Legaliseringen av Cannabis gör oss dummare

Den senaste tiden har en trend kring att legalisera drogen Cannabis blivit allt starkare. I mitten av december 2013 blev Uruguay världens första land att tillåta både produktion, försäljning och användning av cannabis-drogen marijuana.

Cannabis kanske inte är så farligt ändå då?
Forskning tyder på det motsatta. Enligt en ny studie (Cannabis-Related Working Memory Deficits and Associated Subcortical Morphological Differences in Healthy Individuals and Schizophrenia Subjects” publiceras i tidskriften Schizofrenia bulletin) fick tonåringar som rökt marijuana dagligen under tre år, onormala förändringar i hjärnan som liknar dem som utvecklas vid Schizofreni.

Fred Nyberg som är professor i biologisk beroendeforskning vid Uppsala universitet uppger i SVT att ingen tidigare studerat detta område av hjärnan och att nu förstärks sambandet mellan schizofreni och marijuana.

I studien såg man även att ungdomarna hade sämre arbetsminne (korttidsminnet) flera år efter att de slutat röka. Arbetsminnets funktion är "att intellektuellt bearbeta intryck under kort tid – ett försämrat arbetsminne gör oss helt enkelt dummare".

Men Marijuana är väl mindre farligt än alkohol?
Vi ska inte glömma att marijuana är specifikt verkande på hjärnan och leder till skadliga effekter på lång sikt. Alkohol är farligt eftersom fler individer skadas, men då glömmer man bort att THC är verksam vid avsevärt lägre koncentrationer än alkohol.

Forskningsgrunden är allt starkare. Jämfört med de första forskningsstudierna som studerade effekterna cannabis på 70-talets användning av marijuana som hade lägre halter THC (den kemiska substans). Sedan 90-talet har THC-halten fördubblats genom att växten som producerar drogen förädlats.

Dessutom upptäckte de att nittio procent av de personer med schizofreni i studien som rökt marijuana, började röka cannabis innan den mentala sjukdomen drabbat dem. Detta tyder på att drogen kan vara en av orsakerna som utlöste sjukdomen.

Enligt forskarna kan personer som håller på att utveckla schizofreni få förvärrade symptom och snabbare utveckla sjukdomen om de röker cannabis. Tidigare studier har också pekat på att psykiatriska sjukdomar kan utlösas av cannabisanvändning – en av dessa tydde exempelvis på att cannabis fördubblar risken att utveckla schizofreni.

”Fred Nyberg tror att de forskningsstudier som kommit de senaste åren kommer försvåra för en eventuell legalisering av cannabis i Europa och samtidigt kommer troligen USA blir tveksamma till den legalisering för medicinskt bruk som införts i 18 delstater. Han är också skeptisk till ”experimentet” Uruguay som nu legaliserar cannabis, för att minska kriminaliteten i landet kopplat till drogen:

– De har infört 18-års gräns för marijuana bruk, vilket leder till att de mest sårbara, tonåringarna, kommer bli en ny målgrupp för den illegala handeln, säger Fred Nyberg.”

Foto: Matilde Campodonico TT/AP Photo

Instruktioner för skalbaggar

För att man skall kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas.

För att man skall kunna flyga
måste man gå högst upp på strået
fastän det böjer sig
och svindeln kommer.

För att man skall kunna flyga
måste modet vara aningen större
än rädslan
och en gynnsam vind blåsa.

Margareta Ekström

Från fientlig till välkomnande!

Jag är uppväxt på Åland, under -80 och -90 -talet. En skyddad miljö med låg brottslighet där du kunde lämna bilnyckeln i när du inte använde bilen och lämna dörren till huset olåst. Ingen rädsla. Bra skola med kompetenta lärare. Lärare med disciplin och ordning på eleverna. Eleverna respekterade lärarna och lyssnade på dem. Räckte upp handen om något skulle sägas. Sjukvården är begränsad än, specialistvården finns i Finland och Sverige och ålänningarna får åka båt/flyg till de länderna för vård.

Jag är uppväxt med vita. Mycket ovanligt med mörkhyade och flyktingar. Hård flyktingpolitik drivs i Finland (på Åland). Finland är det nordiska land som tar emot minst antal flyktingar. När jag växte upp var min mor var vän med en svart man, i princip den enda på ön. Hans sambo arbetade med min mor. Många visste vem han var då hans hudfärg skiljde sig från de vita. Men få kände egentligen honom.

