Men vart tar alla socialsekreterare vägen? Jag ställde frågan tidigare inom sociala medier och många svarade att de fortfarande är kvar inom socialtjänsten. En eloge till er! Men hur länge till? Fler hade även gått till privata sektorn som dels betalar mer och där arbetsbelastningen inte är 280 av 100 möjliga. Fler är sjukskrivna på grund av utmattningssyndrom (utbrända).
Flera av er inom socialtjänsten har sagt att ni funderar på att sluta då arbetsmiljön är under all kritik. Ni mår dåligt, räcker inte till, sover dåligt, har ångest alla dagar och inte bara "vanliga" måndagsångesten, får inte tillräcklig med uppskattning och lönen.. Ja lönen... Ett helt kapitel för sig. Har aldrig lönat sig att arbeta med människor. Det är inte lönen man valt yrket utifrån utan för att man, förhoppningsvis, har ett hjärta som säger att "jag vill hjälpa andra som har det mindre bra".
Men vad gör du när du själv går sönder? När du inser att det inte går längre. Att din kropp och knopp inte ens säger nej längre utan SKRIKER NEEEEJ. Det smärtar, det tar emot. Det är tabu. Du får ju inte säga att du inte klarar av det längre. Du försöker om och om igen.. men det går inte mer och du går sönder. Du orkar inte med vardagslivet längre. Går hem. Gnäller inför och på gubben/gumman och barnen. Ja, till och med katten får sig en utskällning.
Kan du verkligen hjälpa människor när du mår såhär? Vill du verkligen vara den människan du blivit? Trött och orkeslös och med motvilliga steg går du sakta mot jobbet och springer där ifrån efter övertid som du inte får ut i varken pengar eller tid. Du kommer hem, ser skymten av barnen som är på väg och lägga sig för att imorgon gå till dagis/skolan. Var det så du ville umgås med dina barn när du längtade så mycket efter dem?
Ta dig en tankeställare - är det värt ditt egna liv? För att arbeta med människor bör du fungera någorlunda som en katalysator där du använder dig själv utan att bli förbrukad. Sätt stopp! Ha ditt egenvärde!
