Torka alltid tårar med dubbla handskar

Foto: Sylvian Cherkaoui

Det spekuleras och befaras att ebola kan bli vår tids digerdöd. Katastrofläkaren Johan von Schreeb beskriver berörande och målande på SvD Kultur om sitt arbete i epidemins Sierra Leone. Von Schreeb lyfter fram etiska dilemman, om känslan av att välja mellan familjen eller att åka till Västafrika och förhindra spridningen av ebola. Han skriver om otillräckligheten, om viljan att göra mer och önskan om att myndigheter ska reagera och agera.

SvD publicerar även ett bildreportage, av fotografen Sylvian Cherkaoui, om Marie Finda Kamonos sista dygn i livet efter att blivit smittad av ebola. När hon får beskedet att hon drabbats av ebola är hon för sjuk för att reagera. Familjens hem desinficeras och textiler och madrasser bränns. Två dygn senare dör hon, endast 33 år gammal. Fem av hennes familjemedlemmar har sedan tidigare avlidit av smittan. Några i hembyn anklagar systern för Marie Findas Kamonos död då de anser att hon skulle överlevt om hon inte blev förd till vård av Läkare utan gränser.

Nedan följer Johan von Schreebs skildring i sin helhet:

"Det blåser en mild sydlig vind från fjärden. Jag gungar i solen, bekvämt tillbakalutad i hängmattan medan signaturen från "Sommar" strömmar ur radion. Ett irriterande pling hörs från mobilen. Det dröjer innan jag sträcker mig efter den. Det är från Ian på Världshälsoorganisationen, WHO: "AKUT! Kan du omedelbart delta i telefonkonferens om ebolautbrottet, Behöver dina tankar!".

Under de senaste veckorna har jag följt nyheterna om hur ebola sprider sig i Västafrika, men avstått från djupare engagemang. Mest för att jag behöver vara ledig, men också för att epidemier inte är mitt område. Jag är kirurg och katastrofspecialist. Därför skakar jag långsamt på huvudet när jag läst meddelandet. Samtidigt sväljer jag en obehagskänsla. Ian hör inte av sig utan anledning. Han är ingen alarmist. Vi jobbade båda två ifjol på plats i efterdyningarna efter att tyfonen slitit sönder Filippinerna. Vi vet hur en katastrof ser ut och hur det luktar när kroppar legat länge i värmen. Ian har nyss börjat arbeta på WHO:s högkvarter och leder samordningsarbetet av fältsjukhus i katastrofer. I flera av de senaste årens TV-sända megakatastrofer har mängden av tillresta läkare och sjuksköterskor skapat kaos. De har känt sig kallade av de dramatiska bilderna som kablats ut från katastrofen och modigt bestämt sig för att hjälpa till. Många anländer utan förvarning och saknar erfarenhet. Alla är sin egen arbetsgivare, ingen tar order. Det blir frontalkollision mellan de tillresta doktorernas övertygelse om och tro på vad som krävs och vad som verkligen behövs. För att inte missa målet krävs erfarenhet och kyla som komplement till det varma bultande hjärtat. Den gällande doktrinen har inte varit att det behövs fler internationella fältsjukhus i katastrofer utan färre, men rätt anpassade.

Trots tvivel kopplar jag upp mig på telefonmötet. En läkare i Liberia rapporterar på en knastrig telefonlinje osentimentalt om läget. Epidemin är bortom kontroll och de höga siffrorna på antalet smittade som uppges är sannolikt grova underskattningar. Det är betydligt värre. Det råder akut brist på vårdplatser. Det tar inte lång stund att inse att doktrinen om att bromsa antalet internationella fältsjukhus i katastrofer inte gäller denna katastrof. Tvärtom. Det krävs mängder av fältsjukhus, fler än jag kan fantisera om och det snarast möjligt. Normalt sett går sjukvården på knäna i både Sierra Leone och Liberia och nu verkar sammanbrottet nära. Om hjälpen dröjer ytterligare tre veckor så har behovet fördubblats och så där fortsätter utvecklingen. Läkare utan gränser ropar efter hjälp men när Ian mot slutet av mötet slänger ut frågan om någon av de organisationer som deltar i mötet planerar insatser blir det tyst. Bruset på linjen ekar tomt. Till denna katastrof vill ingen resa frivilligt.