Många ålänningar som studerar vidare efter gymnasiet väljer att flytta, om än tillfälligt, till Uppsala och Stockholm i Sverige. Man ser på Stockholm som en stor och spännande men farlig stad att bo i. Detta då brottsligheten är avsevärt högre i Stockholm jämfört med på Åland. Jag flyttade till Sverige januari 2003 med en tanke om att återvända hem efter studierna. 11 år senare är jag fast bosatt i Sverige och med en tanke på att fortsätta mitt liv i Sverige. Men majoritet väljer att flytta "hem" till Åland. De tar med sig nya intryck och influenser från det nya landet. Men vi kan välja land.

Att läsa ålänningen Annika Kullmans reflektioner i tidningen Nya Åland, publicerad 2013-11-19, gör mig glad och jag ger dig tummen upp. Ålänningarna är välkomnande, varmhjärtade och öppnar den skyddande miljön för andra som har det svårt och är i behov av hjälp.

 Nedan följer Annika Kullmans inlägg:

 

"Den 27 november 2013

Klockan 16.41. Någon startar en ny grupp på Facebook. En grupp för folk som säger nej tack till 20 syriska flyktingar på Åland. Motiveringen? Vi ålänningar kämpar för mat på borden. Jobben blir färre. Vi har inte ens råd att ploga våra egna vägar eller underhålla broarna. Med tanke på hur mycket vi har dragit in på allt är nej tack det enda rätta.
189 personer har klickat på symbolen för tumme upp.

Klockan 19.30 Jag går igenom kylskåpet, kastar några mandariner som sett bättre dagar. Sorterar bort varor vars sista försäljningsdatum har gått ut. En släkting vill veta vad jag önskar till jul. Jag har svårt att komma på något. Jag saknar ingenting. Jag har allt jag behöver.
Följer förstrött en diskussion på nätet om vilket dagis som är bäst i stan och i Finström. Finns det verkligen ett som serverar helt sockerfri mat? Sover barnen en eller två vilor per dag? Vilket har skog på gården?

Klockan 20.52 Jag läser en artikel på Aftonbladets hemsida. En familj har lyckats fly från Syrien. De har vandrat över bergen och sovit längs vägarna. Mannen har tre tjugolappar i sin plånbok. Han berättar om när han gick in i en butik för att köpa en jacka men fick vända när han såg prislappen.
Men hans familj lever. De har tagit sig till Sverige och de lever.

Klockan 00:30 Jag kan inte sova. Vi talar om lågkonjunktur här på Åland. Om snöplogningen i kommunerna. Vi skriver spaltmeter om käbbel i en turistorganisation.
Ska vi bygga ny Vårdöbro för nio miljoner euro eller räcker det med fem miljoner för att rusta upp den gamla? Nio eller fem miljoner euro, det är frågan.
200 personer har gillat sidan som tackar nej till syriska flyktingar.

Klockan 00:31 Visst har vi arbetslöshet och visst dras det in på snöplogning men en sak har vi. Vi har fred. Kan vi inte dela med oss av den till 20 syrier? Folk tänker kanske inte på det sättet. Tänker folk?

Klockan 00:45 Kom till Åland, tänker jag. Kom hit. Även om det inte kommer att bli lätt och även om minst 200 personer kommer att titta snett på er.
När jag vaknar nästa morgon har en ny grupp bildats på nätet. En grupp som säger ja tack till 20 syriska flyktingar på Åland. 1285 personer har gillat sidan.

Annika Kullman"

Vad är en rebell? En person som säger nej.

SvD skriver, 2013-11-28, att Kartellen och Jason "Timbuktu" Diakité har väckt starka reaktioner med ”Svarta duvor och vissna liljor”. Låten innehåller kraftfulla textrader om Sverigedemokraterna som kan tolkas som hot.

Doktorand i historia vid King's College i London David Lindén skriver på SVT Debatt att låten bland annat handlar om att slå ner Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.

All medvind åt artisten Jason Diakité och Kartellen som TAR TYDLIG STÄLLNING MOT RASISM genom låten ”Svarta duvor och vissna liljor”. Texten är en lek med ord, med dubbelbottnade rader vilket är vanligt inom rappen. Artisterna vill ge en så rik bild som möjligt. Jason Diakité poängterar genom skrivelse på sin facebooksida att ”Ta in helheten. Ta in hela bilden. Tänk på vad som fött känslorna som uttrycks i denna och så många andra låtar”.

