Rättshaveriet i Stockholms socialtjänst

Gruppledare för (S) i stadsdelsnämnderna skriver om rättshaveriet i Stockholms socialtjänst. Detta publicerades på ETC 2014-08-18 på deras debattsida. Utan att ha underlag så tror jag dessvärre att det gäller de flesta socialtjänster i Sverige, fler socialarbetare i riket vittnar om det i media och inom nätverket Nu bryter vi tystnaden.

Delar texten:

Rättshaveriet i Stockholms socialtjänst

"Alliansen har styrt i Stockholm och Sverige i åtta år. Vi lokala politiker ute i stadsdelarna undrar om det inte är i socialtjänsten som konsekvenserna av Alliansens politik är mest oroande, skriver socialdemokratiska gruppledare i stadsdelsnämnderna.

Alliansen började sin tid med att slå mot a-kassan och fick närmare en halv miljon människor att lämna a-kassan. Samtidigt ”reformerades” sjukförsäkringen och alla sjuka i Sverige fick ett bäst före-datum på sin sjukdomstid. Den misslyckade arbetsmarknadspolitiken har fått som följd att allt fler människor tvingas till försörjningsstöd, ofta på felaktiga grunder.

Skenande kostnader har satt den redan åtstramade och arbetstyngda socialtjänsten på sparlåga. Socialsekreterarna i många delar av Stockholm vittnar om att de personliga mötena blir färre och att dokumentationen tar allt mer tid. Cheferna hinner inte stötta och arbetsleda sina medarbetare utan måste i stället fokusera på att få ett så litet budgetunderskott som möjligt. Socialsekreterarna gör allt de kan och jobbar allt fler timmar övertid för att hinna med.

Socialtjänstinspektörernas årsrapport för 2013 gällande barn- och ungdomsvården i Stockholm visar hur personalen inte ges förutsättningar att utföra sitt arbete och i vissa fall inte heller möjlighet att hålla sig inom ramen för lagar och riktlinjer. Utredningar tar för lång tid, barnperspektivet kan inte alltid beaktas och personalomsättningen är mycket stor. Oerfarna socialsekreterare måste arbeta i de mer arbetstyngda delarna av förvaltningen, såsom myndighetsutövning mot familjer. Konsekvenser blir att barnen, ungdomarna och deras familjer inte får den service, hjälp och det stöd de behöver för att uppnå en varaktig förändring. Därför når inte heller socialtjänsten sina mål och kan i dag knappast kallas en socialtjänst i världsklass.

Stockholmarna har rätt att kunna känna sig trygga den dagen som livet krackelerar. Det kan de inte i dag. Det behövs en ny politisk ledning som ser att personalens möjligheter att göra sitt jobb är avgörande för kvaliteten inom välfärdssektorn.

Om vi socialdemokrater får förtroendet att styra Sverige och Stockholm kommer vi att återupprätta socialförsäkringssystemet och se till att de som kan arbeta ges möjlighet till det.

Vi kommer också att säkerställa en stegvis ökning av anslagen till socialtjänsten och ta fram en strategi för hur vi kan förbättra arbetsmiljön.

Det är en del av den nystart stadens verksamheter behöver.

Socialdemokratiska gruppledare i stadsdelsnämnder i Stockholm:
Anders Göransson, Södermalm
Anders Löwdin, Bromma
Anita Lindskog, Norrmalm
Bengt Roxne, Hässelby Vällingby
Birgit Marklund Beijer, Östermalm
Birgitte Isberg, Skärholmen
Catarina Agrell, Kungsholmen
Claes Elmgren, Skarpnäck
Eva Fagerhem, Hägersten-Liljeholmen
Gunnar Sandell, Farsta
Kristina Öberg, Enskede-Årsta-Vantör
Majvi Andersson, Älvsjö
Mia Päärni, Rinkeby-Kista
Ornina Younan, Spånga Tensta"

ECPATs ambassadör och supporter Joel Kinnaman mot en #SOPIGSTRAFFSKALA

Idag är det inte ovanligt att sexuella övergrepp mot barn leder till böter. Den svenska straffskalan har kritiserats hårt, inte minst från FN. För att illustrera hur absurt det är att Sverige idag inte ser allvarligare på sexualbrott mot barn har organisationen ECPAT valt att jämföra straffen för sexualbrott mot barn med nedskräpning, som också är ett bötesbrott.

