Politiker tvingar barn till utanförskap

Skoldebatten är hetare än på länge i media. Orättvisor flödar, hur kan politiska beslut få så hastigt som på bara några dagar avgöra vem som får vilken hjälp. Vi pratar om barn med olika diagnoser och svårigheter. Gemensamt för dessa barn är att de har åratal av ”misslyckanden” bakom sig. Åtgärdsplaner gånger flera i försök till att hjälpa barnen i de kommunala skolorna. Barnen kanske gömmer sig längs bak i klassrummet men inte förmått sig att tillgodose sig något av undervisningen. I sämsta fall har de inte ens gått till skolan.

Om en person har svårigheter och bedöms vara i behov av extra resurser så är det dennes rätt att få sina behov tillgodosedda. Om man då hittar en skola dit dessa barn går självmant, med ett ökat självförtroende, med en ökad positiv livslust och med en framgång i studieresultat varför dras stödet då in. Stockholms stad har kraftigt minskat och i flera fall helt tagit bort ersättningen för barn med behov av särskilt stöd vilket resulterar i att vissa resursskolor inte tar barnen med särskilda behov.

”På de sex resursskolorna i Stockholm som idag larmar om nedläggningshotet går sammanlagt 240 elever – men alla barn i behov av särskilt stöd i Stockholm drabbas av neddragen eller helt indragen ersättning. Det här innebär att alla Stockholms skolor drabbas hårt när Stockholms stad sätter ekonomin före barnens stödbehov.” http://skolaföralla.se/

Det handlar om människor inte siffror på pappret! Ebba Witt-Brattström, professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet har i en intervju i Hufvudstadsbladet menar att utifrån att den just på grund av den svenska skolan kombinerad med ett system där universiteten får betalt per utexaminerad student har inneburit att man fått sänka ribban oerhört. ”Det system vi har i Sverige nu innebär någonting mittemellan, sloppy sloppy, för alla. Det ger intryck av ett land som inte tror på sin framtid och inte satsar på sina unga.”

Merit Wager skriver idag i SvD Opinion att i åratal har Sverige sneglat mot Finland där man starkt betonar vikten av ämnes- och andra kunskaper, allmänbildning, ordning. I Finland är lärarna auktoriteter utan att vara auktoritära. Delegationer från många andra länder gör studiebesök i Finland för att få en bild av hur de kan nå så goda studieresultat.

Vad är då skillnanden mellan skolan i Finland jämför med Sverige? "Vid ett seminarium på Finlands ambassad förra hösten sa den finländske skolexperten professor Pasi Sahlberg, chef för Centret för internationell mobilitet och internationellt samarbete:

”I Sverige vill man ha världens bästa skola. I Finland har man inte den ambitionen; där vill man i stället ha en bra skola i hela landet för alla barn.” Som exempel på det som brukar kallas ”det finska skolundret”, framhöll han att man i Finland har en längre, mer krävande lärarutbildning, att lärarna är suveräna i klassrummen och att skolan aldrig diskuteras i valrörelser eller i andra politiska sammanhang; den är inte alls politiskt kontroversiell. I den svenska skolan råder konstant oro bland lärare och elever som aldrig vet vad som ska hända när nya politiska konstellationer får makten./.../

Det går att lära av Finland. För att ge svenska elever förutsättningar att klara sig i framtiden bör man: 1) sluta politisera skolan, 2) ge lärarna en gedigen och krävande utbildning, 3) återinföra studentexamen, 4) ge lärarna så stor frihet som möjligt att lägga upp sitt arbete utan för mycket pappersarbete och, sist men inte minst, 5) göra klart för föräldrar att i skolan är det lärarna och rektor som bestämmer.” http://www.svd.se/opinion/

Hijabuppropet är ett hån mot kvinnoaktivister

Texten nedan är från GP, läs artikeln i sin helhet på www.gp.se, publicerad 2013-08-21;

Att tro, att alla kvinnor som bär hijab gör detta frivilligt och av eget val, är naivt. Huvudbonaden är en religiös symbol för kvinnoförtryck. Det är beklämmande hur politiker och människor som ser sig som feminister följer i andras spår utan att blinka, skriver Sara Mohammad och Virpi Hellmark, Riksorganisationen GAPF– Glöm Aldrig Pela och Fadime.

