Delar dagens DN krönika. Texten nedan är en reflektion på det öppna brevet Jonas Hassen Khemiris skrev till justitieminister Beatrice Ask som DN publicerade i onsdags. Texten handlar åter igen om utanförskap och att yttre attribut medför en sämre behandling i samhället. Hur ser en kriminell ut? Är alla som inte är vita potentiellt krinimella? Var får vi lära oss detta? BLIR UPPRÖRD!
Andreas Nordström skriver: "Det var under en intervju med Mohammed i hiphop-duon Mohammed Ali som jag plötsligt frös till. Det vet ju hur det är, sa han, men jag har ju ingen aning.
En fin dag sommaren 2011 gjorde jag en intervju med hiphop-gruppen Mohammed Ali från Flemingsberg. Gruppens namn är en kongenial sammansmältning av de två medlemmarnas verkliga namn.
Det blev ett samtal som jag kommer att bära med mig länge. Det berodde inte på att jag ställde särskilt bra frågor, för det gjorde jag inte. Det handlade om att duon gav så kloka svar. Vi pratade om Ebba Grön, som de älskar, och vi pratade om politik.
Det är framför allt en passage mot slutet av pratstunden som bränt sig fast i mitt medvetande. Vi höll på att runda av. Jag skulle just stänga av inspelningen på mitt fickminne när Mohammed berättade att han och hans vänner då och då blev hejdade av polisen, mitt i vardagen. En av hans vänner hade stoppats när han var på väg till den förskola där han vikarierade. Vännen var sen och förklarade att han behövde skynda sig till jobbet. Men nej, han fick snällt vänta. Polisen skulle kolla läget. Sedan fick han gå. Utan vare sig ursäkt eller förklaring.
– Ja, du vet hur det är, sa Mohammed, liksom i förbifarten.
Jag blev tyst. För plötsligt slog det mig med en sådan överväldigande kraft att jag verkligen inte vet hur det är. Och jag sa just detta till Mohammed. Jag tittade honom i ögonen och förklarade att nej, jag vet inte hur det är. Inte alls. Jag minns fortfarande hur ledsen Mohammed såg ut när jag berättade att jag aldrig, i hela mitt liv, har blivit stoppad av polisen. Nu gissar jag, men det verkade vara ett ögonblick av insikt, även för Mohammed. Själv har jag aldrig känt mig så vit som just i det ögonblicket.
När jag som så många andra svenskar läste Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask som DN publicerade i onsdags blev jag återigen sådär chockartat klarvaken. Precis som under samtalet med Mohammed Ali. Och jag tror att det är därför som brevet till Beatrice blivit så extremt läst. Att somliga cyniker menar att det hade en socialt positionerande effekt att dela texten i sociala medier struntar jag i.
Texten är ett fenomenalt exempel på gestaltning. Den tydliggör och konkretiserar rasism så att den blir livs levande i all sin kallsvettiga kuslighet. Plötsligt får vi uppleva den inifrån. Vi får andas den.
Det är också därför som texten är så rasande viktig. Den visualiserar något som är oerhört svårt att begripa för den som är vit och inte har mörkt hår. Jag åker tunnelbana varje dag. Ofta stöter jag på väktare med korslagda armar. Ibland ser jag poliser. Men ingen väktare och ingen polis har gett mig misstänksamma blickar. Det har aldrig hänt.
Hur godhjärtad och fin jag än inbillar mig att jag är så behöver jag få utanförskap levandegjort för mig. Om och om igen. Jag är ju nämligen vit. Men inte ens då kommer jag att förstå, fullt ut. Just för att jag, återigen, är vit. På samma sätt som jag aldrig fullt ut kommer att förstå hur det är att vara kvinna eftersom jag är man.
Jag säger nu inte att det är något fel på att vara vit. Eller man, för den delen. Eller till och med bäggedera. Jag säger bara att det är min plikt som människa att vara ytterst ödmjuk inför detta faktum och att jag behöver påminna mig, ofta och regelbundet, om hur tillvaron kan se ut för människor som inte är vita. Det var bara det."
– Ja, du vet hur det är, sa Mohammed, liksom i förbifarten.
Jag blev tyst. För plötsligt slog det mig med en sådan överväldigande kraft att jag verkligen inte vet hur det är. Och jag sa just detta till Mohammed. Jag tittade honom i ögonen och förklarade att nej, jag vet inte hur det är. Inte alls. Jag minns fortfarande hur ledsen Mohammed såg ut när jag berättade att jag aldrig, i hela mitt liv, har blivit stoppad av polisen. Nu gissar jag, men det verkade vara ett ögonblick av insikt, även för Mohammed. Själv har jag aldrig känt mig så vit som just i det ögonblicket.
När jag som så många andra svenskar läste Jonas Hassen Khemiris öppna brev till justitieminister Beatrice Ask som DN publicerade i onsdags blev jag återigen sådär chockartat klarvaken. Precis som under samtalet med Mohammed Ali. Och jag tror att det är därför som brevet till Beatrice blivit så extremt läst. Att somliga cyniker menar att det hade en socialt positionerande effekt att dela texten i sociala medier struntar jag i.
Texten är ett fenomenalt exempel på gestaltning. Den tydliggör och konkretiserar rasism så att den blir livs levande i all sin kallsvettiga kuslighet. Plötsligt får vi uppleva den inifrån. Vi får andas den.
Det är också därför som texten är så rasande viktig. Den visualiserar något som är oerhört svårt att begripa för den som är vit och inte har mörkt hår. Jag åker tunnelbana varje dag. Ofta stöter jag på väktare med korslagda armar. Ibland ser jag poliser. Men ingen väktare och ingen polis har gett mig misstänksamma blickar. Det har aldrig hänt.
Hur godhjärtad och fin jag än inbillar mig att jag är så behöver jag få utanförskap levandegjort för mig. Om och om igen. Jag är ju nämligen vit. Men inte ens då kommer jag att förstå, fullt ut. Just för att jag, återigen, är vit. På samma sätt som jag aldrig fullt ut kommer att förstå hur det är att vara kvinna eftersom jag är man.
Jag säger nu inte att det är något fel på att vara vit. Eller man, för den delen. Eller till och med bäggedera. Jag säger bara att det är min plikt som människa att vara ytterst ödmjuk inför detta faktum och att jag behöver påminna mig, ofta och regelbundet, om hur tillvaron kan se ut för människor som inte är vita. Det var bara det."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar