Slutet på denna epidemi är lång borta. Bland höstlöven som skiftar färg inser jag att arbetet bara har börjat. Detta kan inte reduceras till en biståndsfråga, det handlar om global säkerhetspolitik. När jag kommer tillbaka till huset och vi sätter oss till bords, slår regnet mot rutan."

Dubbelt så mycket barnutredningar med ny lag

Bild:SVT

Från och med 1 oktober träder en ny lagstiftningen i kraft som innebär att socialtjänsten har skyldighet att utreda barnärenden där det finns barn som blivit utsatta för eller bevittnat våld (således inte alla anmälningar).


Socialstyrelsens granskning har visat att enbart dryga hälften av de anmälningar där man misstänker att ett barn har farit illa ledde till att en utredning startades. Många socialtjänster är sedan tidigare hårt pressade och har stora resursbrister, detta medför än större behov av resurser - som fortfarande saknas!

Nedan följer mer information från SVT nyheter (2014-09-29):

"Från och med den här veckan måste alla anmälningar som gäller barn utredas av socialtjänsten. Men både chefer och personal slår nu larm: Det saknas resurser, både för att utreda och ge stöd till barnen.

Det får inte hända igen. Det som hände åttaåriga Yara som misshandlades till döds i Karlskrona i våras. Då blev ett fax från polisen liggande hos socialtjänsten. Varje år dör barn som misshandlats av sina föräldrar, trots att det fanns en anmälan till socialtjänsten.

Det finns forskning som visar att många anmälningar till socialtjänsten har brister. Och Socialstyrelsens granskning har visat att bara ungefär hälften av de anmälningar där man misstänker att ett barn har farit illa ledde till att en utredning startades.

Därför kommer nu en ny lag som börjar gälla den 1 oktober. Den innebär att socialtjänsten utan dröjsmål måste starta en utredning så fort det handlar om barn.
Bristande resurser
Men personal och chefer på socialtjänsten säger att det inte är säkert att den nya lagen hjälper fler barn. Orsaken är att socialtjänsten i många kommuner är hårt pressad.

– Lagen har ju kommit till för att vi har varit för dåliga på det här. Så i grunden är det bra. Men vi hade ju önskat att det hade följt med resurser också. Det viktiga är ju inte själva utredningen utan vad man får för stöd sedan, säger Elisabeth Jonsson, enhetschef på socialtjänsten i Norrköping.

– Det är klart att har man bristande resurser som gör att man inte kan göra det arbete som man ska göra, så tror jag inte att lagen i sig hjälper. För vi skulle väl vilja göra precis allt vi kan, men har vi inte resurser så kan vi ju inte göra det, säger Anne Bryggare som är förste socialsekreterare i Norrköping.

Dubbelt så många utredningar
I både Norrköping och Linköping leder den nya lagen till att handläggarna måste göra dubbelt så många utredningar som gäller barn. Samtidigt är arbetssituationen redan nu pressad och socialtjänsten får inga nya resurser för att kunna leva upp till den nya lagen.

– Vi kan ju inte ta på oss hur mycket som helst. Det går inte. Vi behöver i så fall hjälp så att vi vet hur ska vi klara av att uppfylla alla de krav som ställs på oss. För det är ett jätteviktigt arbete och när det blir fel så kan det bli jättefel, säger Martina Westergren, socialsekreterare i Norrköping.

I dag gör socialtjänsten i många fall så kallade förhandsbedömningar.
I Norrköping gjorde man 141 sådana förhandsbedömningar av totalt 281 anmälningar som gällde barn som kom in i januari-maj i år. Det betyder alltså att man gjorde en förhandsbedömning i hälften av fallen.

I Linköping ser det ungefär likadant ut. När det gäller anmälningar om barn som bevittnat våld i januari-juli i år utreddes omkring hälften av anmälningarna. I resten av fallen gjordes en förhandsbedömning.
Stor process för barnen

Men en förhandsbedömning betyder inte att man lägger anmälan åt sidan.
– Där gör man den akuta skyddsbedömningen. Man har också samtal med barn, vårdnadshavare och anmälare. Så det blir ganska gedigna förhandsbedömningar. Det finns fall när det är inte är nödvändigt med en utredning och där det inte gynnar barnet heller, säger Anne Bryggare, förste socialsekreterare i Norrköping.

Hon förklarar att en utredning är en väldigt stor process för barnen att gå igenom. Och ibland, när barnet redan har fått stöd, känns det inte nödvändigt, anser hon.

– Att då göra en utredning för att komma fram till samma stöd som man redan har är inte alltid det bästa för barnet, säger Anne Bryggare.
Tufft på socialkontoret

Socialtjänsten har i en skrivelse till politikerna i Norrköping pekat på behovet av mer resurser: "De kommande förändringarna bedöms inte vara möjliga att klara enbart med effektiviseringar. Särskilt mot bakgrund av att antalet anmälningar redan har ökat väsentligt", skriver chefer inom socialtjänsten till den politiska nämnden.

Den här situationen gäller på flera håll i Sverige. Arbetssituationen är redan pressad på många socialkontor och att göra ännu fler utredningar tar tid. Den bilden bekräftas av socialchefer i både Norrköping och Linköping och av Barnahuset i Linköping som har avtal med nio kommuner i Östergötland.

– Det är generellt tufft på de flesta socialkontor med hög arbetsbelastning, säger Maria Hedvall regionombud för fackförbundet SSR i Sörmland och Östergötland.
Behövs mer resurser

Det är inte bara utredningarna som tar tid. Dessutom behövs det mer resurser för att ge stöd till de här barnen, påpekar både handläggare och chefer inom socialtjänsten.

– Vi har en pågående diskussion om resurserna. Idag matchar inte resurserna behovet, säger Mikael Nilsson, som jobbar på den kommunala enheten Våld i nära relationer i Linköping, där man bland annat ger stöd till barn som har bevittnat våld mellan sina föräldrar.

I tv-inslaget här ovanför berättar personalen på Frideborg i Norrköping hur de hjälper de barn som har bevittnat våld mellan sina föräldrar."

Jag gillar olika

Vi och dem! - Ska inte förstärkas - Nej. Men jag står för att JAG GILLAR OLIKA. Jag står för att jag är missnöjd över valet. Jag står för min åsikt att 87 % procent av Sveriges befolkning är kloka nog att se förbi SD som lockar med enkel, lättförståelig propaganda som går hem både bland unga som gamla. Partierna lovar de ena och det tredje - samtliga för att locka väljare. Även om man är missnöjd över alliansen så borde det finns mer vett än att vilja röra om i grytan och välja SD.