En stund senare samlar jag ihop kaffekopparna och vandrar stigen mot huset. Då kommer ytterligare ett SMS från Ian: "Behöver din hjälp. Kan du komma till Genève och sen möjligen åka till Sierra Leone?" Trots den varma sommarsolen går en kall kår genom kroppen. Jag vet vad det handlar om, kan spelreglerna och har valt en karriär där jag inte velat tappa kontakten med fältet och de drabbade. Det är därifrån jag hämtar min energi och stämmer av att jag tänker rätt. Jag är en kliniker som måste klappa om och prata med patienter för att fatta vad det handlar om. Konsekvenserna är regelbundna uppbrott och avfärder till platser som de flesta skyr. Katastrofer har blivit mitt levebröd. Jag har plågat min omgivning, framförallt min familj, med min livsstil som innebär att halva hjärnan och ena benet ständigt är på väg ut i världen.

En vecka senare sitter jag på ett hårt stengolv på Casablancas flygplats. Efter fem dagar på WHO:s kommandocentral där jag pressat diplomater från Kina, Japan och andra länder att skicka fältsjukhus till ebolaområdet är jag nu på väg till Sierra Leone. Planet till Freetown avgår om fem timmar. Ur dolda högtalare strömmar ledmotivet från Doktor Zjivago. Jag lutar mig mot den svarta rullväskan. Jag har lärt mig resa med minimalt bagage och har bara handbagage. Fram till nu har dagarna varit späckade. Uppbrott, allt det praktiska och sedan till Genève för att försöka ta fram och definiera strategier för att få omvärlden att reagera. Efter att ha arbetat arton timmar i sträck har jag rasat i säng. Beslutet att åka till Genève var enkelt, familjen nickade om än med bister min. Avgörandet att fortsätta till Sierra Leone var däremot svårt. Trots min familjs vädjan att inte skulle resa vidare, så åkte jag. Valde jag rätt mellan min familjs nödrop och Ians? Jag förlitade mig på att de skulle klara sig och att jag behövdes mer i Sierra Leone. Men hur mycket kan man utsätta sina nära och kära för utan att bli hjärtlös?

Det första andetaget utanför flygplatsbyggnaden i Freetown, med den kolsvarta himlen som fond, är varmt och fuktigt. "Tänk om det finns ebola i luften" hinner jag tänka medan jag tveksamt drar ner den i lungorna. Klockan är fyra på morgonen och det återstår flera timmars bilresa. Vägen mot staden ligger öde. Regelbundet tvingas chauffören att hastigt bromsa in när det dyker upp trästockar som släpats fram för att spärra av vägen. Det rytmiska ljudet från vindrutetorkarna vaggar till vila, men sömnen vill inte infinna sig. I gryningsljuset kör vi genom Freetowns förorter där slummen breder ut sig, Enkla hus av papp och bråte kantar vägen. Eldar är tända och morgonmål håller på att förberedas. Det är grått och regnet vräker ner. Ännu pågår regnperioden.

Jag hinner duscha innan det är dags att kasta sig in i arbetet. Utmaningen är att veta vad jag ska göra. Mitt arbete saknar arbetsbeskrivning, men en sak är klar, jag ska inte vårda sjuka. WHO:s roll är att leda insatserna, inte driva sjukhus. Målsättningen är tydlig – att så fort som möjligt få upp en mängd vårdplatser. Det är bråttom, mycket bråttom. Men att dimpa ner i ett av världens fattigaste länder och med konkret överhängande livsfara är extremt utmanande. Var ska jag börja? Efter några dagars initialt kaos och utan tydligt ledarskap börjar jag ta egna initiativ. Med stöd från lokala kollegor går det att mejsla fram tydliga och konkreta uppgifter. Jag hjälper till skaffa fram skyddsmaterial och lyckas få tag på två infektionsläkare med erfarenhet av smittskydd. Efter en dryg vecka står en lokal redo och vi kan starta den första kursen om hur man driver ett ebolacenter och skyddar sig mot smittan. Problemet är att vi inte hinner utbilda alla som behövs. Inom ett dygn är det hundratals lokala sjuksköterskor på kölistan.

Som kirurg är jag van att klä mig sterilt i operationsrock och handskar. Van att arbeta under desinficerade förhållanden. Det krävs ett visst beteende som tar tid att lära sig och som måste nötas in. Men personalen som ska vårda ebolasmittade behöver inte lära sig att ta på sig skyddsutrustningen sterilt utan att ta av den utan att nudda huden. Momentet när munskydd, rock och skyddsglasögon ska tas av är livsfarligt. Det är ofta då som personalen smittas. På kursen övar vi tillsammans. Försiktigt kränger jag av mig den yttersta handsken medan en klorlösning duschar mig. Det luktar som i ett kommunalt badhus. Jag fingrar nervöst efter blixtlåset i halsgropen. Det är förenligt med dödsfara att nudda den oskyddade halshuden med handsken där ebolavirus kan sitta. Om viruset kommer in i kroppen tar det över. När sjukdomen bryter ut finns det virus i alla kroppsvätskor – i svett, spott och sperma. Det krävs stenhård disciplin för att skydda sig och inte gnugga sig i ögonvrån. De smittades tårar måste alltid torkas med dubbla handskar.

I Sierra Leone kan bara 40 procent av den vuxna befolkningen läsa och skriva. Närmare 20 procent av barnen dör innan sin femte födelsedag. Min strategi bygger på år av erfarenhet att driva sjukvård. Jag vet vad som funkar. Det måste vara enkelt. Den logik som jag är uppväxt med, att det kommer rent vatten ur kranen och att myndigheterna går att lita på, gäller inte här. Alla barn i världen förstår omedelbart orsaks- och effektsambandet mellan att lägga handen på en het spisplatta och att det gör ont. Medan det är svårt för vem som helst att förstå hur ett virus, som inte går att se smittar och ger sjukdom veckor efter att man kysst en nära anhörig som avlidit på pannan. Det låter sig inte enkelt förklaras. Logiken som gäller i Sierra Leone är annorlunda och tätt sammankopplad med de förutsättningar människor lever under. Fattiga människor är inte dumma, då vore de döda. Skulle jag hamna i deras situation skulle jag inte klara mig, har ingen aning om hur man gör. Men om jag inte förstår skillnaden mellan min värld och deras kan jag heller inte överbygga den. För att illustrera vikten av att inte få virus på kroppen tar jag hjälp av Gentianaviolett – en kristallblandning som används mot svampinfektion. Gentiana färgar allt den kommer i kontakt med ilsket blålila. Som en del av övningen att ta av sig skyddskläderna får personalen doppa handskarna i gentianalösningen. De som lyckas ta av sig skyddsutrustningen utan att få ett stänk av färgen på huden belönas.

Längs de branta kullarna forsar störtfloder ner. Flera hus har ryckts med och hamnat i floden som flyter fram genom staden. Bilar stannar och nyfikna människor spanar på all bråte som flyter förbi. En man försöker dra ett rep runt ett kollapsat hustak för att förhindra att det dras med i syndafloden. På bilradion spelas en nyskriven sång om ebola. Refrängen ljuder "Ebola must go away". Chauffören Samuel byter musik. När vi hälsade sträckte jag reflexmässigt fram handen, Men istället för att möta min hand fick jag en förlägen blick. I ebolaland har man slutat röra vid varandra. Vi är på väg mot ett ebolacenter som snart ska vara klart att ta emot smittade. Nya problem dyker ständigt upp och skjuter upp öppnandet. Är sophanteringen verkligen säker? Finns det tillräckligt bra system för att ta hand om de virusindränkta skyddskläderna? Hur förklarar man för städarna om livsfaran med att ta i de använda skyddskläderna i ett land där engångshandskar är en lyxvara? Hur kommer röken från tunnorna där riskavfallet bränns att sprida sig? Kommer grannarna längs vägen där den sprider sig att protestera? Utanför det blivande isoleringscentret står en klunga människor som nyfiket blickar över muren och följer skådespelet som pågår. Det spikas upp brandgul plast för att tydligt markera gränsen mellan tälten. På ena sidan ska de med misstänkt ebola vårdas, på den andra de med laboratoriekonfirmerad smitta.

Det krävs militärisk disciplin för att undvika sammanblandning mellan de två kategorierna av patienter. I det första tältet står fem slitna sängar på det nylagda cementgolvet. De med misstänkt smitta förs hit med ambulans eller annat färdmedel. De måste stanna här medan prov tas och skickas för analys. Som tur är ligger laboratoriet nära. Det tar mindre än ett dygn att få provsvar, men under den tiden är det livsviktigt att de som inte är smittade inte kommer i kontakt med dem som är det. När jag stryker svetten ur pannan rycker jag till. Shit, jag får inte komma åt ögonvrån det kan få ödesdigra konsekvenser! Viruset tar alla möjligheter att ta över min kropp. Utan förvarning vräker ännu ett skyfall ner. Regnvattnet måste fångas upp och ledas bort separat. Den nygrävda avloppsbrunnen hotar svämma över om vattnet hamnar där. Då läcker det ut ebolavirus.

