onsdag 5 februari 2014

När du inte vet vad som döljer sig bakom fasaden med det stora leendet


“Focus on your goal, but do not lose sight of this moment.
Feel happy and grateful for every moment on the journey to your goal. Jennifer Gayle”


Min passion för klättring kan likna min passion för kampen om livet och att försöka nå det liv man själv väljer att vilja ha.

År 2010 hade jag en dröm att bestiga Afrikas högsta berg Kilimanjaro, 5892 m.ö.h. Jag fick uppleva Masai Mara men fick vända hem i Nairobi innan jag ens tagit det första steget uppför berget. Jag blev sjuk och fick åka direkt från Arlanda flygplats till infektionsavdelningen på Södersjukhuset. Min kropp blev helt utslagen, jag rasade i vikt och var helt matt. Första tiden fick jag dropp som byttes till näringsdrycker och senare kompletterat med soppa. Jag återfick lite kraft och började gå korta sträckor igen. Jag var åter på benen efter ett par veckor men min fysiska status tog flera månader innan den var åter i samma form som innan resan under hösten.

På försommaren 2011 pratade jag med en vän om min passion för klättring men även rädslan att åter bli sjuk. Att bli sjuk skulle vara ganska förödande för min kropp, jag hade ännu inte kommit upp i vikten som jag hade innan Afrikaresan. Så jag ville inte riskera att rasa i vikt igen. Min vän skämtade att jag kunde bestiga Europas högsta berg Mt Blanc istället, "för i Europa är det inte lika lätt att drabbas av bakterier". Ett par dagar senare var resan bokad och efter dryga en månad skulle jag ta mig för denna utmaning.

Att bestiga Mt Blanc 4810 meter över havet kanske inte är en extrem utmaning men med en nack- och ryggskada, utifrån allvarlig trafikolycka med lastbil, är bestigningen det. Att 10 år tidigare få ”domen” från läkaren att jag enbart skulle kunna cykla totalt 20 min i framtiden så var denna tanke rent av bara galen. Många gånger i mitt liv har jag envist kämpat emot uttalande om att vissa saker är omöjliga och tänker då på Jordan Belfort´s citat:


“The only thing standing between you and your goal is the bullshit story you keep telling yourself as to why you can´t achieve it.”

Avresedagen kom allt närmare. Dagen innan avresan, packningsdagen, ringer min pappa mig tidigt på morgonen. Jag trodde att han ringde för att han och mamma vill önska mig en trevlig resa som de brukar innan avresa. MEN NEJ de var inte därför han ringde. Han ringde för att berätta att mamma åkt akut med ambulanshelikopter till specialistsjukvården i Finland och låg på operationsbordet för att hon drabbats av en stroke. En stroke som upptäckts sent. Pappa sade att jag skulle åka på min resa ändå. Att det inte var säkert att mamma skulle vakna. Att om hon vaknar så kommer hon ligga i respirator och att jag inte kunde göra något ändå innan jag var tillbaka från resan. Pappa skulle åka till Finland och finnas där intill mamma om hon klarade operationen. Jag satt som förstenad hela dagen med tanken – ska jag verkligen åka när min mamma är döende!?! Jag visste att mamma skulle vilja att jag åkte i alla fall. Pappa ville det. Jag visste att mina systrar fanns där för pappa. Jag kunde inget göra. Jag gjorde ingenting den dagen. Bara stirrade ut i tomma intet. Sent på kvällen började jag packa och på morgonen därpå åkte jag.

Jag var kluven, förtvivlad, osäker på om jag gjort rätt val, tänk om, tänk om… Pappa höll mig uppdaterad hela resan igenom. Jag minns en gång när vi var utan täckning på berget. Guiden tipsade mig om ställen där man kunde få in täckning på mobilen. Jag fick klättra högre. Jag ringde pappa. Mamma låg kopplad med många slangar i respiratorn. Operationen måste upprepas då blödningen inte slutat. En lavin utbröt samtidigt längre bort och pappa frågade vad som lät. Jag svarade att det var en lavin. Han hörde ej och upprepade frågan. Jag undvek att svara och svarade att det inte var någon fara. Ville inte att han skulle oroa sig för mig också. Fanns lavinrisk, risk för att ramla ned i glaciärsprickor, få stenar i huvudet, höjdsjuka, etc.

När jag väl stod på toppen av Mt Blanc var det med blandade känslor. Jag hade sagt innan resan till mig själv att jag skulle klara av att bestiga berget, trots mina fysiska begränsningar, för mammas skull. Har jag åkt iväg ska jag banne mig klara det där berget! Så uppe på toppen, 4810 meter över havet, så stod jag där med glädje, lättnad och sorg. Med tanken på min mamma som låg i sjukhussängen med kamp om livet. För att klara en kamp krävs både fysisk och psykisk kraft. Både jag, min mamma och min familj hade/har det och vi alla lever trots motgångar med flera nära döden upplevelser genom livet. Motgångar och sjukdomar kan drabba oss alla. Vi alla är lika värda och ska bemötas med lika respekt oavsett kön, etnicitet, hudfärg, sjukdomstillstånd, religion, etc. Så ha inte förutfattade meningar om andra när du inte vet vad som döljer sig bakom fasaden med det stora leendet.


tisdag 4 februari 2014

Sociala medier - det nya yttersta skyddsnätet då myndigheter brister

Den 3 februari 2014 sände ”Verkligheten i P3” i Sveriges radio ett reportage om Maria som blivit hjälpt av privatpersoner då hon blev nekad bidrag från socialtjänsten.

På Facebook delas länken om gruppen ”
Matkassen/Giving People”, där grundaren Linda Hellquist förmedlar hjälp till barnfamiljer att få mat, kläder och leksaker. Detta då barnfamiljen saknar försörjning av olika anledningar. När myndigheter som Försäkringskassan. Arbetsförmedlingen och Socialtjänsten inte räcker till.

På Matkassens Facebooksida ställs frågan om hur de kan försäkra sig om att föräldern inte t.ex. ”dricker upp pengarna”. Linda Hellquist svarar att de inte kan veta detta och att de inte ställer obekväma frågor eller uppmanar någon att berätta varför deras situation ser ut som den gör. ”Den här sidan är till för barnen och det spelar ingen roll om ett barn inte har vinterskor och mat på bordet pga en förälders missbruk eller om det beror på att något föräldrarna inte kunnat råda över som sjukdom och arbetslöshet. ALLA barn har samma värde i våra ögon”.

Jag är inte emot detta, tvärtom, MEN när tjänstemän från bland annat socialtjänsten hör av sig med vädjan att ”Matkassen” ska hjälpa till när socialtjänsten är begränsad blir jag förundrad och kritisk!  Nedan följer några spontana tankar…


1) Har samhällsmedborgaren/klienten verkligen nödprövats för ekonomiskt bistånd på Socialtjänsten och är hen verkligen inte berättigad matpengar?,
2) Hur ser Socialtjänsten på barnperspektivet?,
3) Är detta ett sätt för att ”lätta” tjänstemannens/tjänstekvinnans ångest över att inte räcka till för samhällsmedborgaren? Vad sänder det för signaler? Känner ledning/politiker till grundproblematiken?!,
4) Hur ser verkligen systemet/regelverket ut om enskilda aktörer skall behöva agera och faktum är att många blivit hjälpta. Drygt 2000 barnfamiljer har fått hjälp via Matkassen och på bara några månader har det förvandlats till en hel rörelse med närmare 70 000 följare på Facebook.