Hijabuppropet har startats efter att kvinnor i Sverige attackerats och misshandlats på grund av sina huvudbonader. De begångna brotten sägs av initiativtagarna falla under kategorin hatbrott, det vill säga brott som ses allvarligare av rättsväsendet då de motiveras med motiv härrörande från skillnader i etnicitet, sexualitet och så vidare.

Uppropet har lett till hetsiga diskussioner i debattartiklar och på sociala medier, kring dessa religiösa symboler och människors rätt att välja själv. Liksom i andra sammanhang där huvudbonader diskuteras, glöms den stora gruppen bort. De kvinnor, som är påtvingade detta skylande av sitt hår, de kvinnor, som ”väljer” att bära huvudbonad då andra val skulle betyda risk för misshandel.

Vi kan inte tillåta oss att blunda för att huvudbonaden är en religiös symbol för kvinnoförtrycket, detta klädesplagg har ett syfte, och det är att skyla kvinnor från mäns blickar. Bitte Assarmo menar i sin debattartikel i GP (2013-08-20) att svenska politiker, som utger sig för att vara feminister, är med och legitimerar kvinnoförtryck i sin hijabaktion.

Riskerar misshandel
I alla islamstyrda länder styr hederskulturen livet i samhället och bärandet av huvudbonad står inskrivet i lag i Iran och Saudiarabien. I andra länder riskerar kvinnor misshandel när de väljer något annat än det som hederskulturen förespråkar: den dolda kvinnan. En del i hederskulturen är kvinnors skylande av sitt hår med hjälp av huvudbonader som täcker hår, och i vissa fall även delar av, eller hela, ansiktet.

Det som förvånar, är hur ett upprop som detta enkelt sväljs av politiker som utger sig för att vara feminister, utan en tanke på huvudbonadens, historia, syfte och tradition. Att hänga på sig en huvudbonad i något slags solidaritetshandling, på så lösa boliner som nu skett, visar hur okunniga dessa politiker är i kvinnofrågor.

Respekt för individen
I Dalarnas Tidning (19/8) intervjuas fyra kvinnor, tre som befriat sig från huvudbonad och valt bort den när de fick en möjlighet i Sverige, och en kvinna som väljer att bära sin huvudbonad av religiösa skäl. Det är den slags individuella frihet som GAPF står för, med respekt för individuella val. Men vi får aldrig någonsin böja oss för det slags generalisering som detta hijabuppror bidrar till: att visa upp den beslöjade kvinnan som en fri individ, generellt. Vi får aldrig i dessa debatter glömma den unga tvångsgifta kvinnan med den påtvingade slöjan, det är att skymfa henne när vi tar symbolen för förtrycket och får den manifesterad av politiker, makthavare och samhällsdebattörer.

Riksorganisationen GAPF tar starkt avstånd från allt utövande av våld och förtryck, så även dessa attacker. Men vi inom GAPF tar också avstånd från hijabuppropet som skall visa ”solidaritet” för denna lilla grupp vuxna kvinnor i västvärlden som väljer att bära hijab. Vi behöver visa solidaritet med attackerade kvinnor, men det kan göras på andra sätt än genom en hyllning till religiösa symboler för kvinnoförtryck och numera politiska islams flagga i väst. Låt oss protestera mot Farsta-attacken genom att demonstrera mot våldet, genom att uppmana samhället till civilkurage att ifrågasätta och stoppa sådana attacker framöver.


 

When nothing is sure, everything is possible

 

 

When nothing is sure,

everything is possible.

- Margaret Drabble

Från och med nu är jag mig själv

Delar vidare Robert Hannah´s artikel publicerad 2013-08-19 på DN:

"Att leva som homosexuell i en hederskultur innebär att ljuga för sig själv och sin släkt. Priset för att komma ut är ofta alltför högt. Människorättsjuristen Robert Hannah vill inte längre gömma sig. I dag lämnar han hederskulturen.

I min omgivnings ögon är jag urtypen för den lyckade andra generationens invandrare. Sonen till irakiska flyktingar som lyckats göra en klassresa och blivit en framgångsrik jurist som bor i bostadsrätt i Bromma. Men det är inte hela sanningen. Precis som tusentals homosexuella svenskar med invandrarbakgrund lever jag mitt liv utifrån hederskulturens regler.