På vägen tillbaka står trafiken stilla. Det är trångt mellan stånden där morgonens fiskfångst bjuds ut till försäljning. Två kvinnor som rakryggade balanserar fyllda vattendunkar på huvudet passerar förbi. Inget på marknaden avslöjar att det pågår en epidemi som smittar fem personer i timmen. Utom möjligen doften av klor som slår emot när jag kliver in i affären för att köpa några öl. För att bli insläppt krävs det att man sköljer händerna i den skarpluktande lösningen. I katastrofen finns bara nuet. Morgondag och gårdag existerar inte. Allt är på allvar. För att kunna arbeta krävs absolut gehör och fullständig närvaro i stunden. Det fordras förmåga att prioritera, att sålla bort det oväsentliga till förmån för det som är livsnödvändigt. Utan förvarning far plötsligt en ilning genom kroppen. Insikten om det som just nu händer i Liberia och Sierra Leone går upp för mig. Jag har inte tidigare förstått vad det matematiska begreppet exponentiell tillväxt betyder. Inte insett att sedan jag kom hit har antalet ebolasjuka fördubblats Och att om tre veckor kommer det vara ytterligare dubbelt så många, om sex veckor fyra gånger fler. Ebola har i dagsläget sjuttioprocentig dödlighet. Föräldrarna till de barn som vaknar med feber och kräkningar idag i Sierra Leone kan med rätta känna ångest. Sju av tio som får ebola dör. Det svartnar för ögonen.

Jag kan knappast anklagas för att vara alarmistisk när jag påpekar att det som pågår i Västafrika kan leda mot digerdöden. Det är hemskt och svårt att ta till sig. Joseph Conrads ord dånar i bakhuvudet "Facing it, always facing it, that's the way to get through. Face it". Jag är tvungen att förstå den katastrofala utvecklingen och göra allt jag förmår för att se till att mer hjälp skickas. För jag vill inte med eftertankens kranka blekhet konstatera att pesten kom och att jag visste om det, men inte gjorde något för att hindra den. Jag vill stolt berätta för barnbarnen att vi gick samman och stoppade en epidemisk skogsbrand. Att vi hjälptes åt med samma självklarhet som när Frankrike och Italien skickade flygplan för att vattenbomba den brinnande skogen i Västmanland.

Den stora utmaningen är att veta vad man ska göra. Avståndet mellan teoretiska analyser om vad som bör göras och vad som i praktiken går att göra är avgrundsdjup. Det finns inte en patentlösning utom att vi måste göra allt vi kan. Obama verkar ha bra rådgivare. De har fått honom inse allvaret. Fyra tusen militärer är på väg till Liberia för att sätta upp tjugo sjukhus med hundratals ebolavårdplatser. Det amerikanska smittskyddsinstitutet med tiotusentals anställda har slängt ut all forskning som inte handlar om att få fram ett botemedel. Kuba, USA:s ärkefiende, skickar femhundra läkare och sjuksköterskor. Problemet är att de planerade insatserna tar för lång tid. Under tiden växer antalet smittade exponentiellt. Efter drygt tre veckor på plats tas de första patienterna emot och flera nya centra är planerade. Vi utbildar 100 personer per vecka. Trots det återstår massor och problemen ökar. Det spelar ingen roll hur mycket jag jobbar, det tar aldrig slut. Jag lovade Ian att stanna en månad, nu är tiden ute. Hemma tornar mitt vanliga arbete upp sig. Jag är trött och längtar efter familjen. Under tiden går veckorna och epidemin fortsätter att breda ut sig.

Det är med motstridiga känslor jag packar den svarta väskan för att resa hem. Jag borde vara kvar och skäms när jag berättar för chauffören Samuel att jag ska åka. Han rycker på axlarna. Han är van att vi utifrån kommer och går. Jag åker hem till säkra Sverige, han tvingas stanna kvar och leva med ebola. Förra veckan dog hans kusin. Jag lämnar över arbetet till två kompetenta medarbetare och vi lovar hålla kontakten. Efter en dag på kontoret i Genève är jag hemma igen. På Arlanda är marmorgolvet blankpolerat. Luften är kylig och garanterat ebolafri. Men det infinner sig inget lyckorus av att åter trampa svensk jord. Tvärtom fylls jag av en känsla av svek på bussen till landet där familjen väntar. Det har blivit höst sen jag var här sist. Jag tar ner svampkorgen från hyllan och drar på mig de gröna gummistövlarna. Men det är omöjligt att koppla på den målsökande svampblicken jag normalt har. Medan jag vandrar över sviktande mossa bland granar och tallar går det långsamt att lägga pusslet och skapa en ordning bland det jag varit med om. Måhända har jag dragit mitt strå till stacken men räcker det? När jag kommit hem efter att ha lappat sår efter jordbävningar har min uppgift känts slutförd. Den här gången är det annorlunda. Slutet på denna epidemi är lång borta. Bland höstlöven som skiftar färg inser jag att arbetet bara har börjat. Detta kan inte reduceras till en biståndsfråga, det handlar om global säkerhetspolitik. När jag kommer tillbaka till huset och vi sätter oss till bords, slår regnet mot rutan."