2014. Politiken har lagt sig på en låg nivå. Valdebatten i tv visade när utspel avlöser utspel - personangrepp, hot, kränkningar och det flaxas runt. Svåra frågor har inte enkla svar. Jag köper inte enkla svar och försöker förhålla mig kritisk. Inget är så enkelt. Finns två sidor av samma mynt och ibland undrar jag om det till och med finns tre. Ju mer insatt man blir i politiken desto knepigare känns det. Å ena sidan och å andra sidan. Jag vägrar tro att 13 % av Sveriges befolkning är rasister, elaka och idioter. Jag önskar dem mer kunskap. SD fördubblar på 4 år - något gör det ju "rätt" för att locka väljare. Men låt SD prata riktig politik - tråkig och krånglig politik så får vi se om de får lika många röster nästa gång. "Give 'em enough rope and they'll hang themselves" (The Clash).

VÅGA ta diskussionen, uteslut inte 13 % utan lägg ner konflikträdslan, frustrationen och utforska varför i helvete 13 % väljer just SD. Våga diskutera invandringspolitik. Våga möta och bemöta. Det handlar inte om olika nyanser av mittenpolitik, utan om våra liv, hur vi värderas och hur vi värderar varandra. Om fyra år är jag med och röstar i riksdagsvalet som svensk medborgare. Jag är invandrare (ja, ålänningar räknas som invandrare i Sverige), bosatt i Sverige sedan januari 2003. Jag hjälper dem som folk nätt och jämt vill se utan blundar för och går snabbt förbi i kalla Sverige - våra missbrukare, människor i utanförskap. Gör skillnad du med. Valet är över för den här gången men inte medmänsklighet. #vigillarolika

Bild:privat

Ökad risk för cancer vid stillasittande

Rebloggat från cancerfonden:

Ungefär en tredjedel av alla cancerdiagnoser är orsakade av faktorer som går att påverka i vår vardag.

Att rökning ökar risken för cancer vet de allra flesta svenskar, runt 97 % närmare bestämt. Även att solning ökar risken för att drabbas av cancersjukdom känner de allra flesta till. Däremot är det bara en av tre som känner till betydelsen av fysisk aktivitet för att minska risken för cancer.

Stillasittande har sedan tidigare kopplats till ökad risk för övervikt, diabetes och hjärt-kärlsjukdomar. I söndags publicerade Upsala Nya Tidning en intressant artikel som lyfter en studie, nyligen publicerad i Journal of the National Cancer Institute, kring tv-tittande och stillasittande i relation till risken att drabbas av cancer.

Studien visar att för den som ofta sitter stilla framför tv:n oftare får cancer i tjocktarm, livmoder och till viss del även lungcancer. Den ökade risken kvarstår även efter att hänsyn tagits till hur fysiskt aktiva deltagarna i övrigt brukade vara.

Kunskapen om sambandet mellan cancer och fysisk aktivitet, stillasittande och kost är i dag relativt låg medan forskningsunderlagen blir allt tydligare. Glädjande nog överlever allt fler sin cancersjukdom men kräver oftast omfattande behandling, inte sällan under lång tid. Det här får förstås konsekvenser också för vården. Inom 20 år beräknas antalet cancerpatienter i vårdkedjans olika delar vara 70 procent fler än i dag. Det är helt klart att samhället behöver bli bättre på att förebygga sjukdomen.

Cancerfonden arbetar därför aktivt för att lyfta fram preventionsfrågorna i den politiska debatten. Bland annat vill de att det genomförs informationsinsatser kring goda kost- och motionsvanor men också att man på nationell nivå arbetar fram en strategi för goda levnadsvanor, som innehåller tydliga och uppföljningsbara mål kring samhällets insatser för hur cancer och andra icke smittsamma sjukdomar kan förebyggas.

Våga för att vinna

DREAM IT.

WISH IT.

DO IT.
 

Tips om Sikk Roxx blogginlägg - Vägen tillbaka: Till Anhöriga

Plötsligt sprang jag på ett blogginlägg som jag snabbt fastnade för. En blogg av Sikk Roxx som skriver om vägen tillbaka från missbruket. Sikk Roxx har varit blandmissbrukare i 17 år. Han berättar om sin story, sina tankar och känslor. Hans egna teorier och erfarenheter. Jag vill dela med mig av Sikk Roxx´s tankar till anhöriga till missbrukare. Och vi är många som är anhöriga till missbrukare så blunda inte utan ta del av texten nedan.

Foto från Sikk Roxx blogg

"Till anhöriga

Under denna bloggs livslängd, har många anhöriga till missbrukare kontaktat mig och bett om råd.
De vanligaste frågorna är hur de ska hantera sina döttrar/söner som är fast i drogernas klor.
Jag tänkte därför skriva ett inlägg om hur man bäst hanterar en anhörig som missbrukar!
För det är alltid ett aktuellt ämne då ca 10 % av Sveriges befolkning har ett kemiskt beroende.
På varje enskild missbrukare, finns det ca 4-5 anhöriga som lider, vilket då är ca 40-50 % av Sveriges befolkning!

Till att börja med vill jag först och främst säga att det INTE är ert fel att er son, dotter eller partner missbrukar! Men ni kan förändra mycket genom att hantera och agera rätt!
Jag blir ofta kontaktad av mammor som känner sig som dåliga föräldrar för att deras barn har tagit droger. Och dessa mammor känner ofta stor skuld och skam för att deras barn, deras eget kött och blod har valt att leva i missbruk!
En mamma till en missbrukare får ofta höra att det är hennes fel att sonen/dottern tar droger! Han/hon lever i sin förnekelse och projicerar sitt dåliga mående på sin mamma. Varför? För det är så mycket enklare för oss att skylla över vårt misslyckade liv på någon annan. För att det gör för ont för acceptera sanningen och inse att det faktiskt helt och hållet är vårt eget verk!
När jag själv var aktiv i mitt missbruk, skyllde jag mer än gärna mitt misslyckade liv på mina föräldrar för att jag hade blivit en pundare. Men mina föräldrar har ALDRIG tryckt i mig några droger! Det var mitt eget briljanta beslut att börja ta droger.
En mamma frågade mig för ett tag sedan hur det kom sig att jag började med droger. Berodde det på fel umgänge?
Nej! Jag sökte mig till drogerna! Jag sökte mig till de som jag visste höll på med droger!
Tyvärr har vi inte alla samma förutsättningar i livet. Vi har inte alla samma privilegier när vi kommer till världen. Men att skylla sitt missbruk på en dålig start i livet är en riktigt dålig ursäkt.
Vi har ALLA själva valt att ta droger! Den missbrukare som påstår något annat, är inget annat än en lögnare!
Om någon alkoholist/narkoman, nykter som aktiv, läser och känner sig kränkt av detta, öppna ögonen och se DIN egen skit för fan!! Det är DU som själv har valt att ta drogerna! Ingen annan!!