Jason Diakité skriver i sitt svar på SVT Debatt till David Lindéns debattinlägg att det var fel av honom att tala i våldsamma ordalag om en svensk folkvald politiker men att han skrev detta i affekt för att förmedla sin känsla. Att han inte ämnade utföra handlingen i verkligheten och att detta var ganska tydligt. Jason Diakité uppger att den kritiserade låttexten "är helt enkelt en lek med ord, vilket inte bara är tillåtet i konst, det är elegant, påbjudet och förstärker ytterligare skillnaden mellan en låt och ett politiskt manifest."

Jason Diakité skriver vidare att de SKREV OCH SPELADE IN LÅTEN FÖR ATT MARKERA DERAS GRÄNS. Att de inte tolererar mer av SD:s rasistiska politik och att de håller våra senaste regeringar ansvariga för nedmonteringen av välfärden som lett oss fram till där vi är idag.

Jason "Timbuktu" Diakité, jag tokgillar din statusuppdatering på Facebook som du skrev efter att du kritiserades för din medverkan och jag kunde inte sagt det bättre själv: ”Jag tänker inte dölja, försköna, ursäkta eller skämmas för vem jag är. I stället tänker jag sätta ner min fot och säja: Fuck Sverigedemokraternas politik!”

Peace and love,

Gabriella

Jason Diakité skriver:
I min vers radar jag upp saker som jag tycker målar en bild av Sverige idag:

"Palme fick ett nackskott SD fick en jackpot/
folket blev till fimparna i Anders Borgs askopp/
fucked, dom plöjde välfärden med en traktor/
lämnade oss med dålig utbildning och en kass vård/
asså, piskan viner tills vi går passgång/
dunka Jimmie gul och blå hissa i en flaggstång/
landet vi nu bor i är fan krokigare än kungen/
dra till Djursholm och fråga brokigaste ungen/
från stekpannan till ugnen, inga lekplatser och gungor/
stenkantade massor och snedsnackande tungor/
Mamma Svea har blitt iskall, ord till SMHI/
ge det 20 vintrar till och sen förstår vi/
Socialdemokrati, Alexander Bards idioti/
din vardag som ny nyliberal slav sitter väl fint/
Sverige baby, en boulevard av brustna drömmar/
och det det en gång var vill dom fan att du ska glömma/

Den versen kan knappast sägas handla endast om hot mot Jimmie. Det går till och med att se det dubbeltydiga i just raden ”dunka Jimmie gul och blå och hissa i en flaggstång”. Är det Jimmie som ”dunka gul och blå” eller vi som ”dunka Jimmie gul och blå”? Subjektet kan ses på två sätt. I rap är den här typen av dubbelbottnade rader vanligt förekommande då man gärna vill måla en så rik bild som möjligt med sina ord. Dessutom har jag i detta fall valt att hämta frasen från en gammal sommarplåga med artisten Frida, vars låt hette just Dunka mig gul och blå. I mina ögon är det Jimmie som för ett psykologiskt våld mot just gul och blå, det vill säga landet, folket. Det är helt enkelt en lek med ord, vilket inte bara är tillåtet i konst, det är elegant, påbjudet och förstärker ytterligare skillnaden mellan en låt och ett politiskt manifest.

Vidare går refrängen:
Dom gamla är inte fria och dom unga får ingen framtid/
dom tar dej och skickar hem dej fast du bott här hela ditt liv/
svarta duvor dyker och liljor finns inte kvar/
men drömmen i oss lever trots att landet blir begravt/

Refrängen syftar på REVA och på fattigdomen och hopplösheten som breder ut sig i förorter och stadskärnor runt om i landet."
 

ÖPPNA DINA ÖGON OCH ÖRON FREDRIK JURDELL!

I förra veckan berättade ABC om socialsekreterare i Tyresö som lämnade över ärenden till politiker som en protest över arbetssituationen. Men det är inte bara i Tyresö som arbetsbelastningen är för hög för socialsekreterare. Före detta socialsekreterare MärtaLisa Tillema, verksamhetscontroller Samuel Svan och socialsekreterare Elin Lindén berättade igår, 2013-12-03, på SVT om socialsekreterarna i Stockholms stads psykiska ohälsa. Samliga medlemmar i nätverket Nu bryter vi tystnaden.