Dubbelt så mycket barnutredningar med ny lag

Bild:SVT

Från och med 1 oktober träder en ny lagstiftningen i kraft som innebär att socialtjänsten har skyldighet att utreda barnärenden där det finns barn som blivit utsatta för eller bevittnat våld (således inte alla anmälningar).


Socialstyrelsens granskning har visat att enbart dryga hälften av de anmälningar där man misstänker att ett barn har farit illa ledde till att en utredning startades. Många socialtjänster är sedan tidigare hårt pressade och har stora resursbrister, detta medför än större behov av resurser - som fortfarande saknas!

Nedan följer mer information från SVT nyheter (2014-09-29):

"Från och med den här veckan måste alla anmälningar som gäller barn utredas av socialtjänsten. Men både chefer och personal slår nu larm: Det saknas resurser, både för att utreda och ge stöd till barnen.

Det får inte hända igen. Det som hände åttaåriga Yara som misshandlades till döds i Karlskrona i våras. Då blev ett fax från polisen liggande hos socialtjänsten. Varje år dör barn som misshandlats av sina föräldrar, trots att det fanns en anmälan till socialtjänsten.

Det finns forskning som visar att många anmälningar till socialtjänsten har brister. Och Socialstyrelsens granskning har visat att bara ungefär hälften av de anmälningar där man misstänker att ett barn har farit illa ledde till att en utredning startades.

Därför kommer nu en ny lag som börjar gälla den 1 oktober. Den innebär att socialtjänsten utan dröjsmål måste starta en utredning så fort det handlar om barn.
Bristande resurser
Men personal och chefer på socialtjänsten säger att det inte är säkert att den nya lagen hjälper fler barn. Orsaken är att socialtjänsten i många kommuner är hårt pressad.

– Lagen har ju kommit till för att vi har varit för dåliga på det här. Så i grunden är det bra. Men vi hade ju önskat att det hade följt med resurser också. Det viktiga är ju inte själva utredningen utan vad man får för stöd sedan, säger Elisabeth Jonsson, enhetschef på socialtjänsten i Norrköping.

– Det är klart att har man bristande resurser som gör att man inte kan göra det arbete som man ska göra, så tror jag inte att lagen i sig hjälper. För vi skulle väl vilja göra precis allt vi kan, men har vi inte resurser så kan vi ju inte göra det, säger Anne Bryggare som är förste socialsekreterare i Norrköping.

Dubbelt så många utredningar
I både Norrköping och Linköping leder den nya lagen till att handläggarna måste göra dubbelt så många utredningar som gäller barn. Samtidigt är arbetssituationen redan nu pressad och socialtjänsten får inga nya resurser för att kunna leva upp till den nya lagen.

– Vi kan ju inte ta på oss hur mycket som helst. Det går inte. Vi behöver i så fall hjälp så att vi vet hur ska vi klara av att uppfylla alla de krav som ställs på oss. För det är ett jätteviktigt arbete och när det blir fel så kan det bli jättefel, säger Martina Westergren, socialsekreterare i Norrköping.

I dag gör socialtjänsten i många fall så kallade förhandsbedömningar.
I Norrköping gjorde man 141 sådana förhandsbedömningar av totalt 281 anmälningar som gällde barn som kom in i januari-maj i år. Det betyder alltså att man gjorde en förhandsbedömning i hälften av fallen.

I Linköping ser det ungefär likadant ut. När det gäller anmälningar om barn som bevittnat våld i januari-juli i år utreddes omkring hälften av anmälningarna. I resten av fallen gjordes en förhandsbedömning.
Stor process för barnen

Men en förhandsbedömning betyder inte att man lägger anmälan åt sidan.
– Där gör man den akuta skyddsbedömningen. Man har också samtal med barn, vårdnadshavare och anmälare. Så det blir ganska gedigna förhandsbedömningar. Det finns fall när det är inte är nödvändigt med en utredning och där det inte gynnar barnet heller, säger Anne Bryggare, förste socialsekreterare i Norrköping.