Men hur ska då alla ni mammor, pappor, syskon, partners och vänner göra med er missbrukande familjemedlem/vän?
För det första ska ni sätta gränser! Och STÅ FAST vid era gränser!
Ge aldrig pengar till en missbrukare! Jag behöver väl knappast berätta vad pengarna går till?
Många mammor och pappor förstår vad pengarna går till och väljer därför att istället ställa upp med att åka och handla mat och/eller betala diverse räkningar, så som hyran och elen, åt sin missbrukande son/dotter.
Jag fattar att ni gör detta i all välmening för att det är ert barn, men ni är då indirekt med och finansierar ert barns pågående missbruk! Ju mer mat och räkningar ni betalar, desto mindre pengar behöver missbrukaren lägga på dessa utgifter och desto mer pengar har han/hon över till droger.
På så sätt är ni med och tar livet av ert eget barn. Ja, det låter hårt, men det är sant.
Era handlingar sänder dessutom signaler om att ni accepterar att ert barn tar droger.

Många mammor och pappor får ofta höra från sina missbrukande barn hur jävla usla föräldrar de är. Att det är "ert fel att jag är kriminell och missbrukare". Eller "ni har aldrig älskat mig".
Jag kan tänka mig att sådana ord kan göra fruktansvärt ont att höra från sitt eget barn.
I grund och botten handlar det om ert barn mår oerhört dåligt och projicerar över sitt dåliga mående på er för att lätta på sin egen smärta. För ingen missbrukare mår bra av att leva i misären. Det är ju en ren jävla ångest att leva i ett missbruk. Och för att överleva denna ångest, bygger vi upp förnekelse.
Och till skillnad från lögn, så tror vi på vår egen förnekelse. Den är VÅR sanning och verklighet, så länge vi är i missbruket.

Till sist vill jag uppmana alla er anhöriga till aktiva missbrukare att TA AVSTÅND!! Stäng dörren och släpp inte in ert barn/partner i era hem. Visa klart och tydligt att ni inte vill ha denna missbrukare i era liv.
Jag antar att det är många föräldrar som blir upprörda nu och frågar sig själva "hur ska vi kunna vända vårt eget barn ryggen"?!!
Grejen är att ni inte vänder ert barn ryggen! Ert barn är borta för länge sedan! Det är inte ert barn som kastar bort sitt liv på droger och kriminalitet! Det är en självcentrerad och empatilös jävla knarkare! En äcklig parasit som bara vill ha, men aldrig redo att kunna ställa upp och ge. Inte utan att ha några baktankar i alla fall!
När ni nu läser detta inlägg, kom ihåg att det är skrivet av en som själv har varit en självcentrerad och empatilös jävla knarkare. En före detta äcklig parasit som alltid bara skulle ha, men aldrig någonsin kunde ge utan att ha några baktankar...

Jag vill be Er som läser detta inlägg att dela just detta inlägg i så många sociala medier ni bara kan. Dela på Facebook. Ge adressen till denna blogg till så många vänner som möjligt. Jag känner till en del mammor som behöver läsa detta och vet att det garanterat finns MÅNGA fler anhöriga där ute som behöver läsa detta inlägg.

Jag vill även tillägna detta inlägg till min mamma och min pappa som har fått ta emot mycket skit genom åren. Till mina systrar för all oro och rädsla ni har fått genomlida. Och till mina föräldrars respektive, både dåvarande och nuvarande. Jag tillägnar detta inlägg till er allihop. Förlåt för allt jag gjort mot er!
Och TACK för det enorma stöd ni ger mig idag..."

Noomi Rapace mot en #SOPIGSTRAFFSKALA

Sexuella övergrepp mot barn och nedskräpning kan båda leda till böter. Det är en #SOPIGSTRAFFSKALA, att barn utsätts för övergrepp ska inte gå att jämföra med att spotta tuggummi på gatan. Dela!

Rättshaveriet i Stockholms socialtjänst

Gruppledare för (S) i stadsdelsnämnderna skriver om rättshaveriet i Stockholms socialtjänst. Detta publicerades på ETC 2014-08-18 på deras debattsida. Utan att ha underlag så tror jag dessvärre att det gäller de flesta socialtjänster i Sverige, fler socialarbetare i riket vittnar om det i media och inom nätverket Nu bryter vi tystnaden.

Delar texten:

Rättshaveriet i Stockholms socialtjänst

"Alliansen har styrt i Stockholm och Sverige i åtta år. Vi lokala politiker ute i stadsdelarna undrar om det inte är i socialtjänsten som konsekvenserna av Alliansens politik är mest oroande, skriver socialdemokratiska gruppledare i stadsdelsnämnderna.

Alliansen började sin tid med att slå mot a-kassan och fick närmare en halv miljon människor att lämna a-kassan. Samtidigt ”reformerades” sjukförsäkringen och alla sjuka i Sverige fick ett bäst före-datum på sin sjukdomstid. Den misslyckade arbetsmarknadspolitiken har fått som följd att allt fler människor tvingas till försörjningsstöd, ofta på felaktiga grunder.

Skenande kostnader har satt den redan åtstramade och arbetstyngda socialtjänsten på sparlåga. Socialsekreterarna i många delar av Stockholm vittnar om att de personliga mötena blir färre och att dokumentationen tar allt mer tid. Cheferna hinner inte stötta och arbetsleda sina medarbetare utan måste i stället fokusera på att få ett så litet budgetunderskott som möjligt. Socialsekreterarna gör allt de kan och jobbar allt fler timmar övertid för att hinna med.

Socialtjänstinspektörernas årsrapport för 2013 gällande barn- och ungdomsvården i Stockholm visar hur personalen inte ges förutsättningar att utföra sitt arbete och i vissa fall inte heller möjlighet att hålla sig inom ramen för lagar och riktlinjer. Utredningar tar för lång tid, barnperspektivet kan inte alltid beaktas och personalomsättningen är mycket stor. Oerfarna socialsekreterare måste arbeta i de mer arbetstyngda delarna av förvaltningen, såsom myndighetsutövning mot familjer. Konsekvenser blir att barnen, ungdomarna och deras familjer inte får den service, hjälp och det stöd de behöver för att uppnå en varaktig förändring. Därför når inte heller socialtjänsten sina mål och kan i dag knappast kallas en socialtjänst i världsklass.

Stockholmarna har rätt att kunna känna sig trygga den dagen som livet krackelerar. Det kan de inte i dag. Det behövs en ny politisk ledning som ser att personalens möjligheter att göra sitt jobb är avgörande för kvaliteten inom välfärdssektorn.

Om vi socialdemokrater får förtroendet att styra Sverige och Stockholm kommer vi att återupprätta socialförsäkringssystemet och se till att de som kan arbeta ges möjlighet till det.

Vi kommer också att säkerställa en stegvis ökning av anslagen till socialtjänsten och ta fram en strategi för hur vi kan förbättra arbetsmiljön.

Det är en del av den nystart stadens verksamheter behöver.