ECPAT menar att sexuella övergrepp mot barn inte på något sätt ska gå att jämföra med att spotta tuggummi på gatan, och kring detta vill de skapa engagemang och diskussion. ECPAT uppmanar att dela denna video som ambassadör och supporter Joel Kinnaman visar sin ställning till #sopigstraffskala

Jag tar ställning och delar därmed detta klipp med er! #sopigstraffskala

Läs mer på: sopigstraffskala

Jag är stark

En våldtäkt är aldrig kortvarig - den är livslång

Foto: Hanna Wallberg privat

Hanna Wallberg skriver på Nyheter24Debatt (140726) om den uppmärksammade domen kring våldtäkten på en flicka på Bråvallafestivalen. Alla är överrens - det var en våldtäkt. Den 19 åringa våldtäktsmannen dömdes för mindre grov våldtäkt, ett brott med maxstraff på fyra år. Men våldtäktsmannen undgår fängelse. Det fastslås att han är en våldtäktsman men för det får han enbart sammahällstjänst och skyddstillsyn. Wallberg menar att domen är ett hån, och inte bara mot den utsatta flickan. Jag är beredd att hålla med Wallberg i sina åsikter efter att ha tagit del av domen och förklaringen till det låga straffet. 

Wallberg skriver; "Att plocka skräp längs motorvägen och några samtal med en handläggare är vad en våldtäkt på en flicka i Sverige i dag likställs med. Det, och förstås skadeståndet på 96 000 kr – är vad hennes kropp är värd."

Att utläsa från domen är att straffet för en myndig person som våldtagit en flicka i särskilt utsatt situation inte blir fängelse. Straffet med samhällstjänst och skyddstillsyn är inte avskräckande. Domen kan även ge användbara tips och råd skriver Wallberg. Att tingsrättens tillämpar den lägre straffskalan då det ”tämligt kortvariga förloppet” som bakgrund beaktas. "Rådet: Om du ska våldta – se till att komma snabbt, för ett våldtäktsoffers lider bara under de antal sekunder som våldtäkten pågår."

Wallberg skriver vidare att hon "vägrar leva i ett samhälle vars rättssystem dömer våldtäktsmän utifrån hur många sekunder diverse kroppsdelar penetrerade offret. Hennes upplevelse måste stå i fokus. Hennes lidande går nämligen inte att räkna i sekunder eftersom att hon inte är en robot. Hon är en människa med tankar och känslor som omöjligen kan att mätas i siffror."

En våldtäkt är aldrig kortvarig – den är livslång. Det borde synas även i straffet.

Hur ser en våldtäkt ut?

Vill dela med mig av en tänkvärt artikel från Politism skriven av bloggare Hanna Gustafsson (140727). Jag skriver i affekt, blir så förbannad och ledsen när jag läser att detta sker år 2014!! Finns det verkligen så många sjuka människor där ute!?! Bristande omdöme, ordförråd, empati, what ever - sjukt! Al-Jazera skriver att en twittersökning under VM-semifinalen på ”Germany+rape” gav 14,500 träffar. En twittersökning ”Brazil+rape” gav 8000 träffar.

FOTO: NATACHA PISARENKO/AP

"Det är sommaren 2014. Brasilien spelar mot Tyskland i fotbolls-VM. Tyskland gör 5 mål mot Brasilien under loppet av några minuter. Och en känd manlig komiker skriver på twitter att Brasilien blir ”knullade” av tyskarna. En mindre känd manlig podcastare twittrar att om det blir fler mål kommer de tyska spelarna bli anmälda för våldtäkt. Jag stannar upp i det jag håller på med.

Det är sommar 2014 och jag bestämmer mig för att jag ska räkna hur många skämt om våldtäkt som VM-semifinalen genererar i den svenska twittersfären under den tid matchen spelas. När jag når 100 twittrade våldtäktsskämt på 30 minuter slutar jag räkna.

Mer än hundra män (och någon kvinna) som alltså tycker ”våldtäkt” alternativt ”grov våldtäkt” är en kul beskrivning av att göra mål på ett motståndarlag.



Det är sommaren 2014. Samma sommar som fotbolls-VM blir 16-årig Jada i Houston berusad och medvetslös på en fest. Hon inser vad som hänt först när bilder på henne liggandes utslagen och naken på ett golv börjar spridas på sociala medier. Någon har klätt av henne på underkroppen. Det skapas en hashtagg där jämnåriga hånar henne och där folk uppmanas att posta bilder på sig själva i samma position som henne. Efter att Jadas story blir uppmärksammad i media försvinner de flesta av dessa tweets. Kanske för att de plötsligt förstod att det faktiskt är ett brott.

