Jag var på Dramatens föreställning i söndags och såg ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” utifrån självbiografin med samma titel skriven av Ann Heberlain. Det är en kolsvart regi och scenografi av Sunil Munshi, en mick som dinglar från taket och stora strålkastare.
Melinda Kinnaman, ensam rollinnehavare, skildrar en kvinna (Ann) som bär på så tung skuld och tomhet att hon snarast ser döden som den enda alternativet till ett allt för stort lidande. En gripande, utlämnande och naken skildring av en kvinna med sjukdomen bipolär (manodepressiv) typ 2.
Jag hör en kvinna i publiken berätta att vid en tidigare föreställning har en person inte klarat av att se föreställningen klart. Att hon lämnade föreställningen och sedan svimmade. Melinda Kinnaman ger en gripande skildring av familjelivet. Om tankarna på självmord samtligt som tankarna på barnen finns där. Att kärleken till barnen är starkare än ångesten men ibland tar ångesten över. Tankarna kan försvinna fort eller dröja sig kvar länge. Att majoriteten av de som försökt ta sitt liv och räddas ångrar självmordsförsöket. Men man ser ingen annan utväg just då. ”Jag älskar mina barn, vill inte att de ska lida men jag kanske ska ta och dränka mig ändå”.
»Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt.« (Text från självbiografin skriven av Ann Heberlain)
Det är en svart livsberättelse med ett starkt budskap. Kinnaman skildrar detaljer om manisk lust, tankar om lycka, normalitet och icke-normalitet. Man kan nästan känna hennes ångest gripa tag om publikhavet. Men det är med en seger vi lämnar föreställningen. "För en självmordsbenägen människa är varje dag utan självmord en seger" (citat Sylvia Plath).
Melinda Kinnaman, ensam rollinnehavare, skildrar en kvinna (Ann) som bär på så tung skuld och tomhet att hon snarast ser döden som den enda alternativet till ett allt för stort lidande. En gripande, utlämnande och naken skildring av en kvinna med sjukdomen bipolär (manodepressiv) typ 2.
Jag hör en kvinna i publiken berätta att vid en tidigare föreställning har en person inte klarat av att se föreställningen klart. Att hon lämnade föreställningen och sedan svimmade. Melinda Kinnaman ger en gripande skildring av familjelivet. Om tankarna på självmord samtligt som tankarna på barnen finns där. Att kärleken till barnen är starkare än ångesten men ibland tar ångesten över. Tankarna kan försvinna fort eller dröja sig kvar länge. Att majoriteten av de som försökt ta sitt liv och räddas ångrar självmordsförsöket. Men man ser ingen annan utväg just då. ”Jag älskar mina barn, vill inte att de ska lida men jag kanske ska ta och dränka mig ändå”.
»Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt.« (Text från självbiografin skriven av Ann Heberlain)
Det är en svart livsberättelse med ett starkt budskap. Kinnaman skildrar detaljer om manisk lust, tankar om lycka, normalitet och icke-normalitet. Man kan nästan känna hennes ångest gripa tag om publikhavet. Men det är med en seger vi lämnar föreställningen. "För en självmordsbenägen människa är varje dag utan självmord en seger" (citat Sylvia Plath).
 |
| Foto: Roger Stenberg |
Boken va fantastisk =)
SvaraRaderaVa bra :)
RaderaTungt
SvaraRaderaVisst är det.
Radera