Socialdemokratiska gruppledare i stadsdelsnämnder i Stockholm:
Anders Göransson, Södermalm
Anders Löwdin, Bromma
Anita Lindskog, Norrmalm
Bengt Roxne, Hässelby Vällingby
Birgit Marklund Beijer, Östermalm
Birgitte Isberg, Skärholmen
Catarina Agrell, Kungsholmen
Claes Elmgren, Skarpnäck
Eva Fagerhem, Hägersten-Liljeholmen
Gunnar Sandell, Farsta
Kristina Öberg, Enskede-Årsta-Vantör
Majvi Andersson, Älvsjö
Mia Päärni, Rinkeby-Kista
Ornina Younan, Spånga Tensta"

ECPATs ambassadör och supporter Joel Kinnaman mot en #SOPIGSTRAFFSKALA

Idag är det inte ovanligt att sexuella övergrepp mot barn leder till böter. Den svenska straffskalan har kritiserats hårt, inte minst från FN. För att illustrera hur absurt det är att Sverige idag inte ser allvarligare på sexualbrott mot barn har organisationen ECPAT valt att jämföra straffen för sexualbrott mot barn med nedskräpning, som också är ett bötesbrott.

ECPAT menar att sexuella övergrepp mot barn inte på något sätt ska gå att jämföra med att spotta tuggummi på gatan, och kring detta vill de skapa engagemang och diskussion. ECPAT uppmanar att dela denna video som ambassadör och supporter Joel Kinnaman visar sin ställning till #sopigstraffskala

Jag tar ställning och delar därmed detta klipp med er! #sopigstraffskala

Läs mer på: sopigstraffskala

Jag är stark

En våldtäkt är aldrig kortvarig - den är livslång

Foto: Hanna Wallberg privat

Hanna Wallberg skriver på Nyheter24Debatt (140726) om den uppmärksammade domen kring våldtäkten på en flicka på Bråvallafestivalen. Alla är överrens - det var en våldtäkt. Den 19 åringa våldtäktsmannen dömdes för mindre grov våldtäkt, ett brott med maxstraff på fyra år. Men våldtäktsmannen undgår fängelse. Det fastslås att han är en våldtäktsman men för det får han enbart sammahällstjänst och skyddstillsyn. Wallberg menar att domen är ett hån, och inte bara mot den utsatta flickan. Jag är beredd att hålla med Wallberg i sina åsikter efter att ha tagit del av domen och förklaringen till det låga straffet. 

Wallberg skriver; "Att plocka skräp längs motorvägen och några samtal med en handläggare är vad en våldtäkt på en flicka i Sverige i dag likställs med. Det, och förstås skadeståndet på 96 000 kr – är vad hennes kropp är värd."

Att utläsa från domen är att straffet för en myndig person som våldtagit en flicka i särskilt utsatt situation inte blir fängelse. Straffet med samhällstjänst och skyddstillsyn är inte avskräckande. Domen kan även ge användbara tips och råd skriver Wallberg. Att tingsrättens tillämpar den lägre straffskalan då det ”tämligt kortvariga förloppet” som bakgrund beaktas. "Rådet: Om du ska våldta – se till att komma snabbt, för ett våldtäktsoffers lider bara under de antal sekunder som våldtäkten pågår."

Wallberg skriver vidare att hon "vägrar leva i ett samhälle vars rättssystem dömer våldtäktsmän utifrån hur många sekunder diverse kroppsdelar penetrerade offret. Hennes upplevelse måste stå i fokus. Hennes lidande går nämligen inte att räkna i sekunder eftersom att hon inte är en robot. Hon är en människa med tankar och känslor som omöjligen kan att mätas i siffror."

En våldtäkt är aldrig kortvarig – den är livslång. Det borde synas även i straffet.

Hur ser en våldtäkt ut?

Vill dela med mig av en tänkvärt artikel från Politism skriven av bloggare Hanna Gustafsson (140727). Jag skriver i affekt, blir så förbannad och ledsen när jag läser att detta sker år 2014!! Finns det verkligen så många sjuka människor där ute!?! Bristande omdöme, ordförråd, empati, what ever - sjukt! Al-Jazera skriver att en twittersökning under VM-semifinalen på ”Germany+rape” gav 14,500 träffar. En twittersökning ”Brazil+rape” gav 8000 träffar.

FOTO: NATACHA PISARENKO/AP

"Det är sommaren 2014. Brasilien spelar mot Tyskland i fotbolls-VM. Tyskland gör 5 mål mot Brasilien under loppet av några minuter. Och en känd manlig komiker skriver på twitter att Brasilien blir ”knullade” av tyskarna. En mindre känd manlig podcastare twittrar att om det blir fler mål kommer de tyska spelarna bli anmälda för våldtäkt. Jag stannar upp i det jag håller på med.

Det är sommar 2014 och jag bestämmer mig för att jag ska räkna hur många skämt om våldtäkt som VM-semifinalen genererar i den svenska twittersfären under den tid matchen spelas. När jag når 100 twittrade våldtäktsskämt på 30 minuter slutar jag räkna.

Mer än hundra män (och någon kvinna) som alltså tycker ”våldtäkt” alternativt ”grov våldtäkt” är en kul beskrivning av att göra mål på ett motståndarlag.



Det är sommaren 2014. Samma sommar som fotbolls-VM blir 16-årig Jada i Houston berusad och medvetslös på en fest. Hon inser vad som hänt först när bilder på henne liggandes utslagen och naken på ett golv börjar spridas på sociala medier. Någon har klätt av henne på underkroppen. Det skapas en hashtagg där jämnåriga hånar henne och där folk uppmanas att posta bilder på sig själva i samma position som henne. Efter att Jadas story blir uppmärksammad i media försvinner de flesta av dessa tweets. Kanske för att de plötsligt förstod att det faktiskt är ett brott.

Jada går ut med sin story i media, inte för att hon väljer att göra det utan för att bilderna är redan ute, utanför hennes kontroll, precis som sättet som hon hamnade på dem.

Precis som Steubenville och Slane och alla andra fall läggs skulden för det inträffade på brottsoffret. Eftersom den våldtäktskultur vi valt att upprätta och upprätthålla lägger skulden för övergrepp på offret istället för där den hör hemma så är det Jada, inte de som deltog i övergreppet och bildspridandet, som säger att hon aldrig mer vill gå tillbaka till skolan igen. På så vis lär vi en ny generation att trivialisera sexuella övergrepp.

”Som så många andra överlevare slutade min egna erfarenhet av att anmäla våldtäkt till polisen i rädsla, hjälplöshet, och fortsatt skuldbeläggande,” säger 16-åriga Jada i sin intervju.

Det är så sexuella övergrepp ser ut. Inte två lag som slåss om en guldmedalj.



De allra flesta våldtäktsskämten jag ser under VM-matchen är någon variant av att de tyska spelarna borde anmälas för våldtäkt. En man skojar till det lite ”extra” och skriver att Gudrun Schyman borde anmäla tyskarna för våldtäkt. Oklart varför. Kanske skämtet går ut på att det är ”typiskt feminister” att bli upprörda över sånt. Ni vet.