Jada går ut med sin story i media, inte för att hon väljer att göra det utan för att bilderna är redan ute, utanför hennes kontroll, precis som sättet som hon hamnade på dem.

Precis som Steubenville och Slane och alla andra fall läggs skulden för det inträffade på brottsoffret. Eftersom den våldtäktskultur vi valt att upprätta och upprätthålla lägger skulden för övergrepp på offret istället för där den hör hemma så är det Jada, inte de som deltog i övergreppet och bildspridandet, som säger att hon aldrig mer vill gå tillbaka till skolan igen. På så vis lär vi en ny generation att trivialisera sexuella övergrepp.

”Som så många andra överlevare slutade min egna erfarenhet av att anmäla våldtäkt till polisen i rädsla, hjälplöshet, och fortsatt skuldbeläggande,” säger 16-åriga Jada i sin intervju.

Det är så sexuella övergrepp ser ut. Inte två lag som slåss om en guldmedalj.



De allra flesta våldtäktsskämten jag ser under VM-matchen är någon variant av att de tyska spelarna borde anmälas för våldtäkt. En man skojar till det lite ”extra” och skriver att Gudrun Schyman borde anmäla tyskarna för våldtäkt. Oklart varför. Kanske skämtet går ut på att det är ”typiskt feminister” att bli upprörda över sånt. Ni vet.

Man vet nästan inte om man ska vara mest frustrerad över – våldtäktsjämförelserna i sig eller att sportintresserade män sedan dinosauriernas tid ännu inte klarat av att komma på något annat sätt att skämta om motståndarna än att anspela på våldtäkt. Inte ens de som faktiskt kallar sig själva komiker. Jag känner nästan lite sympati med dem. Den är så trång, den manliga könsrollen.

Jag tittar på deras twitterbilder. De är från yngre tonåren till övre medelåldern. De är vilka som helst.





Al-Jazera skriver att en twittersökning under VM-semifinalen på ”Germany+rape” gav 14,500 träffar. En twittersökning ”Brazil+rape” gav 8000 träffar.

Det är sommaren 2014. En kvinna anmäler att hon våldtagits utomhus på Östersjöfestivalen i Karlshamn. Polisen bedömer kvällen som ”lugn.”

Det är sommaren 2014. På sin officiella facebook-sida skriver polisen i Finland i ett raljerande inlägg att de som anmäler våldtäkt efter fylla borde sluta ta upp polisens tid, och att de som anmäler gör det för att de har skuldkänslor över gårdagskvällen. ”Efterfesten efter en blöt kväll med en halvbekant känns inte som en bra ide på morgonen – och så anmäler man den,” skriver Polisen. Inlägget är undertecknat ”utredningsgrabbarna i Böle.”

Polisen tvingas sedan gå ut och förtydliga att det är olagligt att utnyttja någon som är kraftigt berusad. Att det är våldtäkt. Att de poliser som skrev inlägget är ”frustrerade” eftersom många av våldtäktsanmälningarna inte leder till att brott kan styrkas. Att de hoppas det raljerande, ”skämtsamma” inlägget som hånar anmälare inte kommer leda till att antalet som anmäler när de misstänker att de blivit våldtagna sjunker.

Det är sommaren 2014. Samma sommar som Brasilien möter Tyskland i fotbolls-VM anmäls under Stockholmsveckan i Visby tre våldtäkter på tre dagar. Alla de anklagade förövarna är män i 30-årsåldern. Alla de som anmält att de utsatts är kvinnor i 20-årsåldern. De tre händelserna skedde på olika dagar och har ingen koppling med varandra.

Det är sommaren 2014. The Guardian rapporterar att Londongäng utnyttjar den låga risken att fällas för våldtäkt, även vid vittnen, till att våldta tjejer i rivaliserande gäng. Det kallas ”låg risk brott.”

Det är så våldtäkt ser ut. Inte en målvakt som släpper in en boll.