Förtrycket är en del av min vardag, lika naturligt som att äta frukost eller ta en dusch på morgonen. Och jag hatar det. Jag hatar att konstant behöva ljuga och undanhålla information för min familj, släkt och omgivning. Jag har gjort det i över 15 års tid för att skydda min familj. I den kristna assyriska kulturen, där jag har mina rötter, är en homosexuell son eller dotter det värsta som en familj kan drabbas av. Att vara homosexuell är äckligt, onaturligt och fullständigt förkastligt. Jag har därför böjt mig för hedersförtrycket för att skona min familj från den stigmatisering som min homosexualitet medför.

Jag har gjort det för att familjen inte ska bli utstött eller behöva dra sig undan den assyriska gemenskapen. Att vänner och släkt ska ta avstånd från de jag älskar mest bara för att de anser att jag lever i synd. Att familjens rykte kommer att solkas om det kommer ut att jag är homosexuell. Jag vill inte att min familj ska tvingas välja mellan mig eller att vara en del av den assyriska gemenskapen. Jag har därför böjt mig för hedern. Hedern har blivit en del av mig.

Under min uppväxt fanns hedersförtrycket mot hbtq-personer överallt men samtidigt ingenstans. Att tala om homosexualitet var absolut tabu. Alla låtsades som att det inte fanns. I det assyriska språket finns såvitt jag vet inte ens ett ord för homosexualitet.

Samtidigt visste alla att homosexualitet var fel – något dekadent som bara etniska svenskar och andra västerlänningar sysslar med. Som ung homosexuell invandrarkille var jag fast i ett ingenmansland. Jag var ständigt medveten om att jag var annorlunda och därför aldrig bekväm i den assyriska kulturen. Samtidigt var jag inte riktigt hemma i det svenska samhället där jag kände mig ovan och vilsen utan min familj.

Mitt sätt att hantera situationen var att göra mig så osynlig som möjligt i sociala sammanhang, försvinna i förhoppningen om att släkten och mina assyriska landsmän skulle glömma mig. Det resulterade i att jag förlorade min identitet. Jag började upphöra.

Skolan var aldrig det andningshål som jag verkligen behövde. I Göteborgsförorten där jag växte upp tog barnen med sig de vuxnas heder till plugget. De flesta av oss kom från länder där homosexualitet är belagt med dödsstraff och där hederskultur är förhärskande. Vi var en brokig samling av bland annat assyrier, somalier, iranier, kurder, turkar, araber och afghaner. Kristna som muslimer. Alla visste vi att homosexualitet var något fullständigt oacceptabelt. Att bli kallad bög var den värsta förolämpningen man kunde få. Jag gjorde därför allt för att framstå som så macho som möjligt. Jag deltog i spelet på skolgården med att kalla andra killar för bögar om de rörde sig det minsta feminint. Äta eller ätas. Det gällde att överleva. Jag överlevde men jag sjönk samtidigt allt djupare i självförakt.

Efter studenten tog jag första bästa chans att flytta hemifrån och sedan dess har jag undvikit min hemstad Göteborg som pesten. Varje gång jag åker till min underbara hemstad känns det som tusen knivhugg i bröstet. Jag saknar min familj men hälsar bara på dem av pliktkänsla någon gång varje år. Vad ska jag svara när mina bröder frågar vem jag bor med? Vad ska jag svara när mina kusiner kommenterar att jag mest har tjejkompisar? Och vad ska jag säga när mina släktingar frågar varför jag inte gifter mig med någon tjej och i nästa andetag föreslår lämpliga kandidater?

Varje gång jag träffar en släkting funderar jag över om det är den sista gången vi kommer att ses. Det är för jobbigt för mig att leva i Göteborg, men samtidigt längtar jag så efter att kunna vara en del av gemenskapen. Jag vill kunna vara assyrier och umgås med min familj och släkt. Men jag avskärmar mig från den assyriska gemenskapen för min älskade familjs skull.

Jag flyttade till Stockholm utan att känna en endaste person. Jag sökte mig genast till de enda personer som förstod min situation: andra bögar med invandrarbakgrund. Många av dem blev, och är ännu, min andra familj. Vi träffades genom chattsidor på nätet där vi använde oss av påhittade namn, hemstäder och ursprung tills vi träffades på något fik på stan. Men inte ens då kunde vi vara ärliga mot varandra om våra verkliga identiteter. Alltid en katt och råtta­lek med lögner för att minimera risken att sanningen skulle komma fram och kanske nå landsmän eller släkten.