Man vet nästan inte om man ska vara mest frustrerad över – våldtäktsjämförelserna i sig eller att sportintresserade män sedan dinosauriernas tid ännu inte klarat av att komma på något annat sätt att skämta om motståndarna än att anspela på våldtäkt. Inte ens de som faktiskt kallar sig själva komiker. Jag känner nästan lite sympati med dem. Den är så trång, den manliga könsrollen.

Jag tittar på deras twitterbilder. De är från yngre tonåren till övre medelåldern. De är vilka som helst.





Al-Jazera skriver att en twittersökning under VM-semifinalen på ”Germany+rape” gav 14,500 träffar. En twittersökning ”Brazil+rape” gav 8000 träffar.

Det är sommaren 2014. En kvinna anmäler att hon våldtagits utomhus på Östersjöfestivalen i Karlshamn. Polisen bedömer kvällen som ”lugn.”

Det är sommaren 2014. På sin officiella facebook-sida skriver polisen i Finland i ett raljerande inlägg att de som anmäler våldtäkt efter fylla borde sluta ta upp polisens tid, och att de som anmäler gör det för att de har skuldkänslor över gårdagskvällen. ”Efterfesten efter en blöt kväll med en halvbekant känns inte som en bra ide på morgonen – och så anmäler man den,” skriver Polisen. Inlägget är undertecknat ”utredningsgrabbarna i Böle.”

Polisen tvingas sedan gå ut och förtydliga att det är olagligt att utnyttja någon som är kraftigt berusad. Att det är våldtäkt. Att de poliser som skrev inlägget är ”frustrerade” eftersom många av våldtäktsanmälningarna inte leder till att brott kan styrkas. Att de hoppas det raljerande, ”skämtsamma” inlägget som hånar anmälare inte kommer leda till att antalet som anmäler när de misstänker att de blivit våldtagna sjunker.

Det är sommaren 2014. Samma sommar som Brasilien möter Tyskland i fotbolls-VM anmäls under Stockholmsveckan i Visby tre våldtäkter på tre dagar. Alla de anklagade förövarna är män i 30-årsåldern. Alla de som anmält att de utsatts är kvinnor i 20-årsåldern. De tre händelserna skedde på olika dagar och har ingen koppling med varandra.

Det är sommaren 2014. The Guardian rapporterar att Londongäng utnyttjar den låga risken att fällas för våldtäkt, även vid vittnen, till att våldta tjejer i rivaliserande gäng. Det kallas ”låg risk brott.”

Det är så våldtäkt ser ut. Inte en målvakt som släpper in en boll.



Det är sommaren 2014. Under en konsert med Veronica Maggio tar en kille i 19-årsåldern strypgrepp på en 17-årig tjej och trycker henne upp mot staketet. Mitt i folkmassan får han av henne byxorna och våldtar henne. Ett vittne som befann sig i folkmassan ser det och berättar att hon frågar 17-åringen om hon är med på det han gör med henne. Hon gråter och svarar nej. Två andra tjejer i folkmassan ser också att 17-åringen gråter. Efteråt har hon blåmärken på hela kroppen och är i chock. Mannen hävdar i tingsrätten att det var hon som tog initiativet. Tingsrätten gör bedömningen att mannen inte kunde ha uppfattat att han hade samtycke till sex och att han också varit likgiltig inför detta.

Det är så våldtäkt ser ut."

The Pornographication of Fitness Needs to Stop

Länkar vidare en artikel från huffingtonpost (Posted: 07/22/2014 5:44 pm) som har kloka och smarta tankar kring kroppsideal och för vad och vem man tränar.

Foto: John Lamb via Getty Images

"Fitness magazines don't help us get fit. Gazing at images of caricatured breasts, buttocks and biceps gives you the impression this is how a fit body should look, that every fit body needs to be shaped in the same vein. Fitness magazines use exactly these images to "inspire" women to look this way. Yet most of us can't identify with what we are looking at because we don't believe ordinary us could ever be them.

What has become of fitness? Where is it going? When every image displayed in fitness magazines has become one suggesting women are dressed and posed for the bedroom and not the gym, one might wonder exactly where the future of fitness is going. Having been a bikini girl in my past days, I never took myself seriously as such because I carved a bikini-wearing physique out of my 204 pounds of fat when I was 40 years old. I was the outlier compared to the 20-somethings.

Clad in what was essentially panties and bra, standing on a fitness booth at the biggest fitness Expo in North America, The Arnold in Columbus Ohio, hawking fitness gear and the lifestyle, I felt scandalous exposing my well-toned thighs and abdomen to the general public, to say nothing of what I couldn't see behind me.

My glutes were well-trained, tanned and lightly oiled for sheen and properly lifted through wearing stripper shoes. And let me share that by no means was my outfit scandalous in comparison to the ripped fishnet wearing, watermelon-busted, blonde bee-hived, ripped to pieces, glute-baring characters in full display everywhere else at the expo.

It was an adventure to play along with the youngsters but I kept the private joke to myself, the joke that was age. A body at 40 isn't quite the same as a body at 20 even though I gave it a good run. But I knew that when my body ran out thanks to the aging process, at least my brain would still be there and that I would have talents that went beyond displaying my gym body in public. I can say this because I never depended on my physique to make a living in the fitness industry. I depended on my brains.

The worry is that what women see in fitness magazines teaches them that what they are seeing is possible for them too. Women are desperate to be published in fitness publications, to be glorified into eternity through a photo. Women will do anything to get there. They will starve themselves to get lean enough to be able to see all muscular definition, they will experiment with recreational and pharmaceutical drugs, they will prostitute themselves to judges and more, just to make it.

What we don't realize is that when we are looking at the faces and bodies of women in these physique magazines, is that most of them have dieted for months to look that way. Or most of them are just days prior to a contest where they have put themselves through rigorous training and dieting to get lean enough. Or they have just competed and won't look the same in a few days time.

What are we teaching our young women who want desperately to believe that they too can be as ripped and shredded? They don't realize what it takes to look so tight. They want to be there and harm themselves to reach an almost unattainable ideal. When will it be acceptable to lift heavy, building confidence and brainpower while strengthening your body, not concerning yourself with how cute your bottom looks in booty shorts?

Perhaps from my vantage point of 55 years of age, one willingly accepts that there is more to fitness than pornography. Somehow the butt-baring image just doesn't work after a time. So what then is the new direction of fitness? If you ask me, the key to fitness is being able to move your body in the way it was meant to move.

It means you can run, jump, swim, play, bend, walk and lift with all parts of your body from joints, muscles and bones to hands and feet, all body parts working in unison. It means that if you had to run 5K to get away from danger, if you had to swim for 20 minutes to save yourself in a flood, if you had to lift a heavy weight out of the way to free yourself, something or someone else, you could do it.

