Jag lever mig in i Bosse Löthéns och många andras situation. Jag vet att det blir för tungt om jag ska bära tyngden för många andras liv men om än bara för en stund kan det vara bra att faktiskt göra det. Att faktiskt få en tankeställare om hur andra kan ha det och reflektera över hur man själv har det. Att faktiskt känna medkänsla och empati.
Sen kan vi ta ett steg ytterligare att tillsammans försöka förättra för personer som har behov av stöd och hjälp. Jag tänker inte på myndigheternas skyddsnät (som har en del hål här och där..). Jag pratar om vad gemene man kan göra. Du och jag!
Jag har en, om än naiv, tro på att vi tillsammans kan påverka. Samtidigt känner jag en viss tveksamhet då samhället speglar en syn på ett "sköt-ditt-och-skit-i-andra-mentalitet". Beror det på rädsla, orkeslöshet, bristande empati, bristande tillit på sin egna betydelse... eller vad handlar det om?!
Min erfarenhet är att genom att ge av sig själv får man även tillbaka - och detta värmer. En bra måttstock är att bemöta andra som du själv skulle vilja bli bemött. Jag vill rikta ett stort TACK till dem som hjälper och stöttar på endera vis - stort som smått.
Önskar er alla en ödmjuk helg. Ta hand om er,
Gabriella
Delar Bosse Löthéns text från Aftonbladet debatt:
"Bosse Löthén: Trygghetssystem borde hjälpa – inte jaga – folk
DEBATT Förra veckan publicerade Sydsvenskan krönikan ”En tyst katastrof” av Ann Heberlein. Journalister och engagerade personer har sökt den ”väninna” hon skriver om. Väninnan är jag. För att skydda mig valde Ann Heberlein att byta kön på mig i sin text. Här hamnar jag i ett vägskäl. Prata eller gömma mig. Jag bestämmer mig för att berätta.
Det texten handlar om delar jag med väldigt många just nu. I somras kapitulerade jag inför hela min situation: År av jakt på jobb, jakt på försenade och obetalda fakturor, löften om jobb som inte blir av, ett liv där alla uppdrag som kan tas, måste tas, samtidigt som nästa jobb måste jagas. Det är vanligt för oss som står utanför fastanställningssamhället.
Det var inte insikten om det ohållbara i det här som tvingade fram kapitulationen. Det var kroppen. Värken i leder, diabetes, min tinnitus som tjutit i 35 år utan att störa dånar nu och en knöl som sitter mellan kotorna i ländryggen värker mer för varje vecka. Den måste och ska opereras bort för att värken ska försvinna.
Jag är 49 år och har arbetat sen jag var tretton – med radio, musik, skrivit böcker, som speakerröst, producerat videoklipp. Jag har varit tidningsbud på natten och flyttat likkistor på krematoriet. Alltid försörjt mig och mina barn. Aldrig att jag inte klarar av att arbeta längre.
Sjukskrivningen är inget problem, och neurokirurgen anser att operation är det enda som kan stoppa smärtan. Men sjukpenningsreglerna gör att jag inte kommer att få ersättning till en början, och knappt något sen heller.
Jag hör av mig till socialtjänsten och kommer fram till en kvinna som visar förståelse:
”Hur klarar du hyran, el, telefon?”
”Om jag får hjälp kan nog min mamma låna så länge. Men hon har inga pengar egentligen, hon är en ensam pensionär.”
Jag gråter i luren. Jag har aldrig gråtit så förr. Av alla nederlag i hela mitt liv är det här det största. En förstående person? Det kändes oväntat men bra. Jag gråter för att det är så jobbigt. För att jag är så lättad. Jag kommer att få hjälp.
Jag får en kallelse till ett möte på soc. Med en annan socialsekreterare. Jag får en lista på intyg och papper som jag skulle lämna in. Hela mitt liv ska granskas. I det ögonblicket upphör jag med ens att vara det jag har varit. Det finns ingen Bosse Löthén – radioprataren – musikern – författaren. Det finns ingenting av människan Bosse kvar. Mellan sjukhustider och ta hand om barnen och med konstant värk jagar jag mitt eget liv i papper. Mitt liv granskas, ner till minsta tuggummi. Jag låter det granskas. Jag gör vad de ber mig om, så långt jag kan. För jag behöver hjälp. Mitt kontoutdrag har inga systembolagsinköp eller cigaretter. Jag dricker inte. Men kinabuffén på min dotters nioårsdag ser ju inte bra ut. Jag får skämmas för att jag vill göra något som inte är särskilt dyrt när min dotter fyller år.
Efter den obehagliga processen är det tyst i dagar. Jag mejlar. Socialsekreteraren svarar att hon inte är klar med ärendet ännu. När det ringer är det middagsdags. Utredaren hör barnen i bakgrunden. ”Ringer jag olämpligt?” ”Nej, jag kan gå till ett annat rum.” Självklart vill jag veta hur det kommer att bli. Socialsekreteraren upplyser mig om att jag ligger över normen för att vara berättigad hjälp. För att min mamma lånat mig pengar: Det räknas som inkomst. Pengarna på nio- och femåringarnas konton räknas som mina. Det har deras mormor sparat åt dem. Deras konton har jag varit tvungen att godkänna eftersom jag har delad vårdnad.
Hur skulle det se ut om jag tog pengar som varken jag eller min släkt satt in på banken? Förväntas jag skapa konflikt i den bräcklighet som skilsmässobarn ändå lever i?
Min värld rämnar.
”Jag kan ju lika gärna hoppa ut genom fönstret här och nu”, säger jag. ”Mitt liv är ju omöjligt.”
”Hur du väljer att göra med ditt liv är inte mitt problem. Om du har psykiska problem tycker jag att du ska höra av dig till psykakuten.” Jag blir arg. Hon slänger på. Jag tappade faktiskt all vilja till att leva i det ögonblicket: För att framtiden är omöjlig.
Den natten sover jag inte. Självmordstankarna försvinner och vreden tar över. Det finns inget kvar att förlora. Jag känner mig som seriehjälten Daredevil när jag skriver det här. ”En människa utan hopp är en människa utan rädsla.” Men jag har hopp. Jag önskar att alla andras berättelser kommer fram. Vi är många som hamnat utanför. Då kan bilden förändras. Kanske politikerna inför valet ska köra med öppna kort. Trygghetssystem borde finnas för att hjälpa och inte jaga folk. Annars borde det vara bättre ekonomi att lägga ner verksamheten. ”Sverige – här får var och en klara sig själv” är ingen lätt slogan att vinna val på. Men den är ärlig.
Bosse Löthén"