MärtaLisa Tillema vittnar om att hon träffat många kollegor som gråter, har sömnproblem, hjärtproblem och går in i väggen. Jag instämmer med MärtaLisa Tillema. Jag möter dessa socialsekreterare ofta och har själv varit en utav dem. Elin Lindén vittnar om att det är många socialsekreterare som är på gränsen att bli utbrända och känner en moralisk stress. Samuel Svan uppger att den inre konflikten som uppstår i att man tvingas utföra ett arbete som man inte kan stå för är nog en av nycklarna till att förstå vad som inte fungerar just nu.

Avdelningschef Fredrik Jurdell på Socialförvaltningen i Stockholms stad vill inte kännas vid denna bild. Han uppger att något tydligt dokument inte finns eller någonting annat som visar att socialsekreterare mår dåligt!

Hur kan avdelningschef Fredrik Jurdell på Socialförvaltningen uppge att det inte finns något tydligt dokument om att socialsekreterarna mår dåligt av den usla arbetsmiljön!? Handlar det om att han inte läst rapporterna? Finns ju flera rapporter på detta! Finns ju till och med ett nätverk – ”Nu bryter vi tystnaden” som arbetar utifrån detta! Jag blir förbannad och ledsen! Är det ingen som vill höra och lyssna på oss när vi vittnar om vår yrkesroll! Arbetsbelastningen är för hög och New Public management-stuket är inte respektfullt varken gentemot socialsekreterarna eller klienterna – de vi faktiskt är anställda för att stödja och hjälpa!

Men vad kan vi göra så att Fredrik Jurdell faktiskt ser och hör oss?! Ska vi maila rapporter som t.ex. Akademikerförbundet SSR och Novus rapport till Fredrik Jurdell!? Ska vi bjuda in honom till nätverket Nu bryter vi tystnadens medlemsmöten så han får träffa och se oss på riktigt!?! VI FINNS!!! I skrivande stund har nätverket 3761 likes på Facebook så uppenbart är det 3761 som delar och stödjer nätverkets syn!

Är det okey om jag kommer med ett tips Fredrik Jurdell så du inte framstår som helt oförstående över golvfolket? Läs sammanfattning av åtminstone 1 rapport nedan:

Följande rapport genomfördes av Akademikerförbundet SSR och Novus och har till syfte att erhålla en bild över socialsekreterarnas (på Socialtjänsten) arbetssituation och arbetsmiljö. 443 webbintervjuer genomfördes den 19 september – 29 september 2011. Antal svar från panelen var 262 stycken och svar från email-utskick var 267 stycken. Av dessa bortscreenades 17 % pga att de ej arbetar som socialsekreterare.

Sammanfattningsvis av rapporten framkommer:
"En majoritet anser att socialarbetarnas arbetsbelastning ökat det senaste året. Drygt var 3:e anser också att arbetsbelastningen är för hög. Förutom att detta leder till ökad stress så anger också många att det är fler som slutar och att det är svårt att få tag erfaren personal.

•Sex av tio upplever kommunens beredskap för ökat antal ärenden som dåligt.
•Nästan varannan socialsekreterare upplever att klyftorna mellan människor i den egna kommunen har öka det senaste året.
•Nästan fyra av tio socialsekreterare upplever tecken på ökad arbetsbelastning p g a ökade problem på arbetsmarknaden.
•28% anger att de varje vecka diskuterar de utmaningar som socialtjänsten står för.
•Bristande organisation utgör ett minst lika stort problem som arbetsbelastningen i sig.
•En av tio anger att skyddsombudet har begärt åtgärder enligt arbetsmiljölagen.
•Majoriteten av socialsekreterarna säger att det inte finns några planer på att anställa fler.
•38% av socialsekreterarna anser inte att man klarar av kvaliteten och rättsäkerheten enligt lagens intentioner.
•Sex av tio socialsekreterare har svårt att sova minst någon gång per månad för att de känner sig oroliga för sitt arbete.”

Den 13 maj 2013 skrev jag om "Alarmerande siffror inom socialtjänsten" på min blogg där jag beskrev om en undersökning Akademikerförbundet SSR och Novus låtit sig göra. En undersökning som bland annat påvisar att i Stockholm stad uppger 78 procent av socialsekreterarna att arbetsbelastningen är hög eller mycket hög. Strax över hälften menar att situationen är så ansträngd att man inte klarar av att hålla en rättssäker verksamhet. Bara 7 procent anser att det är klienternas behov som får styra. Två tredjedelar menar att det är kommunens budget som styr vilka åtgärder som sätts in. Undersökningen visar vidare att över 70 procent av socialsekreterarna funderat allvarligt de senaste två åren på att söka arbete utanför socialtjänsten!