The new fitness trend is not about prostituting yourself but about doing the hard work measured in reps, sets and sweat to create a body, an entire organism engineered to sustain itself in this brave new world. It means you can help yourself -- not be dependent on someone else. It means you train differently, think intelligently, respect powerfully, sensing a new strength in yourself that comes not from the desire to have a cutie booty but a strong one that can move when it has to, along with the rest of the magnificent machine called YOU.

Being fit in a functional rather than sexual way means you are entirely capable of being powerful no matter what your height, bust size, shoe size or hair color. You are empowered from the depths of your DNA because you did the work, you earned your place and you walk confidently because of it. A functionally fit You welcomes all sizes, shapes and colors, your boobs and butt are incidental. What we really need to build in the gym is a sense of self and what we are capable of. Believe it!"

Varje dag är en ny dag

Bra kämpat sjuksyrrorna!

Bild: Tcotidningen

Sjuksköterskornas uppror för högre ingångslön verkar ha gett resultat. Sjuksköterskor får högre ingångslön.

En undersökning visar att 87 procent av de nyutexaminerade sjuksköterskorna i Stockholm och 82 procent i Norrköping fått över 24 000 kronor i månadslön, skriver Dagens Nyheter.

Drygt hälften av dem hade fått en ingångslön på över 25 000 kronor. Året innan var siffran 29 procent. Uppropet började 2012 och kravet på ingångslön har nu höjts från 24 000 till 25 000 kronor.

Dags för socialsekreterarna/socialarbetarna att gå ut i gemensam landsupprop! Den 25 september 2013 skrev jag ett inlägg angående detta: ”KOM IGEN NU SOCIONOMER/SOCIALARBETARE så lyfter vi arslet ur vagnen (kontorsstolen) och skapar gemensam kraft till att organisera löneuppror, demonstrationer och manifestationer över hela landet! Låt 2014 bli socionomernas/socialarbetarnas år!” Jag står fast vi detta. Nätverket ”Nu bryter vi tystnaden” jobbar hårdare än aldrig förr – de/vi syns och hörs i flertalet media! Men vi behöver bli fler som kämpar – tillsammans är vi starkare! Kan syrrona kan socialarbetarna!

Vi älskar socker!

Bild: kostdoktorn

Vi får ofta höra att socker inte är bra och att många av våra vanligaste livsmedel innehåller socker. Vi  kanske försöker välja nyttigt och rätt men ibland kan även det vara svårt. Nedan följer en lista, från Skrolla, på ett par livsmedel och hur många sockerbitar de innehåller. Skrämmande läsning!

Ett glas apelsinjuice (2,5 dl) – 8 sockerbitar

Ett paket risifrutti – 11 sockerbitar

Ett glas rött vin (15 cl) – 1 sockerbit

Ett glas vitt vin (15 cl) – 2,5 sockerbitar

100 gram choklad – 13 sockerbitar

En stor stark (alltså inte Arnold) – 4,5 sockerbitar

Ett glas whiskey 40 % (4 cl) – 0 sockerbitar men alkoholen är omvandlad från socker och innehåller cirka 20 kcal per centeliter.

100 gram torkade bananchips – 22 sockerbitar

En burk Coca Cola (33 cl) – 10 sockerbitar

En kanelbulle – 3 sockerbitar

Ett glas O´boy (2 dl mjölk och 3-4 teskedar pulver – 6 sockerbitar

En liter ketchup – 77 sockerbitar

100 gram lösviktsgodis – 13 sockerbitar

En bananmilkshake – 19 sockerbitar

En hel nutellaburk (450 gram) – 84 sockerbitar

En Red Bull (2,5 dl) – 8 sockerbitar

Du kan själv räkna ut hur många sockerbitar som finns i det du äter eller dricker. En sockerbit innehåller 3,6 gram socker. Innehåller någonting till exempel 18 gram socker tar du 18/3,6 = 5 sockerbitar.


Hjälpen finns på hemmaplan

Jag har skrivit om det förr – om privatpersoner som stöttar och hjälper när samhällets skyddsnät inte räcker till. Linda Hellquist idé Giving People där över 2000 barnfamiljer har fått tillfälligt stöd genom snabba insatser och personlig överlämning av mat. David Larsson om på egen hand samlade in 200 000 kr till rumänen Vasil Toader. Resultatet blev ett hus för familjen i Rumänien. I Norrköping arrangerade två facebookvänner en konsert för hemlösa.

Men vi har sett detta fenomen förr. I fattighjornen från 1800-talet och början av 1900-talet, då välgörenhet var en nödvändighetsartikel. Genom lokala föreningar som ”Sällskapet för de fattigas vänner” och ”De nödlidandes vänner” kunde samhällets rika ge till den som levde i fattigdom och nöd i det gamla Sverige.

”I och med den allmänna rösträtten, arbetarrörelsens kamp för bättre villkor, välfärdssamhällets framväxt och en ny socialpolitik i Sverige under 1900-talet minskade behovet av privat välgörenhetsarbete. Grundläggande behov av mat, kläder och bostad blev en rättighet, inget som delades ut godtyckligt. Vår syn har blivit att samhället tar hand om de svagaste. Men de senaste åren har inneburit en förändring, en återgång till något gammalt och en ny våg av välgörenhet, då enskilda människor och grupper tar initiativ till att hjälpa sina medmänniskor.” (Expressen)

Den narcissiska delen av välgörenhet växer också genom sociala medier – ”titta vad duktig jag var som gav till de som har sämre ställt”. Johan Vamstad, forskare vid Ersta Sköndal Högskola i Stockholm med välfärdsstaten och civilsamhället som specialitet, menar att detta är ett trendbrott. Vi ger till nya ändamål och inte enbart till forskning om cancer, folksjukdomar och ändamål i utlandet.

En som lyfter nivån från den narcissitiska till den godhjärtade och ödmjuka nivån är Christian Karlström i Norrköping under sin praktik på Ria Center, ett dagcenter, såg behovet av vinterkläder för hemlösa drogmissbrukare. På centret kan man bland annat duscha, byta kläder, tvätta samt äta frukost till självkostnadspris. Karlström ordnade en klädinsamling förra hösten och kom då via Facebook i kontakt med Marco Briones. Tillsammans ville de utveckla idén och har nu startat en ideell förening – ”Hjälp oss att hjälpa andra” tillsammans med några andra eldsjälar i Norrköping: Linda Koskinen, Mika Koskinen, Jenny Hansen, Maria Paz Briones och Sousan Massi. Första projektet blev en välgörenhetskonsert den 7 juni för att samla in pengar till Ria Center.

Linda Koskinen berättar vidare för mig angående dagens artikel i Expressen att de i föreningen ”Hjälp oss att hjälpa andra” anordnade denna riktade välgörenhetskonserten för att RIA inte skulle haft råd att hålla öppet och överlag är lågt prioriterade av kommunen. Om det är föreningens arrangemang samt att det är valår som medfört att kommunen den 13 juni 2014 ingick ett treårigt avtal med RIA kan för närvarande enbart spekuleras i.

