Häromdagen fick jag ta del av Thomas Nybom inlägg på Facebook. Thomas är en engagerad pappa till en dotter med utvecklingsstörning. Han delade med sig av inledning till en bok han skrivit, som bland annat handlar om vilket bemötande de fått genom åren. Han skriver på FUB – För barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning. FUB är en intresseorganisation som arbetar för att barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning ska kunna leva ett gott liv.
Ta er tid och läs inlägget, tänkvärt!
“Älskade dotter:
Det är inte förrän efteråt jag vet om jag har valt rätt men jag tror och hoppas att jag tagit rätt beslut att skriva den här boken. Det är känsligt och utlämnande men syftet är viktigt och om boken kan medverka till ökad förståelse eller ge stöd är det värt allt. Jag vill att du ska veta att jag har försökt beskriva vårt liv tillsammans med största respekt för oss båda och vår familj.
Ibland har jag känt mig så frustrerad och maktlös att jag inte vetat hur jag ska orka ta mig igenom tillvaron. Förskola, skola, BUP, Socialkontor och HVB - hem, många är de platser där förståelsen och framför allt inte kunskapen funnits. Jag tror att förståelse bygger på att kunskap finns. Ibland handlar det också om attityd, synsätt och värderingar. Allt detta tillsammans har du blivit påverkad av, ibland till det bättre men alltför ofta till det sämre.
Jag brukar tänka att människor har olika glasögon på sig och glasögonen har olika skärpa. En del personer ser glasklart, andra mer suddigt och en del ser inget alls. Glasögon behöver emellanåt bytas ut och det hade gynnat dig, min dotter, om delar av din omgivning hade bytt glasögon, eller åtminstone putsat glaset då och då. Med det menar jag att man måste ha förmågan att kliva ur sin verklighet för att kunna hjälpa andra. Man måste kunna se klart för att hjälpa och stötta på bästa sätt.
Tyvärr har så inte varit fallet, då du förväntats vara den som ska förändras och tänka annorlunda (byta glasögon). Det hade varit så mycket enklare och bättre om omgivningen förstått att det varit deras ansvar och att de haft bättre förutsättningar att lyckas med detta.
Genom att skriva den här boken vill jag uttrycka min kärlek och respekt till dig. Det är också mitt sätt att påverka och berätta om den kamp som du, jag och resten av familjen har stridit för att få hjälp till ett bättre liv. Min förhoppning är att den här boken bidrar till att människor vill och vågar ta steget ut till en annan verklighet, byta glasögon, reflektera över sin egen attityd, synsätt och värderingar.
Jag vet att det finns familjer med liknande erfarenheter och kanske kan vår berättelse lindra eller trösta i deras vardag eller skapa mod och kämpavilja till att orka vidare.
Sist men inte minst. Ingen människa har lärt mig så mycket som du. Vi är många som fascineras av dig och jag vill förmedla det till hela världen. Det är ju ändå så att trots alla svårigheter och motgångar så har vi lärt oss saker både du och jag och lärdom, det ska vi dra nytta av. Det är de glasögonen jag vill att du och jag ska ha på oss med riktigt, riktigt bra skärpa.
Du är min hjälte!
Jag älskar dig!
Kram pappa.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar