JAG VILL OCH JAG VÅGAR

Det är fredagen den 13 september. Otursdag för skrockfulla. Det är även Fattigdomskonferens i Göteborg. I juli bloggade jag om konferensen. Jag hade ingen aning om att jag själv skulle stå på scenen i en vacker och kyrkolikt utsmyckad aula inför flera hundra åhörare och ett tv-team med tre kameror.

Jag har tagit ledigt från socionomjobbet i Stockholm. Idag är jag föreläsare på förfrågan av Social Aktion. Jag har första passet efter lunch, när åhörarna är som mest trötta. Jag är förband och ska värma publiken inför huvudbandet Susanna Alakoski som är en känt namn inom branschen.

Jag har många tankar i huvudet. Jag minns det tv-teamet informerade mig om i morse: Titta inte på din egen powerpointpresentation för då ser vi bara din fina nacke i tv:n. Gå inte runt på scenen för då går du i vägen för bildduken. Stå still. Jag tänker för mig själv att bara att föreläsa helt still är en bedrift. Vill vara levande så åhörarna inte somnar av paltkoma.

Så var det dags, jag börjar presentera mig: ”Hej! Gabriella heter jag och är socionom och medlem i nätverket Nu Bryter Vi Tystnaden….” Tänker för mig själv efter andra powerpointbilden: Damn, mina stödanteckningar på presentationen i min dator syns inte! Livesändning! Okey.. hur vad det nu igen. Nervös. Improvisera!? Äh, nu kör vi!

En dam nickar medhållande i publiken. Skönt. Åhörarna håller sig vakna. Skönt. De är aktiva. De är alerta. De lyssnar och är intresserade av det JAG har att säga. De är uppmärksamma. Jag får medhåll. De nickar. De ler. Tack!

Ett tu tre så var det över. Jag pratade snabbt, vilket jag vanligtvis gör men nu i 180 km/h. Självkritiskt men I did it! Okey. Frågor. Varför är jag här idag? Varför pratar just JAG om då människans hamnar i kläm mellan deras behov och kommunens utgiftstak?

Jo för att precis som ni så berörs jag av människors livsöden. Men istället för att låta historier gå in genom ena örat och ut genom andra och leva på i min vardag så vill jag hjälpa och stödja. Jag arbetar med en målgrupp (missbrukare, psykiskt funktionsnedsatta) som jag tycker om. Jag berörs. Jag tror på att människan kan förändras. Jag tror på mina klienter och jag förmedlar det. Jag tror att med de verktygen jag har så kan jag informera, lära ut men framför allt stödja så att han/hon själv förmår att ta steget framåt till det mål han/hon själv har (inte mitt eller någon annans mål). Men vi socialsekreterare behöver medel att kunna hjälpa. Vi behöver få jobba enligt vad lagar och riktlinjer säger. Vi behöver en bra arbetsmiljö för att själva mäkta med att ha oss som katalysatorer i arbetet.

Jag vet att många i min bransch är rädda för att säga vad de tycker och tänker. Rädd för repressalier. Rädda att få en sämre löneutveckling och sämre referenser vid nyanställning. Men varför skiljer jag ut mig från dessa personer? Varför låter jag mig inte tystas? Varför står jag upp och viker mig inte inför åhörare, studenter, sakkunniga, journalister, media, arbetsgivare, etc. Jo, för att jag är självsäker och trygg i min yrkesroll. Jag tycker det är viktigt att vittna om min yrkesroll. Jag är stolt över att vara socialsekreterare och stödja människor som har behov och som vill ha det socialtjänstlagen nämner som en skälig levnadsnivå. Jag är trygg i att veta att jag gör ett bra arbete. Jag vet att jag är uppskattad för min erfarenhet, min kunskap och för att jag vill och vågar!

 

Jag och instruktören Micke från Stockholms Fallskärmsklubb
JAG VILL OCH JAG VÅGAR!
 

Så vill ni se min föreläsning så titta på UR Samtiden i Kunskapskanalen ikväll 21/10 kl 18:05. Hela konferensen pågår med start kl 13:00. Ni kan även se konferensen i URplay.

”18.05 Socialarbetarens vånda. Socialarbetare ställs inför etiska dilemman där lagar och budget inte riktigt passar in. Behovet ska styra, budgeten ska vara sekundär. Det anser en grupp socialarbetare i Stockholm. Socialarbetaren Gabriella Mattson berättar om nätverket Nu bryter vi tystnaden. Arrangör: SocialAktion.”