Forskare Johan Vamstad menar att vi kommer att se ännu mer av de privata välgörarna i framtiden.
”- Det är så många spår som pekar åt samma håll. Det pågår en slags individualisering, folk sitter mycket vid datorn. Vi har internationella influenser, det amerikanska välgörenhetsidealet, färgstarka filantroper, nya tekniker som sprids. Om det inte kommer en stark motreaktion av något slag tror jag det fortsätter i den här riktningen.” (Expressen)

 

Hjälp oss att hjälpa andra

Walk away from things that doesn't serve you

"Respect yourself enough to walk away from

anything that no longer serves you,

grows you, or makes you happy. If you aren´t

being treated with love and respect,

check your price tag.

Maybe you´ve marked yourself down.

It´s YOU who tells people what your worth is.

Get off of the clearance rack and get behind the glass

where they keep the valuables." (Unknown)

 

 

Ovanligt många anmälningar om barn som far illa

Inför sommaren brukar anmälningarna till socialtjänsten om att barn far illa, så kallade orosanmälningar, öka. I år är den ökningen ovanligt hög, visar en rundringning som Ekot har gjort.

Sveriges radio har gjort rundringning till socialtjänsterna i Stockholm, Göteborg, Malmö och Umeå där det framkommer att fler Barn- och ungdomsenheter får in fler orosanmälningar i slutet av av skolterminen.

Under maj månad brukar det vara en uppgång i antalet orosanmälningar. Lars-Gunnar Winsa, avdelningschef på Individ- och familjeomsorgen i Skarpnäck berättar för Ekot att: "Det är samma varje år, i maj blir det en uppgång. Men den uppgång vi varit med om i maj i år har vi inte varit med om tidigare".

"I Umeå fick socialtjänsten in över 50 fler anmälningar i maj jämfört med månaden innan. Gunnel Bahrmark jobbar som socialsekreterare i Malmö och hon säger att det ofta är skolan som anmäler och att det delvis beror på att skolorna försöker avsluta inför sommaren, men att det också finns fler orsaker.
– En del barn känner oro just att de är hänvisade till sina familjer under en längre tid och det kan vara saker de inte har vågat berätta innan som kommer fram då, säger hon.

I slutet av april blev en åttaårig flicka i Karlskrona misshandlad till döds. Kommunen hade innan flickans död fått in en orosanmälan men inte agerat - deras egna utredning visade att socialtjänsten gjort flera misstag. Några av socialtjänsterna som Ekot har pratat med upplever att fallet kan ha påverkat anmälningsbenägenheten, hos både skolor och allmänheten.

Andra socialtjänster berättar att anmälare nu är extra noga med att kolla att anmälan tagits emot. Renate Saul är enhetschef för barn och unga i Askim-Frölunda-Högsbo i Göteborg.
– Jag har väl sett en liten tendens till att skolorna har blivit mer benägna att stämma av om de anmälningar som har kommit in, att det händer någonting. De kanske också vässar sina anmälningar mer, säger hon."

Kärleken är fri!

För er (inbjudan riktar sig till yrkesverksamma och ideella aktörer) som har möjlighet att gå (13 juni) så rekommenderar jag verkligen denna utbildande teater om hedersrelaterat våld och förtryck. Såg själv delar av den idag och anser att alla inom socialt arbete bör ta del av föreställningen!

Teaterföreställningen är en del av Arvsfondsprojektet Kärleken är fri som syftar till att nå barn och unga som lever med hedersrelaterade begränsningar och informera om deras rättigheter. Projektet är ett samarbete mellan Rädda Barnen, Länsstyrelsen Östergötland och Folkteatern i Gävleborg.

Teaterföreställningen Kärleken är fri handlar om individens rättighet att välja identitet och grupptillhörighet i relation till kärlek, familj, kultur och samhälle. Det handlar om ungas rättigheter till sin kropp, sin sexualitet och att själva få välja partner. Även om det främst är flickor som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck så har föreställningen även med pojkarnas perspektiv – både i egenskap av förövare och utsatta - samt hur det kan vara att leva som hbtq-person inom en hederskontext.

Mer info och anmälan finns på länken nedan:

Origostockholm



http://dinarattigheter.se/

 

Kan du inte hjälpa så såra i alla fall inte

Jag arbetar som socialsekreterare med människor med missbruksproblem för att hjälpa och stötta dem. Jag säger inte åt dem vad som är rätt och fel. Jag hjälper dem att utforska sin egna ambivalens till sina val i livet. Jag stöttar dem i med- och motgång. Står alltid kvar. Finns alltid där för dem (på kontorstid, jaja) men oavsett om de väljer "fel" väg eller inte. Jag ger dem inte pekpinnar. Jag agerar inte deras "extramorsa". Jag springer inte deras ärenden och curlar dem när de har egna resurser och förmågor. Många kan och vet mycket mer än mig - inget konstigt med det! Jag vill stärka dem, ge dem mer självkänsla och känna sig mer värdig än vad omgivningens blickar ger dem.

Jag tror mig veta att de behöver ett gott bemötande, någon som lyssnar på riktigt även när de tänker/tycker/handlar "fel". För vem säger att jag tycker/tänker och handlar rätt?! Jag bollar fördelar och nackdelar med dem. Deras för- och nackdelar. Inte vad jag tycker och tänker. Deras liv, deras val. De lyckas ibland och misslyckas ibland - precis som människor utan missbruksproblem. Vi tampas med olika bekymmer bara.

 

Så sant som det var skrivet - triathleter!

Bild från www.svmccf.org

Ni som känner mig vet att jag gillar, nej älskar, att träna! Min fritid består till mångt och mycket av träning. Mina närmaste vänner finner ni på gymmet och gärna med mig på olika pass av den högintensiva sorten. Senvåren 2013 fick jag och min granne för oss, helt impulsivt, att anmäla oss till triathlon sommaren 2013 i Stockholm. Kort och go framförhållning. Sen dess har triathlon varit någon jag tränat för, drömt om samt följt i olika sociala medier. Så när jag läste Emma Graafs träffande text från bloggen på Runnersworld (2014-01-21) om triahleter kände jag att jag bara är tvungen att dela med mig utav den! :) :)

Så här känner du igen en triathlet: Hela listan!

"Man kan ibland fråga sig hur vi är funtade, vi triathleter. Hur är vi som personer och hur känner andra människor igen oss? Nu är den äntligen här, listan alla väntat på. Har fått hjälp av flera andra triathleter att sammanställa denna lista och jag vill varna för att du, som är triathlet, kommer att känna dig mkt träffad.

Så här känner du igen en triathlet (så här är vi).

