Hög tid för jämställda löner

Nedan följer ett sammandrag ur Rapport: ”Hög tid för jämställda löner”, från Kommunal, Legitimerade Sjukgymnasters Förbund LSR, Akademikerförbundet SSR, Vision och Vårdförbundet med författare Emma Ölmebäck.

Lönegapet mellan män och kvinnor har legat runt 15 procent sedan 80-talet. Utvecklingen mot jämställda löner har stagnerat. Den huvudsakliga orsaken till löneskillnaderna är att det finns en strukturell lönediskriminering mot kvinnodominerade branscher. Yrken som huvudsak innehas av kvinnor värderas systematiskt lägre än likvärdiga yrken som i huvudsak innehas av män, trots att yrkena kan antas vara av samma svårighetsgrad.

Kvinnornas arbetsmarknad har historiskt formats av vilka yrken och arbeten som varit möjliga att kombinera med ansvaret för det obetalda hemarbetet. Under 1960- och 1970-talet byggdes den offentliga sektorn ut och efterfrågan på arbetskraft ökade kraftigt inom vård- och omsorgsyrken som ansågs passande för kvinnor. Den offentliga sektorn var både en viktig arbetsmarknad som en förutsättning för kvinnor att ta förvärvsarbete. Kvinnors löneutveckling gick till en början åt rätt håll. Från slutet av 1960-talet till i början på 1980-talet minskade löneskillnaderna drastiskt. Den huvudsakliga anledningen var att kvinnor ökade sin förvärvsfrekvens, utbildningsnivå och de låglönesatsningar som genomfördes under denna period. Sedan hände något. Utvecklingen stannade av och under de senaste 30 åren har det inte skett någon förbättring att tala om.

År 2010 tjänade kvinnor 85,7 procent av männens löner eller 4 400 kronor mindre i månaden. På ett år tjänar män i genomsnitt 52 800 kronor mer än kvinnor vilket motsvarar matkostnaden för en hel barnfamilj. Efter tio år räcker pengarna till att köpa en sommarstuga.

Löneskillnaderna mellan män och kvinnor finns i alla åldrar. Tittar man även på förvärvsinkomst är det tydligt att skillnaderna ökar i 30-årsåldern. En trolig förklaring till att kurvorna ser ut som de gör är att kvinnor i större utsträckning än män är föräldralediga och oftare stannar hemma för vård av sjuka barn. Den ojämställda fördelningen av obetalt hemarbete försvårar kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och är sannolikt en bidragande orsak till att män oftare blir aktuella för bättre betalda chefspositioner.

Det finns flera sätt att mäta löneskillnader mellan kvinnor och män. Ofta talas om korrigerade och okorrigerade skillnader. Med okorrigerad löneskillnad avses löneskillnaden mellan män och kvinnor helt utan hänsyn tagen till att andra faktorer än könstillhörigheten kan påverka lönen, exempelvis utbildningsnivå eller sysselsättningsgrad. Löneskillnaderna kan också korrigeras för att ta hänsyn till eventuella andra faktorer än just könstillhörighet. Det förekommer att man korrigerar för exempelvis utbildningsnivå eller vilken sektor personen jobbar i. Det mått på löneskillnader som oftast används korrigerar för sysselsättningsgrad, uppräknat till heltid, den skillnaden är 14,3 procent. Korrigerar vi för ålder och att kvinnor har längre utbildning än män är löneskillnaden större; 16 procent. Ibland beräknas något som kallas ”oförklarad” löneskillnad. Den beräknas med hänsyn till att kvinnor och män arbetar i olika yrken och sektorer. Problemet med att ta hänsyn till just att kvinnor och män arbetar i olika sektorer är att man då bortser från den absolut största anledningen till kvinnor tjänar mindre än män. Nämligen att stora grupper av kvinnodominerade yrkesgrupper idag är felavlönade i förhållande till den utbildning och det ansvar som krävs i yrket.

Rapporten i sin helhet finner du här: http://www.akademssr.se/getfile/1197/Hög+tid+för+jämställda+löner+1.2+.pdf