Barnens bästa har blivit det motsatta

Vill rekommendera er My Vingrens inlägg på SvD Opinion. My arbetar som är verksamhetsledare på Stockholms Tjejjour. På Tjejjouren tar de emot samtal från tjejer (upp till 25 år) i utsatta situationer. Många barn tvingas till umgänge eller boende hos en förälder de inte vill träffa. De berättar om bland annat övergrepp, rädsla och våld.

Vad gör man när ens människohjärta brister och vill hjälpa och bryta sig loss från byråkratin. Inom yrket får man lära sig att härbergera och ”inte ta med sig jobbet hem". Men vissa öden går bara inte att koppla bort. Nedan får vi följa en flicka och hennes mor. Flickan har blivit dömd, ja flickan.. eller egentligen pappan har fått rätten att träffa dottern trots våld inom familjen. Vi får ta del i texten att flickan blir utsatt av övergrepp, våldtäckt av sin pappa. HON VILL INTE träffa honom. Tjejjouren försöker stötta men kan inget göra på grund av anonymitet, utan enbart stötta och uppmana dem till polis- och socialtjänstanmälningar. Men om inte det räcker? Om inte myndigheterna räcker till eller gör felbedömningar? ”Vårdnadslagarna har förbättrats. På pappret. Barnets bästa ska alltid vara i fokus under en vårdnadstvist. Men det är inte alltid helt tydligt vad det innebär. Enligt föräldrabalken har barn rätt till en nära och god kontakt med båda sina föräldrar, men de har också rätt att växa upp utan våld. När ett barn blir utsatt för övergrepp och våld av sin vårdnadshavare krockar de här två principerna.” Barnen väljer inte sina föräldrar. Låt barnen välja om de vill/inte vill träffa sina föräldrar.

Jag vet att My´s text är lång men snälla läs den. Gripande!

”Jag pratade med en tjej i dag. Hon ringde till tjejjouren där jag jobbar och grät. Den här helgen måste hon träffa sin pappa. Familjedomstolen har beslutat att hon ska spendera varannan helg där. Pappan är tidigare är dömd för misshandel inom familjen. Hon ringer till mig och säger att hon har ont i magen.

Hon berättar försiktigt, lite i taget, vad som händer under pappahelgerna. Hennes röst skär sig när hon berättar om hur pappa rör sig när han är full, om slagen, att hon blir våldtagen. Hon går fortfarande i mellanstadiet. Jag får prata med hennes mamma och hon gråter också. Jag skulle vilja säga till dem att strunta i det, låta bli, inte åka dit. Jag skulle vilja säga att vi lever i Sverige, vi har lagar här, lagar som skyddar barn. Men det går inte. Jag skulle ljuga.

Eftersom alla tjejer som kontaktar oss är anonyma kan vi inte göra något annat än att stötta och uppmana dem till polis- och socialtjänstanmälningar. Men vad händer när myndigheterna ändå sviker?

Vårdnadslagarna har förbättrats. På pappret. Barnets bästa ska alltid vara i fokus under en vårdnadstvist. Men det är inte alltid helt tydligt vad det innebär. Enligt föräldrabalken har barn rätt till en nära och god kontakt med båda sina föräldrar, men de har också rätt att växa upp utan våld. När ett barn blir utsatt för övergrepp och våld av sin vårdnadshavare krockar de här två principerna.

Rätten ska ta särskild hänsyn till föräldrars förmåga att samarbeta. Den förälder som säger sig vara villig att samarbeta kring barnet har alltså ett rejält övertag över den förälder som är negativ till delad vårdnad eller umgänge, även när det grundar sig i en oro över att barnet kommer att utsättas för övergrepp. Detta gör att allt fler mammor säger sig vara villiga att låta sitt barn träffa förövare, av rädsla för att förlora vårdnaden helt.

Domstolar och socialtjänstens rädsla för att barn skadas av att inte ha kontakt med bägge sina föräldrar, gör att det haglar av domstolsbeslut där barn tvingas till umgänge eller boende hos en förälder de inte känner sig trygga. hos, som de inte vill träffa. Jag får prata med tjejerna. Det är till oss de ringer, chattar, mejlar. De berättar om övergrepp, om våldtäkter, om fulla föräldrar, och de berättar om socialtjänsten som inte lyssnar.

Det är vanligare än många tror att domstolar ger våldsamma pappor vårdnad eller umgängesrätt. 2005 kom en rapport från Barnombudsmannen där vårdnadstvister i domstol granskades. I 258 ärenden fanns uppgifter om fysiskt, psykiskt och/eller sexuellt våld. I 49 procent av 169 slutgiltiga domar dömdes det till gemensam vårdnad trots uppgifter om våld mot den andra föräldern eller barnet.

Vi är så måna om pappors rätt att vi glömmer bort barnen. Vi har polishämtning av gråtande och skrikande barn för att pappan ska få sin del av umgänget. Men om nu det bästa för alla barn verkligen är att ha kontakt med båda sina biologiska föräldrar, varför tvångshämtas aldrig frånvarande pappor för barnets skull?

Papparättsrörelsen har jobbat både målmedvetet och fokuserat. När jag googlar vårdnadstvister dominerar de hela sökresultatet. I Wikipedias artiklar om vårdnadsfrågor finns påhittade begrepp om föräldrapåverkan och föräldraalienation. De skapar hemsidor, hittar på ideella föreningar där de utger sig för att vara socionomer som arbetar med familjerättsliga frågor för att kunna sprida omtvistade begrepp som PAS, på svenska föräldraalienation.

PAS, Parental Alienation Syndrome, är en teori utan vetenskaplig förankring som i USA använts för att ge incestanklagade och incestdömda pappor vårdnad och umgängesrätt. Det är en omtvistad pseudovetenskaplig teknik som ifrågasätter barns egna berättelser om sexuella övergrepp. Det är en omtvistad pseudovetenskaplig teknik som ifrågasätter barns egna berättelser om sexuella övergrepp.

De senaste decennierna har mäns våld mot kvinnor fått allt starkare fäste på den politiska dagordningen. I dag ses våldsamma män som ett allvarligt samhällsproblem. Men vi vågar inte prata om pappors våld.

Nåja. Inte svenska pappors våld i alla fall. Svenska pappor går ut med tvätten, byter blöjor, bakar surdegsbröd och tar halva ansvaret i äkta jämställdhetsanda, eller hur? Svenska pappor tar inte strypgrepp, slår med knuten näve och spottar i ansiktet. Svenska pappor kastar inte tomma glasflaskor mot sin dotters huvud. Svenska pappor våldtar inte sina döttrar.

Men i verkligheten? I verkligheten ringer en liten tjej med en röst som skär sig för att hon är rädd för att tillbringa hela helgen hos pappa. Men hon vet att om hon inte åker måste mamman betala en straffavgift. Den är anpassad efter hushållets inkomst och det är meningen att det ska kännas. Hon vet att ifall hon inte åker kan en polisbil komma och hämta henne. Hon vet att ifall hon inte åker kan mamman förlora vårdnaden på grund av ”umgängessabotage” eller”samarbetssvårigheter”.

Pappor har ingen rätt till sina barn. Inte mammor heller. De enda som ska ha rättigheter är barnen. Vilka andra våldsutsatta skulle vi tvinga att regelbundet träffa, leva och växa upp med sina förövare?

Det blir fredag. Lördag. Söndag. Jag tänker på henne hela helgen.”