En talande historia var den första dejten jag var på i Stockholm. Killen som jag skulle träffa hade på nätet uppgett att han hette Fadi och var libanes. När vi träffades på ett fik erkände han att han var kurd och hette Omar. Men på kvittot sedan han hade betalat stod det ett helt annat namn. Om han verkligen hade kurdisk bakgrund eller inte fick jag aldrig klart för mig. Alltid unga killar med liknande öden som mitt. Några av dem klarade inte pressen hem­ifrån utan är i dag gifta med kvinnor, andra lever fortfarande dubbelliv med hemliga pojkvänner. Endast ett fåtal är förunnade lyxen att kunna leva helt öppet, att kunna hålla sin partners hand på stan utan att få panik.

I samma stund som jag kom ut för min mor förvisade jag henne till ett fängelse. Hon är i dag förmodligen det största offret för det hedersförtryck som kommer av att jag är homosexuell. Hon slår knut på sig själv för att hålla min homosexualitet hemlig, allt för att skydda familjen från oförstående släkt, vänner och landsmän.

Hon är en frispråkig och stark kvinna, men hon kan inte ens berätta för sina närmaste vänner om mig, och absolut inte för släkten. Hon är övertygad om att de kommer att reagera med äckel och avsmak, tycka att det är onaturligt, och att de kommer att försöka förmå henne att förskjuta eller omvända mig. Hon är ständigt orolig för att hemligheten ska komma ut, att folk ska ta avstånd från familjen, men allra värst att min bortgångne fars goda rykte kommer att dras i smutsen. Hon lever med en konstant oro, undviker människor som hon tror kommer att ställa jobbiga frågor samtidigt som hon försöker vara en del av den assyriska gemenskapen i Göteborg.

Hon konspirerar med min syster och de få exklusivt utvalda släktingar som jag berättat för. Allt för att hemligheten inte ska komma fram i ljuset. Hon bemästrar balansgången med en lindanserskas skicklighet. För egen del har hon accepterat mig för den jag är. Hon menar att det enbart är Gud som har rätt att döma mig. Att det är okristet att döma någon. Hon är min älskade mamma och min främsta förebild i livet. Men samtidigt medverkar hon till att upprätthålla hederskulturen.

Med åren har det blivit naturligt för mig att jag är assyrier i Göteborg och bög i Stockholm. Det är naturligt att min mor har träffat min pojkvän en gång. En gång på sex år. Det har blivit naturligt att han inte existerar när vi pratar i telefon. Det har blivit naturligt att jag sällan träffar min familj och att jag mår dåligt av att besöka min hemstad. Det har blivit naturligt för mig att ljuga om mig själv.

Mina föräldrar flydde till Sverige från Irak för att jag skulle kunna leva öppet som assyrier. Men hederskulturen har tvingat mig att välja mellan att vara assyrier eller bög. För både och kan jag inte vara. För min familjs skull.

Jonas Gardell har på senare tid uppmärksammat det hat som hbtq-personer möttes av i 1980-talets Sverige. Men vi måste inse att för många lever hatet kvar. Det finns mycket kvar att göra. Jag har med åren träffat på många hbtq-personer med utländsk bakgrund som lever med samma heders­förtryck och självförnekelse som jag. Många av dem på ytan lyckade och välutbildade med bra arbeten inom politiken, kulturlivet eller i näringslivet. För fyra år sedan bestämde jag att jag ville hjälpa hbtq-personer med invandrarbakgrund och andra utsatta personer. Jag blev politiskt aktiv. Men för att kunna lyfta fram det förtryck som tusentals unga hbtq-personer med utländsk bakgrund dagligen drabbas av i Sverige måste jag själv vara öppen i alla sammanhang och i offentligheten.

Från och med nu väljer jag därför att göra hederskulturen till en del av mitt förflutna. Jag väljer att vara både assyrier och bög. Både i Stockholm och Göteborg. Ingen kan ta det ifrån mig. Jag väljer att kämpa för de unga svenskar som utsätts för hedersförtryck enbart för att de tycker om personer av samma kön. Från och med nu är jag mig själv."

Återhämta dig för optimal prestation!