Hon förklarar att en utredning är en väldigt stor process för barnen att gå igenom. Och ibland, när barnet redan har fått stöd, känns det inte nödvändigt, anser hon.

– Att då göra en utredning för att komma fram till samma stöd som man redan har är inte alltid det bästa för barnet, säger Anne Bryggare.
Tufft på socialkontoret

Socialtjänsten har i en skrivelse till politikerna i Norrköping pekat på behovet av mer resurser: "De kommande förändringarna bedöms inte vara möjliga att klara enbart med effektiviseringar. Särskilt mot bakgrund av att antalet anmälningar redan har ökat väsentligt", skriver chefer inom socialtjänsten till den politiska nämnden.

Den här situationen gäller på flera håll i Sverige. Arbetssituationen är redan pressad på många socialkontor och att göra ännu fler utredningar tar tid. Den bilden bekräftas av socialchefer i både Norrköping och Linköping och av Barnahuset i Linköping som har avtal med nio kommuner i Östergötland.

– Det är generellt tufft på de flesta socialkontor med hög arbetsbelastning, säger Maria Hedvall regionombud för fackförbundet SSR i Sörmland och Östergötland.
Behövs mer resurser

Det är inte bara utredningarna som tar tid. Dessutom behövs det mer resurser för att ge stöd till de här barnen, påpekar både handläggare och chefer inom socialtjänsten.

– Vi har en pågående diskussion om resurserna. Idag matchar inte resurserna behovet, säger Mikael Nilsson, som jobbar på den kommunala enheten Våld i nära relationer i Linköping, där man bland annat ger stöd till barn som har bevittnat våld mellan sina föräldrar.

I tv-inslaget här ovanför berättar personalen på Frideborg i Norrköping hur de hjälper de barn som har bevittnat våld mellan sina föräldrar."

Jag gillar olika

Vi och dem! - Ska inte förstärkas - Nej. Men jag står för att JAG GILLAR OLIKA. Jag står för att jag är missnöjd över valet. Jag står för min åsikt att 87 % procent av Sveriges befolkning är kloka nog att se förbi SD som lockar med enkel, lättförståelig propaganda som går hem både bland unga som gamla. Partierna lovar de ena och det tredje - samtliga för att locka väljare. Även om man är missnöjd över alliansen så borde det finns mer vett än att vilja röra om i grytan och välja SD.

2014. Politiken har lagt sig på en låg nivå. Valdebatten i tv visade när utspel avlöser utspel - personangrepp, hot, kränkningar och det flaxas runt. Svåra frågor har inte enkla svar. Jag köper inte enkla svar och försöker förhålla mig kritisk. Inget är så enkelt. Finns två sidor av samma mynt och ibland undrar jag om det till och med finns tre. Ju mer insatt man blir i politiken desto knepigare känns det. Å ena sidan och å andra sidan. Jag vägrar tro att 13 % av Sveriges befolkning är rasister, elaka och idioter. Jag önskar dem mer kunskap. SD fördubblar på 4 år - något gör det ju "rätt" för att locka väljare. Men låt SD prata riktig politik - tråkig och krånglig politik så får vi se om de får lika många röster nästa gång. "Give 'em enough rope and they'll hang themselves" (The Clash).

VÅGA ta diskussionen, uteslut inte 13 % utan lägg ner konflikträdslan, frustrationen och utforska varför i helvete 13 % väljer just SD. Våga diskutera invandringspolitik. Våga möta och bemöta. Det handlar inte om olika nyanser av mittenpolitik, utan om våra liv, hur vi värderas och hur vi värderar varandra. Om fyra år är jag med och röstar i riksdagsvalet som svensk medborgare. Jag är invandrare (ja, ålänningar räknas som invandrare i Sverige), bosatt i Sverige sedan januari 2003. Jag hjälper dem som folk nätt och jämt vill se utan blundar för och går snabbt förbi i kalla Sverige - våra missbrukare, människor i utanförskap. Gör skillnad du med. Valet är över för den här gången men inte medmänsklighet. #vigillarolika

Bild:privat

Ökad risk för cancer vid stillasittande

Rebloggat från cancerfonden:

Ungefär en tredjedel av alla cancerdiagnoser är orsakade av faktorer som går att påverka i vår vardag.

Att rökning ökar risken för cancer vet de allra flesta svenskar, runt 97 % närmare bestämt. Även att solning ökar risken för att drabbas av cancersjukdom känner de allra flesta till. Däremot är det bara en av tre som känner till betydelsen av fysisk aktivitet för att minska risken för cancer.

Stillasittande har sedan tidigare kopplats till ökad risk för övervikt, diabetes och hjärt-kärlsjukdomar. I söndags publicerade Upsala Nya Tidning en intressant artikel som lyfter en studie, nyligen publicerad i Journal of the National Cancer Institute, kring tv-tittande och stillasittande i relation till risken att drabbas av cancer.

Studien visar att för den som ofta sitter stilla framför tv:n oftare får cancer i tjocktarm, livmoder och till viss del även lungcancer. Den ökade risken kvarstår även efter att hänsyn tagits till hur fysiskt aktiva deltagarna i övrigt brukade vara.

Kunskapen om sambandet mellan cancer och fysisk aktivitet, stillasittande och kost är i dag relativt låg medan forskningsunderlagen blir allt tydligare. Glädjande nog överlever allt fler sin cancersjukdom men kräver oftast omfattande behandling, inte sällan under lång tid. Det här får förstås konsekvenser också för vården. Inom 20 år beräknas antalet cancerpatienter i vårdkedjans olika delar vara 70 procent fler än i dag. Det är helt klart att samhället behöver bli bättre på att förebygga sjukdomen.

Cancerfonden arbetar därför aktivt för att lyfta fram preventionsfrågorna i den politiska debatten. Bland annat vill de att det genomförs informationsinsatser kring goda kost- och motionsvanor men också att man på nationell nivå arbetar fram en strategi för goda levnadsvanor, som innehåller tydliga och uppföljningsbara mål kring samhällets insatser för hur cancer och andra icke smittsamma sjukdomar kan förebyggas.

Våga för att vinna

DREAM IT.

WISH IT.

DO IT.
 

Tips om Sikk Roxx blogginlägg - Vägen tillbaka: Till Anhöriga

Plötsligt sprang jag på ett blogginlägg som jag snabbt fastnade för. En blogg av Sikk Roxx som skriver om vägen tillbaka från missbruket. Sikk Roxx har varit blandmissbrukare i 17 år. Han berättar om sin story, sina tankar och känslor. Hans egna teorier och erfarenheter. Jag vill dela med mig av Sikk Roxx´s tankar till anhöriga till missbrukare. Och vi är många som är anhöriga till missbrukare så blunda inte utan ta del av texten nedan.

Foto från Sikk Roxx blogg

"Till anhöriga

Under denna bloggs livslängd, har många anhöriga till missbrukare kontaktat mig och bett om råd.
De vanligaste frågorna är hur de ska hantera sina döttrar/söner som är fast i drogernas klor.
Jag tänkte därför skriva ett inlägg om hur man bäst hanterar en anhörig som missbrukar!
För det är alltid ett aktuellt ämne då ca 10 % av Sveriges befolkning har ett kemiskt beroende.
På varje enskild missbrukare, finns det ca 4-5 anhöriga som lider, vilket då är ca 40-50 % av Sveriges befolkning!

Till att börja med vill jag först och främst säga att det INTE är ert fel att er son, dotter eller partner missbrukar! Men ni kan förändra mycket genom att hantera och agera rätt!
Jag blir ofta kontaktad av mammor som känner sig som dåliga föräldrar för att deras barn har tagit droger. Och dessa mammor känner ofta stor skuld och skam för att deras barn, deras eget kött och blod har valt att leva i missbruk!
En mamma till en missbrukare får ofta höra att det är hennes fel att sonen/dottern tar droger! Han/hon lever i sin förnekelse och projicerar sitt dåliga mående på sin mamma. Varför? För det är så mycket enklare för oss att skylla över vårt misslyckade liv på någon annan. För att det gör för ont för acceptera sanningen och inse att det faktiskt helt och hållet är vårt eget verk!
När jag själv var aktiv i mitt missbruk, skyllde jag mer än gärna mitt misslyckade liv på mina föräldrar för att jag hade blivit en pundare. Men mina föräldrar har ALDRIG tryckt i mig några droger! Det var mitt eget briljanta beslut att börja ta droger.
En mamma frågade mig för ett tag sedan hur det kom sig att jag började med droger. Berodde det på fel umgänge?
Nej! Jag sökte mig till drogerna! Jag sökte mig till de som jag visste höll på med droger!
Tyvärr har vi inte alla samma förutsättningar i livet. Vi har inte alla samma privilegier när vi kommer till världen. Men att skylla sitt missbruk på en dålig start i livet är en riktigt dålig ursäkt.
Vi har ALLA själva valt att ta droger! Den missbrukare som påstår något annat, är inget annat än en lögnare!
Om någon alkoholist/narkoman, nykter som aktiv, läser och känner sig kränkt av detta, öppna ögonen och se DIN egen skit för fan!! Det är DU som själv har valt att ta drogerna! Ingen annan!!

Men hur ska då alla ni mammor, pappor, syskon, partners och vänner göra med er missbrukande familjemedlem/vän?
För det första ska ni sätta gränser! Och STÅ FAST vid era gränser!
Ge aldrig pengar till en missbrukare! Jag behöver väl knappast berätta vad pengarna går till?
Många mammor och pappor förstår vad pengarna går till och väljer därför att istället ställa upp med att åka och handla mat och/eller betala diverse räkningar, så som hyran och elen, åt sin missbrukande son/dotter.
Jag fattar att ni gör detta i all välmening för att det är ert barn, men ni är då indirekt med och finansierar ert barns pågående missbruk! Ju mer mat och räkningar ni betalar, desto mindre pengar behöver missbrukaren lägga på dessa utgifter och desto mer pengar har han/hon över till droger.
På så sätt är ni med och tar livet av ert eget barn. Ja, det låter hårt, men det är sant.
Era handlingar sänder dessutom signaler om att ni accepterar att ert barn tar droger.

Många mammor och pappor får ofta höra från sina missbrukande barn hur jävla usla föräldrar de är. Att det är "ert fel att jag är kriminell och missbrukare". Eller "ni har aldrig älskat mig".
Jag kan tänka mig att sådana ord kan göra fruktansvärt ont att höra från sitt eget barn.
I grund och botten handlar det om ert barn mår oerhört dåligt och projicerar över sitt dåliga mående på er för att lätta på sin egen smärta. För ingen missbrukare mår bra av att leva i misären. Det är ju en ren jävla ångest att leva i ett missbruk. Och för att överleva denna ångest, bygger vi upp förnekelse.
Och till skillnad från lögn, så tror vi på vår egen förnekelse. Den är VÅR sanning och verklighet, så länge vi är i missbruket.

Till sist vill jag uppmana alla er anhöriga till aktiva missbrukare att TA AVSTÅND!! Stäng dörren och släpp inte in ert barn/partner i era hem. Visa klart och tydligt att ni inte vill ha denna missbrukare i era liv.
Jag antar att det är många föräldrar som blir upprörda nu och frågar sig själva "hur ska vi kunna vända vårt eget barn ryggen"?!!
Grejen är att ni inte vänder ert barn ryggen! Ert barn är borta för länge sedan! Det är inte ert barn som kastar bort sitt liv på droger och kriminalitet! Det är en självcentrerad och empatilös jävla knarkare! En äcklig parasit som bara vill ha, men aldrig redo att kunna ställa upp och ge. Inte utan att ha några baktankar i alla fall!
När ni nu läser detta inlägg, kom ihåg att det är skrivet av en som själv har varit en självcentrerad och empatilös jävla knarkare. En före detta äcklig parasit som alltid bara skulle ha, men aldrig någonsin kunde ge utan att ha några baktankar...

Jag vill be Er som läser detta inlägg att dela just detta inlägg i så många sociala medier ni bara kan. Dela på Facebook. Ge adressen till denna blogg till så många vänner som möjligt. Jag känner till en del mammor som behöver läsa detta och vet att det garanterat finns MÅNGA fler anhöriga där ute som behöver läsa detta inlägg.

Jag vill även tillägna detta inlägg till min mamma och min pappa som har fått ta emot mycket skit genom åren. Till mina systrar för all oro och rädsla ni har fått genomlida. Och till mina föräldrars respektive, både dåvarande och nuvarande. Jag tillägnar detta inlägg till er allihop. Förlåt för allt jag gjort mot er!
Och TACK för det enorma stöd ni ger mig idag..."

Noomi Rapace mot en #SOPIGSTRAFFSKALA

Sexuella övergrepp mot barn och nedskräpning kan båda leda till böter. Det är en #SOPIGSTRAFFSKALA, att barn utsätts för övergrepp ska inte gå att jämföra med att spotta tuggummi på gatan. Dela!