Tack för ordet,

Gabriella
socialsekreterare (men efter 4,5 år ej längre verksam inom Stockholms stad)

Regeringen leker med våra liv!

1 timme och 20 minuter senare och jag är på jobbet - inte varje dag ett godståg spårar ur vid Södra Station. Och sen en tunnelbana vid Gamla stan som fick tas ur trafik. Förseningar, förseningar…Kunde jag springa skulle jag tagit mig till jobbet snabbare, men nu är jag rätt nyopererad så löpningen får vänta… Till vinterkaoset... Men vem säger nej till tisdagsmys en regnig dag som denna med trötta, griniga, illaluktande och dyblöta människor som vill kramas tätt tätt i kollektivtrafiken med hopp om att komma fram till slutdestination..

Men det VÄRSTA är att BANARBETARE LARMAT I AUGUSTI OM LÖS RÄLS! Varför gjordes ingenting då? På Aftonbladet framkommer det att: "I slutet av oktober togs den lösa rälsen upp i en interpellation av Socialdemokraternas trafikpolitiska talesperson Anders Ygeman som kopplar den till, vad han menar är, regeringens nedskärning av järnvägsunderhållet. Ygeman sitter som ordförande i trafikutskottet i riksdagen. Han menar att bristerna upptäcktes ”ungefär samtidigt som regeringen valde att dra ner på järnvägsunderhållet för 2014 med 286 miljoner kronor"..."

Så REGERINGEN ni har tur att ingen människa skadades och att folk enbart kommer försent. Dock rasrisk vid station! När ska ni fatta att besparingar och felprioriteringar är att leka med människor liv. Bespara inom er egen verksamhet och era jävla topplöner istället! Fy fan va jag är trött på era usla beslut!

Nu ska jag värma mig med en kopp kaffe! Ta hand om er!



Foto: P-O Sännås

 

Jag frågar er och Bosse Löthén - visst fan är det ett märkligt system? Vad kan vi göra?

Jag kan inte låta bli att bli berörd och upprörd. En människas livsöde åter igen.

Jag lever mig in i Bosse Löthéns och många andras situation. Jag vet att det blir för tungt om jag ska bära tyngden för många andras liv men om än bara för en stund kan det vara bra att faktiskt göra det. Att faktiskt få en tankeställare om hur andra kan ha det och reflektera över hur man själv har det. Att faktiskt känna medkänsla och empati.

Sen kan vi ta ett steg ytterligare att tillsammans försöka förättra för personer som har behov av stöd och hjälp. Jag tänker inte på myndigheternas skyddsnät (som har en del hål här och där..). Jag pratar om vad gemene man kan göra. Du och jag!

Jag har en, om än naiv, tro på att vi tillsammans kan påverka. Samtidigt känner jag en viss tveksamhet då samhället speglar en syn på ett "sköt-ditt-och-skit-i-andra-mentalitet". Beror det på rädsla, orkeslöshet, bristande empati, bristande tillit på sin egna betydelse... eller vad handlar det om?!

Min erfarenhet är att genom att ge av sig själv får man även tillbaka - och detta värmer. En bra måttstock är att bemöta andra som du själv skulle vilja bli bemött. Jag vill rikta ett stort TACK till dem som hjälper och stöttar på endera vis - stort som smått.

Önskar er alla en ödmjuk helg. Ta hand om er,

Gabriella


Delar Bosse Löthéns text från Aftonbladet debatt:




"Bosse Löthén: Trygghetssystem borde hjälpa – inte jaga – folk

DEBATT Förra veckan publicerade Sydsvenskan krönikan ”En tyst katastrof” av Ann Heberlein. Journalister och engagerade personer har sökt den ”väninna” hon skriver om. Väninnan är jag. För att skydda mig valde Ann Heberlein att byta kön på mig i sin text. Här hamnar jag i ett vägskäl. Prata eller gömma mig. Jag bestämmer mig för att berätta.

Det texten handlar om delar jag med väldigt många just nu. I somras kapitulerade jag inför hela min situation: År av jakt på jobb, jakt på försenade och obetalda fakturor, löften om jobb som inte blir av, ett liv där alla uppdrag som kan tas, måste tas, samtidigt som nästa jobb måste jagas. Det är vanligt för oss som står utanför fastanställningssamhället.