Dagarna efter träning är det inte ovanligt att man känner sig sliten, framförallt då man tränar hårt och med många pass i veckan. Hur sliten man blir beror till stor del på hur hårt själva träningspasset var, men man kan i hög grad påverka återhämtningstiden så att den blir kortare. Kortare återhämtningstid gör att du blir piggare vid nästa pass och att du i det långa loppet får ett bättre träningsresultat.

Här får du konkreta tips på olika återhämtningsåtgärder som förkortar din återhämtningstid och som minskar skaderisken vid nästa pass!

ÅTGÄRDER DIREKT EFTER TRÄNING

Återhämtningsmål
Direkt efter avslutat träningspass och före nedjogging/stretching bör du inta ett återhämtningsmål. Ett återhämtningsmål består av kolhydrater samt proteiner och har en rad viktiga funktioner:

* Inleder den anabola fasen. Träning är en katabol (nedbrytande) fas och för att man skall få någon effekt av träning är den anabola (uppbyggande) fasen en viktig del. Återhämtningsmålet inleder den anabola fasen genom att det hindrar den fortsatta nedbrytningen av muskler och immunförsvar.

*Ökad glykogeninlagring direkt efter träning. Direkt efter träning är insulinkänsligheten hög samtidigt som muskelcellernas genomsläpplighet är hög, vilket innebär att kolhydrater i form av glukos förs in i muskelcellen mycket effektivt. Genom ett återhämtningsmål direkt efter träning kan man lagra in en större mängd glykogen i muskeln än om det har gått mer än en timma efter träningen.

* Minskar infektionsrisken. Efter ett träningspass är immunförsvaret kraftigt nedsatt, bl.a. genom att antalet och aktiviteten av lymfocyter och antikroppar är lägre än i normala fall. Därför är du extra känslig för att bli sjuk timmarna efter träning. Protein och kolhydrater återställer kroppens immunförsvar.

* Ökad vätskehalt i musklerna - positivt för muskeluppbyggnaden. Kolhydrater binder vatten. En ökad glykogeninlagring i muskeln bidrar då också till en ökad vattenmängd i muskelcellen. En hög vätskehalt är positivt för proteinomsättningen och därmed för muskeluppbyggnaden.
 
* Ger en bättre ork vid nästa pass. Om du intar ett återhämtningsmål direkt efter träning, orkar du under nästa pass prestera på en hög nivå en längre tid. Det beror på att återhämtningsmålet ökar glykogeninlagringen. Glykogenet ger i sin tur energi vid muskelarbete. Har man bara halvfyllda glykogenlager då man påbörjar nästa pass, kommer man inte att orka hålla samma höga nivå under lika lång tid, som om då man hade haft välfyllda glykogenlager.

Nedjogging
Efter att du fått i dig återhämtningsmålet bör du jogga i lågt tempo (med en puls på 60 % av max) i ca 10-15 minuter. Nedjogging har visat sig förkorta återhämtningstiden efter träning, framförallt genom en snabbare borttransport av slaggprodukter.

Vätskeåterhämtning
Under de 6 kommande timmarna efter träning kommer du att bli dehydrerad, dvs. få en mindre vätskemängd i kroppen en den optimala. Det beror på att alla kemiska reaktioner (muskelreparation, glykogeninlagring m.m.) som sker i kroppen efter träning, oftast kräver närvaro av vatten. Detta innebär att man efter träning måste dricka såpass mycket vatten att man blir hyperhydrerad, dvs. få en vätskemängd i kroppen över den optimala. Rekommendationerna är att efter träning dricka 50 % av det förlorade vattnet under träning. Om du förlorar 2 liter vatten under träning och under passets gång totalt dricker 2 liter, innbär det att du efter träning bör dricka 1 liter, vilket är 50 % av 2 liter.

ÅTGÄRDER DAGEN/DAGARNA EFTER TRÄNING

De åtgärder man kan vidta dagen/dagarna efter träning, går ut på att öka blodgenomströmningen i de muskler som behöver återhämtas. En ökad blodgenomströmning ökar i sin tur borttransporten av slaggprodukter via lymfkörtlarna och näringstillförseln till musklerna. En ökad näringstillförsel leder till snabbare återhämtning genom muskelreparation, muskeluppbyggnad och glykogeninlagring.