1. De har för mycket muskler för att vara en löpare

2. De har för smala ben och stor överkropp för att vara en cyklist

3. De är för osmidigt för att vara simmare.

4. De simmar alltid med en garmin 910xt på armen, och tittar alltid på klockan på armen för att se tiderna i poolen, trots att det finns stora klockor med sekundvisare i alla badhus.

5. De slänger på sig dolme och paddlar direkt efter insimmet

6. Det finns alltid minst ett (1) kompressionsplagg på dem. Alltid. Oavsett tillfälle. Gärna även nattetid.

7. De har en finisher t-shirt till det. Kanske även en skärmkeps.

8. Deras träningskläder är tighta. Supertighta.

9. Det finns ett skavsår från våtdräkten någonstans runt halsen.

10. Det finns solbrännaränder efter både cykeltröja/byxor, linne och speedos. Och givetvis efter kompressionsstrumporna.

11. 90% pratar tyska och har mössa.

12. De är aggressiva vid bufféer.

13. De har laddat hem och kollat på nästan alla serier som finns (trainerhalvåret).

14. De har tempocyklar. Gärna tävlingskittade med sugrörsflaska och tävlingshjulen på.

15. De har både en quarq OCH garmin vector på sin tempocykel. Blir bra data då. Mycket data. Som ska analyseras.

16. De analyserar data, ALLT ska analyseras! Från bajskonsistens till varför pulsen är två slag lägre än normalt på löpturen.

17. De åker på träningsläger till Playitas och Mallorca.

18. De jobbar för att ha råd med nya prylar. Och ha råd med startavgifter till Ironmantävlingar.

19. De har viktnoja.

20. De suger i sig socker, sportdryck och gels. Men äter absolut inte godis eller efterrätt...men gärna en extra bulle på cykelpasset.

21. De äter "LCHF" men äter bullar, fika, godis.....och sportdryck.

22. De är utpräglade egocentriker. De pratar helst om sig själva och står gärna i centrum.

23. De tar tjänstledigt för "att satsa".

24. De ska till Hawaii wc till varje pris.

25. De har coach.

26. De går upp mitt i natten för att simma ett pass innan jobbet (om de inte tagit tjänstledigt).

27. Fredag kväll kl 21 sitter de på trainern....långpass

28. Lördag kl 21 sover de redan. Långpass söndag morgon.

29. Semestern planeras för att passa träningsschemat innan Kalmar Ironman.

30. Deras familjer har sett spännande platser som Hallstahammar, Örserum och Säter.

31. De har alla haft problem med hamstrings...och hälsenorna...och stressfrakturer.

32. De simmar alltid med någon badmössa från Ironmantävling.

33. Höstsemestern förläggs till Hawaii eller om det skiter sig, Florida.

34. De har gått på crawlkurs.

35. De har kissat i våtdräkt.

36. De har frivilligt kissat på sig på tävlig för att spara 1 minut och snackar gärna och mycket om deras toalettbesök under maran.

37. De kör bara core och instabilitetsövningar på gymmet.

38. De tävlar i hur länge de kan stå i plankan.

39. De har väldigt tålmodiga och stöttande partners/familjemedlemmar.

40. De har en hemsida

41. De har en blogg

42. De har twitter, Facebooksida och instagram.

43. De twittrar, instagrammar, facebookar och bloggar om sina genomförda träningspass.

44. De berättar även för omvärlden vad de SKA träna. Gärna genom att skriva meddelanden till varandra.

45. Deras blogg hittar man på Runners World.

46. Det finns alltid en ursäkt och bortförklaring till varför tävlingen inte gick så bra.

47. Det finns alltid en ursäkt och bortförklaring även om det gick bra.

48. De skyller på att domaren är orättvis om man får en penalty under tävling och man förtjänar den inte.

49. De har åsikter om kost. Inte alltid helt vetenskapliga.

50. Det finns en ironmantattuering, om inte på vaden så någon annanstans på kroppen.

51. De bryter mot alla cykel-vett-och-etikett-regler.

52. De har lite fööör stora simglasögon (liknar mer ett cyklop)

53. They got chocolate milk

54. De har en beginner tattoo på vaden när de cyklat.

55. De kan inte cykla klunga

56. Om man frågar hur läget är så är de alltid trötta.

57. De har alltid cykelsolbrillor på sig.

58. De tränar alltid i tävlingsfart. Aldrig uppvärmning. #aldrigvila

59. De är aldrig formtoppad till tävling (enligt dem själva)

60. De har elastiska skosnören. Alltid. På alla löpskor.

61. De är dåliga på att dyka, voltvända och vett-och-etikett-regler i poolen.

62. De är fantastiska kompisar men triathleter uppfostrar triathleter och det är en hård skola att gå. Kamratuppfostran.

63. De har rakade ben...men bringan kan gärna vara väldigt hårig.

64. De har trainingpeaks.

65. Deras våta dröm är gjord i karbon.

66. De lägger åtskilliga tusen på massage, foamroller, kiropraktik och akupunktur.

67. De är dåliga på att stretcha.

68. De använder gärna engelska ord istället för svenska. Coach=tränare, trail=terränglöpning, core=bålträning etc etc

69. De är svåra att kompromissa med. Träningen är alltid nr 1. Andra får anpassa sig.

70. När det är vilodag ligger de i soffan. Hela dagen.

71. De dricker rödbetsjuice, äter chiafrön, kokosolja och nötter som det inte fanns någon morgondag.

72. Alla känner alla. Eller åtminstone vet vilka alla är. Om man inte vet är man ingen riktig triathlet.

73. De är mästare på att fika. Gärna på Lisas Café på Söder.

74. De tränar i klubbkläderna, eller varför inte i tävlingskläderna.

75. Har de inte bott varken i Motala eller Falun är det bara att börja med långdistans direkt.

76. Kalmar är målet. Förra året körde de Stockholm triathlon.

77. Träningen skall räknas i timmar.

78. Om man inte vill avslöja sina träningstimmar kan de med fördel visa omvärlden ur bra de är genom att redovisa sina wattvärden.

79. De tävlar i hur många watt de kan producera på en Monarkcykel.

80. Om INTE punkt 79. går så bra/om punkt 79 går FÖR bra, beror det på att Monarkcykeln är felkalibrerad."

Dessutom vill jag dela Christers kommentar från 2014-04-21 kl 18:04 som sätter pricken på i om triathleter!

"You’ve forgotten how to drink out of cups.
When asked how old you are you answer 30-34.
When people praise you for being able to run 15 miles you feel insulted.
You know you’re a triathlete when your car purchase depends on whether your bike will fit in the back.
You consider sprint triathlons as group training sessions.
You reach for a snack, and its a Clif Bar.
You pass people in a crowded hallway and say “on your left.”
You wake up at 5 am but don’t get to work until 9.
Your bike costs more than your car.
Your bath towel is never dry."

So, you know where to find me - fågel, fisk eller mittemellan! :)