Från fientlig till välkomnande!

Jag är uppväxt på Åland, under -80 och -90 -talet. En skyddad miljö med låg brottslighet där du kunde lämna bilnyckeln i när du inte använde bilen och lämna dörren till huset olåst. Ingen rädsla. Bra skola med kompetenta lärare. Lärare med disciplin och ordning på eleverna. Eleverna respekterade lärarna och lyssnade på dem. Räckte upp handen om något skulle sägas. Sjukvården är begränsad än, specialistvården finns i Finland och Sverige och ålänningarna får åka båt/flyg till de länderna för vård.

Jag är uppväxt med vita. Mycket ovanligt med mörkhyade och flyktingar. Hård flyktingpolitik drivs i Finland (på Åland). Finland är det nordiska land som tar emot minst antal flyktingar. När jag växte upp var min mor var vän med en svart man, i princip den enda på ön. Hans sambo arbetade med min mor. Många visste vem han var då hans hudfärg skiljde sig från de vita. Men få kände egentligen honom.

Många ålänningar som studerar vidare efter gymnasiet väljer att flytta, om än tillfälligt, till Uppsala och Stockholm i Sverige. Man ser på Stockholm som en stor och spännande men farlig stad att bo i. Detta då brottsligheten är avsevärt högre i Stockholm jämfört med på Åland. Jag flyttade till Sverige januari 2003 med en tanke om att återvända hem efter studierna. 11 år senare är jag fast bosatt i Sverige och med en tanke på att fortsätta mitt liv i Sverige. Men majoritet väljer att flytta "hem" till Åland. De tar med sig nya intryck och influenser från det nya landet. Men vi kan välja land.

Att läsa ålänningen Annika Kullmans reflektioner i tidningen Nya Åland, publicerad 2013-11-19, gör mig glad och jag ger dig tummen upp. Ålänningarna är välkomnande, varmhjärtade och öppnar den skyddande miljön för andra som har det svårt och är i behov av hjälp.

 Nedan följer Annika Kullmans inlägg:

 

"Den 27 november 2013

Klockan 16.41. Någon startar en ny grupp på Facebook. En grupp för folk som säger nej tack till 20 syriska flyktingar på Åland. Motiveringen? Vi ålänningar kämpar för mat på borden. Jobben blir färre. Vi har inte ens råd att ploga våra egna vägar eller underhålla broarna. Med tanke på hur mycket vi har dragit in på allt är nej tack det enda rätta.
189 personer har klickat på symbolen för tumme upp.

Klockan 19.30 Jag går igenom kylskåpet, kastar några mandariner som sett bättre dagar. Sorterar bort varor vars sista försäljningsdatum har gått ut. En släkting vill veta vad jag önskar till jul. Jag har svårt att komma på något. Jag saknar ingenting. Jag har allt jag behöver.
Följer förstrött en diskussion på nätet om vilket dagis som är bäst i stan och i Finström. Finns det verkligen ett som serverar helt sockerfri mat? Sover barnen en eller två vilor per dag? Vilket har skog på gården?

Klockan 20.52 Jag läser en artikel på Aftonbladets hemsida. En familj har lyckats fly från Syrien. De har vandrat över bergen och sovit längs vägarna. Mannen har tre tjugolappar i sin plånbok. Han berättar om när han gick in i en butik för att köpa en jacka men fick vända när han såg prislappen.
Men hans familj lever. De har tagit sig till Sverige och de lever.

Klockan 00:30 Jag kan inte sova. Vi talar om lågkonjunktur här på Åland. Om snöplogningen i kommunerna. Vi skriver spaltmeter om käbbel i en turistorganisation.
Ska vi bygga ny Vårdöbro för nio miljoner euro eller räcker det med fem miljoner för att rusta upp den gamla? Nio eller fem miljoner euro, det är frågan.
200 personer har gillat sidan som tackar nej till syriska flyktingar.

Klockan 00:31 Visst har vi arbetslöshet och visst dras det in på snöplogning men en sak har vi. Vi har fred. Kan vi inte dela med oss av den till 20 syrier? Folk tänker kanske inte på det sättet. Tänker folk?

Klockan 00:45 Kom till Åland, tänker jag. Kom hit. Även om det inte kommer att bli lätt och även om minst 200 personer kommer att titta snett på er.
När jag vaknar nästa morgon har en ny grupp bildats på nätet. En grupp som säger ja tack till 20 syriska flyktingar på Åland. 1285 personer har gillat sidan.

Annika Kullman"