Genomblödningsträning
Genomblödningsträning påskyndar kroppens återhämtning genom att den ökade blodgenomströmningen leder till att musklerna förses med näring och att slaggprodukter transporteras bort till lymfkörtlarna via blodet. Genomblödningsträning bör genomföras dagen efter träningspasset i lugnt tempo och bör fortgå i en halvtimma samt vara en lätt aktivitet där du jobbar i det aeroba intervallet. Olika exempel på genomblödningsträning är:

* Gång. Gå en halvtimma i ganska snabbt tempo med lång steg- och armföring. Ger en grundlig genomblödning i kroppen med fokus på benen.

* Jogging + aktiva rörlighetsövningar. Jogga i ca 20 minuter efterföljt med aktiva rörlighetsövningar. Ger en grundlig genomblödning i hela kroppen.

* Cykling i lugnt tempo. Cykla i 20 minuter. Ger en genomblödning i främst benen.

* Simning i lugnt tempo. Använd dig av de olika simsätten bröstsim, ryggsim och crawlsim, beroende på vilka muskelgrupper du vill blöda igenom. Denna typ av träning är väldigt skonsam, då den ej innebär några stötbelastningar på kroppen.

* Lätta intervaller. Jobba avslappnat med god teknik på ca 60 % av maxkapacitet i ca 100-120 m. Upprepa ca 15 gånger med 2 minuters vila. Lätta intervaller innebär genomblödning för främst vader, baksida lår och rumpa.

* Skadeförebyggande styrka/rehabträning. Det handlar om att träna styrka med låg belastning mellan 20-50 repetitioner för ökad genomblödning. Ger en lokal genomblödning av en överansträngd muskel eller en muskel med mycket träningsvärk.

Massage
Att bli masserad är ett bra sätt åstadkomma en ökad lokal blodgenomströmning i den eller den muskler man vill återhämta. Lymfsystemet stimuleras då och slaggprodukter avlägsnas från muskeln, samtidigt som musklerna får extra värme och näringstillförsel via blodet. Dessutom har massage visat sig ha en stressreducerande, muskelavslappnande och trötthetsreducerande effekt. Den vanligaste massageformen är Svensk klassiks massage.

Bastning
Att basta innebär en temperaturhöjning av kroppen och en ökad blodgenomströmning, vilket gynnar återhämtningen positivt. En bastning på ca 20 minuter är lämpligt då du vill återhämta hela kroppen. Tänk dock på att dricka under tiden eftersom du förlorar en del vatten under bastningen.

PERMANENTA ÅTGÄRDER

Sömn
Att sova är oerhört viktigt för att kunna återhämta sig. Det är under djupsömnen som kroppen, i närvaro av anabola hormon, reparerar och bygger upp muskler m.m. Som tränande ungdom behöver man ca 9-10 timmars sömn per natt, medan en medelålders individ behöver ca 7-8 timmar per natt. Individer som tränar väldigt hårt och mycket behöver mer sömn. Om man inte uppfyller sömnrekommendationerna på natten kan man sova ca 1 timma på eftermiddagen.

Kost
En regelbunden och varierad kost är nödvändigt för att kroppen inte skall brytas ner. Läs mer om hur du bör äta i de olika kostartiklarna.


Referenser
* Annerstedt, C. & Gjerset, A. (1997). Idrottens träningslära. SISU Idrottsböcker.
* Burke, L. (2007). Practical Sports Nutrition. Human Kinetics.
* Hawley, JA. & Burke, LM. (1997). Effect of meal frequency and timing on physical performance. British Journal of Nutrition, 77, 91-103.
* Casa, D., Armstrong, L., Montain, S., Rich, B. & Stone, J. (2000). National Athletic Trainers' Association Position Statement: Fluid replacement for athletes. Journal of Athletic Training, 35, 212-224.
 
Skrift från www.styrkeprogrammet.se

Tysta inte hjältarna!

Att stå upp för det man tycker och tänker kan kosta en själv väldigt mycket. Att jag skriver om orättvisor och felaktigheter inom mitt yrkesområde kan medföra att jag har svårare att få jobb. För det är inte många som vågar och vill anställa någon som faktiskt står upp för vad många socialsekreterare innerst tycker och tänker men inte vågar säga. De vågar inte riskera att få en sämre löneutveckling, dåliga referenser inför nästkommande jobb, etc. Peter Norman var en annan person som stod upp för vad han tycker var rätt och riktigt. Detta kostade dock honom hans karriär och han utvecklade en depression och ett alkoholmissbruk. Tysta inte oss kämpar!