Det var inte insikten om det ohållbara i det här som tvingade fram kapitulationen. Det var kroppen. Värken i leder, diabetes, min tinnitus som tjutit i 35 år utan att störa dånar nu och en knöl som sitter mellan kotorna i ländryggen värker mer för varje vecka. Den måste och ska opereras bort för att värken ska försvinna.

Jag är 49 år och har arbetat sen jag var tretton – med radio, musik, skrivit böcker, som speakerröst, producerat videoklipp. Jag har varit tidningsbud på natten och flyttat likkistor på krematoriet. Alltid försörjt mig och mina barn. Aldrig att jag inte klarar av att arbeta längre.

Sjukskrivningen är inget problem, och neurokirurgen anser att operation är det enda som kan stoppa smärtan. Men sjukpenningsreglerna gör att jag inte kommer att få ersättning till en början, och knappt något sen heller.

Jag hör av mig till socialtjänsten och kommer fram till en kvinna som visar förståelse:
”Hur klarar du hyran, el, telefon?”
”Om jag får hjälp kan nog min mamma låna så länge. Men hon har inga pengar egentligen, hon är en ensam pensionär.”

Jag gråter i luren. Jag har aldrig gråtit så förr. Av alla nederlag i hela mitt liv är det här det största. En förstående person? Det kändes oväntat men bra. Jag gråter för att det är så jobbigt. För att jag är så lättad. Jag kommer att få hjälp.

Jag får en kallelse till ett möte på soc. Med en annan social­sekreterare. Jag får en lista på intyg och papper som jag skulle lämna in. Hela mitt liv ska granskas. I det ögonblicket upphör jag med ens att vara det jag har varit. Det finns ingen Bosse Löthén – radioprataren – musikern – författaren. Det finns ingenting av människan Bosse kvar. Mellan sjukhustider och ta hand om barnen och med konstant värk jagar jag mitt eget liv i papper. Mitt liv granskas, ner till minsta tuggummi. Jag låter det granskas. Jag gör vad de ber mig om, så långt jag kan. För jag behöver hjälp. Mitt kontoutdrag har inga system­bolagsinköp eller cigaretter. Jag dricker inte. Men kinabuffén på min dotters nioårsdag ser ju inte bra ut. Jag får skämmas för att jag vill göra något som inte är särskilt dyrt när min dotter fyller år.

Efter den obehagliga processen är det tyst i dagar. Jag mejlar. Socialsekreteraren svarar att hon inte är klar med ärendet ännu. När det ringer är det middagsdags. Utredaren hör barnen i bakgrunden. ”Ringer jag olämpligt?” ”Nej, jag kan gå till ett annat rum.” Självklart vill jag veta hur det kommer att bli. Socialsekreteraren upplyser mig om att jag ligger över normen för att vara berättigad hjälp. För att min mamma lånat mig pengar: Det räknas som inkomst. Pengarna på nio- och femåringarnas konton räknas som mina. Det har deras mormor sparat åt dem. Deras konton har jag varit tvungen att godkänna eftersom jag har delad vårdnad.

Hur skulle det se ut om jag tog pengar som varken jag eller min släkt satt in på banken? Förväntas jag skapa konflikt i den bräcklighet som skilsmässobarn ändå lever i?

Min värld rämnar.

”Jag kan ju lika gärna hoppa ut genom fönstret här och nu”, säger jag. ”Mitt liv är ju omöjligt.”
”Hur du väljer att göra med ditt liv är inte mitt problem. Om du har psykiska problem tycker jag att du ska höra av dig till psyk­akuten.” Jag blir arg. Hon slänger på. Jag tappade faktiskt all vilja till att leva i det ögonblicket: För att framtiden är omöjlig.

Den natten sover jag inte. Självmordstankarna försvinner och vreden tar över. Det finns inget kvar att förlora. Jag känner mig som seriehjälten Daredevil när jag skriver det här. ”En människa utan hopp är en människa utan rädsla.” Men jag har hopp. Jag önskar att alla andras berättelser kommer fram. Vi är många som hamnat utanför. Då kan bilden förändras. Kanske politikerna inför valet ska köra med öppna kort. Trygghetssystem borde finnas för att hjälpa och inte jaga folk. Annars borde det vara bättre ekonomi att lägga ner verksamheten. ”Sverige – här får var och en klara sig själv” är ingen lätt slogan att vinna val på. Men den är ärlig.

Bosse Löthén"