Kan du inte hjälpa så såra i alla fall inte

Jag arbetar som socialsekreterare med människor med missbruksproblem för att hjälpa och stötta dem. Jag säger inte åt dem vad som är rätt och fel. Jag hjälper dem att utforska sin egna ambivalens till sina val i livet. Jag stöttar dem i med- och motgång. Står alltid kvar. Finns alltid där för dem (på kontorstid, jaja) men oavsett om de väljer "fel" väg eller inte. Jag ger dem inte pekpinnar. Jag agerar inte deras "extramorsa". Jag springer inte deras ärenden och curlar dem när de har egna resurser och förmågor. Många kan och vet mycket mer än mig - inget konstigt med det! Jag vill stärka dem, ge dem mer självkänsla och känna sig mer värdig än vad omgivningens blickar ger dem.

Jag tror mig veta att de behöver ett gott bemötande, någon som lyssnar på riktigt även när de tänker/tycker/handlar "fel". För vem säger att jag tycker/tänker och handlar rätt?! Jag bollar fördelar och nackdelar med dem. Deras för- och nackdelar. Inte vad jag tycker och tänker. Deras liv, deras val. De lyckas ibland och misslyckas ibland - precis som människor utan missbruksproblem. Vi tampas med olika bekymmer bara.