Artikeln är från www.aftonbladet.se, datum 2013-08-20 skriven av Ronnie Sandahl.

”Peter Normans naglar var inte målade i regnbågens färger.
Men han stod där på prispallen, tjugosex år gammal, alldeles i utkanten av historieskrivningen, och väntande på att hans liv skulle rasa samman.

Fyrtiofem år senare syns han igen, när ingen vill missa att sätta Emma Green Tregaros nagelprotest i en historisk kontext. Återigen visas den klassiska bilden från Mexiko-OS 1968: Tommie Smith och John Carlos som står på prispallen efter 200-metersfinalen med varsin handskbeklädd näve mot skyn, en legendarisk protest mot rasism och diskriminering.

Peter Norman var ingen av dessa två ikoner. Han var den vite killen som stod just bredvid.

En sensationell australiensisk silvermedaljör som inför prisutdelningen hade börjat prata med de båda amerikanerna. Smith och Carlos hade då berättat om den aktion de planerade: de skulle bära svarta handskar och protestera med knutna nävar. Problemet var bara att Carlos hade glömt sina handskar i olympiabyn.

Efteråt har de berättat att det var australiensaren som föreslog att de skulle dela paret, en handske var.

För att visa sin solidaritet såg Peter Norman dessutom till att låna en protest-badge från det amerikanska lägret, som han under prisutdelningen bar på sitt bröst.

Efteråt, när skandalen var ett faktum, skickades amerikanerna Smith och Carlos hem från olympiaden. De mottogs som hjältar och trubbelmakare, för alltid symboler för mod och rättvisa.

Peter Norman? Han sprang aldrig för Australien igen. Solidaritetshandlingen blev ett karriärmässigt självmord. Det rassegregerade Australien behandlade sprintern som en landsförrädare. Trots att Norman fyra år senare kvalificerade sig till OS i München med överlägsen marginal fick han inte åka.

Han tystades effektivt. Tidningarna skrev inte. Australiens bäste sprinter någonsin föll i glömska. Och själv sjönk Peter Norman allt djupare ned i depressioner och alkoholmissbruk.

Detta skulle nästan kunna vara en sedelärande historia, om man bara blev klok på vad den ska lära oss.

Eller så här: om den bara lärde oss något upplyftande. Men det gör den inte. För på historieskrivningens skräphög finns tusentals Peter Normans, de bortglömda hjältarna som försvann mellan raderna. Människor som stod upp för något, och tvingades betala priset.

Och när det 2005 restes en staty över händelsen var andraplatsen tom, Peter Norman var inte ens med i konstverket.

Ett år senare dog han, sextiofyra år gammal. Peter Norman fick en hjärtattack medan han klippte gräset. På begravningen var det två grånade amerikaner som bar kistan; Tommie Smith och John Carlos hade rest till Australien för att visa sin respekt.

Och fyrtiofem år senare står sig fortfarande rekordtiden från silverloppet i Mexiko, till denna dag har ännu ingen australiensare sprungit snabbare än den modige Peter Norman.”

Våga känn och sluta vara socce-empatisk!

Hade ett tungt klientsamtal idag. I mina samtal är jag inte en tråkbyråkrat som slänger mig med fina ord hit och dit som allt för ofta är meningslöst pladder. Jag förespråkar medmänsklighet inom ramen av yrkesrollens riktlinjer och lagar.

Jag är så trött på socialarbetare som uttalar sig socce-empatiskt: Mmm...jag förstår..mmm.. men för att återgå till.." Våga lyssna och bekräfta att livet är skit ibland. Sluta curla, gulllegulla och dalta... Våra klienter lever i en tuff värld och klarar av att mötas med respekt, med bekräftelse om att ja ditt liv är skit just nu. Vi socialarbetare måste tro på klienten och visa att vi tror på klienten. Vi måste tro på att hans/hennes liv kan bli bättre att han/hon klarar av att förändra sitt liv. Har inte vi socialarbetare tron på att livet kan bli bättre hur ska vi då kunna hjälpa? Vi måste våga prata om det svåra.

Våra klienter är inte bara ett ärende utan faktiskt en människa. Det är hans/hennes liv. Ansvaret är hans/hennes. Men hur kan vi ger dem stöttning, beteendeförändrandeverktyg, hopp och tron på sig själva. Förändringen kan inte ske för att socialtjänsten vill utan för att klienten själv innerst inne vill. Se livet som en gåva. Våra klienter har kämpat för att få tillbaka gåvan många gånger. Varit nära att förlora gåvan många gånger.

Våga känn. Våga vara medmänniska med empati. Våga vara respektfull och kom ihåg att lyfta fram det positiva i en svår situation. Sprid värme och hopp!  Tyck om ditt jobb och dina klienter - annars byt jobb för vi jobbar med levande människor som vill må bättre och leva på riktigt. Varken de eller vi socialarbetare mår bra av socce-empati utan jag uppmanar er - våga känn.

Om saknaden, efter det som aldrig fanns. Maskrosunge.

Så berörande, så starkt, så tabu men så ärligt!

Tack Pernilla för att du delade med dig av dina tankar och känslor som fler känner igen sig i.
Delar din blogg: http://pytternasmamma.wordpress.com/2012/09/16/om-saknaden-efter-det-som-aldrig-fanns-maskrosunge/

Läs hennes senaste blogginlägg nedan:

"Om saknaden, efter det som aldrig fanns. Maskrosunge.

Jag läser ofta små inlägg på twitter och facebook, ser bilder med fina texter och grupper, alla med det gemensamma innehållet att man saknar sin bortgågne förälder. Att man saknar deras råd och kärleksfulla omfamningar.

Jag tycker det är så otroligt fint att många har haft den relationen och jag menar på inget vis att man ska låta bli att uttrycka sin sorg, eller sin glädje över de som en gång fanns.

Mina föräldrar lever inte längre. Och jag är på något vis tacksam. Det låter fruktasvärt, och säkert kommer många att ha problem med vad jag just skrev. Men alla relationer är inte fina, fyllda med kärlek och trygghet. Den familj jag växte upp i var fylld med svek, lögner, svår misshandel och övergrepp och obscena mängder alkohol. Jag är tacksam att de inte lever. Jag är tacksam att jag aldrig, någonsin, behöver oroa mig över dem igen. Jag är tacksam att mina barn aldrig behöver möta dem.

Det låter hårt, och det är hårt. Man talar om förlåtelse och förståelse. Jag är kanske inte en så pass god människa, för vissa saker kan jag inte alls förlåta. Jag kan på något plan räkna ut orsaker. Jag kan se sammanhang. Jag kan förlåta mycket. Jag kan vara tacksam för att jag är den personen jag är idag. Men det finns saker jag aldrig kan förlåta, saker som är så sjukt att jag inte kan sätta ord på det.

Jag är den jag är idag, inte tack vare mina föräldrar, utan trots dem. Hårt. Elakt kanske, men sant.

Varje dag slåss jag med saker som poppar upp, varje dag bearbetar jag minnen. Det är inte längre lika tufft, jag har kommit att se dem som pusselbitar till vem jag är och varför jag ibland reagerar som jag gör. Pusselbitar som gör att jag kan förändra mig själv till en bättre människa.

Alla alkoholister är inte elaka. Jag är rätt övertygad om att min pappa varit hemsk även som nykterist. Han var ju det i sina nyktra perioder.

Jag ska inte gå in för mycket på mitt liv och min barndom, det är inte det som är poängen. Jag vill helt enkelt berätta att jag, när jag läser vissa inlägg, känner en enorm saknad.

Jag saknar att ha en förälder, som känt mig hela mitt liv, som finns där för mig. Jag kan sakna att kunna ge mina barn fina morföräldrar, och berättelser om mig när jag var barn.

Jag kan sakna höra historier om bus jag och mina syskon hittade på.

Jag kan sakna kramar.

Jag kan sakna ett leende, ett telefonsamtal, en tröstande hand.

Men allt är en saknad av något som inte fanns. Enbart en längtan och en dröm.

Jag älskar att läsa om era föräldrar, även om jag förstår er tunga sorg, för det ger mig så mycket hopp. Hopp om att världen trots allt hyser betydligt mera godhet än ondska, och vet ni vad? Det är galet vackert!

Ta hand om er själva, och varandra!"