Det är sommaren 2014. Under en konsert med Veronica Maggio tar en kille i 19-årsåldern strypgrepp på en 17-årig tjej och trycker henne upp mot staketet. Mitt i folkmassan får han av henne byxorna och våldtar henne. Ett vittne som befann sig i folkmassan ser det och berättar att hon frågar 17-åringen om hon är med på det han gör med henne. Hon gråter och svarar nej. Två andra tjejer i folkmassan ser också att 17-åringen gråter. Efteråt har hon blåmärken på hela kroppen och är i chock. Mannen hävdar i tingsrätten att det var hon som tog initiativet. Tingsrätten gör bedömningen att mannen inte kunde ha uppfattat att han hade samtycke till sex och att han också varit likgiltig inför detta.

Det är så våldtäkt ser ut."

The Pornographication of Fitness Needs to Stop

Länkar vidare en artikel från huffingtonpost (Posted: 07/22/2014 5:44 pm) som har kloka och smarta tankar kring kroppsideal och för vad och vem man tränar.

Foto: John Lamb via Getty Images

"Fitness magazines don't help us get fit. Gazing at images of caricatured breasts, buttocks and biceps gives you the impression this is how a fit body should look, that every fit body needs to be shaped in the same vein. Fitness magazines use exactly these images to "inspire" women to look this way. Yet most of us can't identify with what we are looking at because we don't believe ordinary us could ever be them.

What has become of fitness? Where is it going? When every image displayed in fitness magazines has become one suggesting women are dressed and posed for the bedroom and not the gym, one might wonder exactly where the future of fitness is going. Having been a bikini girl in my past days, I never took myself seriously as such because I carved a bikini-wearing physique out of my 204 pounds of fat when I was 40 years old. I was the outlier compared to the 20-somethings.

Clad in what was essentially panties and bra, standing on a fitness booth at the biggest fitness Expo in North America, The Arnold in Columbus Ohio, hawking fitness gear and the lifestyle, I felt scandalous exposing my well-toned thighs and abdomen to the general public, to say nothing of what I couldn't see behind me.

My glutes were well-trained, tanned and lightly oiled for sheen and properly lifted through wearing stripper shoes. And let me share that by no means was my outfit scandalous in comparison to the ripped fishnet wearing, watermelon-busted, blonde bee-hived, ripped to pieces, glute-baring characters in full display everywhere else at the expo.

It was an adventure to play along with the youngsters but I kept the private joke to myself, the joke that was age. A body at 40 isn't quite the same as a body at 20 even though I gave it a good run. But I knew that when my body ran out thanks to the aging process, at least my brain would still be there and that I would have talents that went beyond displaying my gym body in public. I can say this because I never depended on my physique to make a living in the fitness industry. I depended on my brains.

The worry is that what women see in fitness magazines teaches them that what they are seeing is possible for them too. Women are desperate to be published in fitness publications, to be glorified into eternity through a photo. Women will do anything to get there. They will starve themselves to get lean enough to be able to see all muscular definition, they will experiment with recreational and pharmaceutical drugs, they will prostitute themselves to judges and more, just to make it.

What we don't realize is that when we are looking at the faces and bodies of women in these physique magazines, is that most of them have dieted for months to look that way. Or most of them are just days prior to a contest where they have put themselves through rigorous training and dieting to get lean enough. Or they have just competed and won't look the same in a few days time.

What are we teaching our young women who want desperately to believe that they too can be as ripped and shredded? They don't realize what it takes to look so tight. They want to be there and harm themselves to reach an almost unattainable ideal. When will it be acceptable to lift heavy, building confidence and brainpower while strengthening your body, not concerning yourself with how cute your bottom looks in booty shorts?

Perhaps from my vantage point of 55 years of age, one willingly accepts that there is more to fitness than pornography. Somehow the butt-baring image just doesn't work after a time. So what then is the new direction of fitness? If you ask me, the key to fitness is being able to move your body in the way it was meant to move.

It means you can run, jump, swim, play, bend, walk and lift with all parts of your body from joints, muscles and bones to hands and feet, all body parts working in unison. It means that if you had to run 5K to get away from danger, if you had to swim for 20 minutes to save yourself in a flood, if you had to lift a heavy weight out of the way to free yourself, something or someone else, you could do it.

The new fitness trend is not about prostituting yourself but about doing the hard work measured in reps, sets and sweat to create a body, an entire organism engineered to sustain itself in this brave new world. It means you can help yourself -- not be dependent on someone else. It means you train differently, think intelligently, respect powerfully, sensing a new strength in yourself that comes not from the desire to have a cutie booty but a strong one that can move when it has to, along with the rest of the magnificent machine called YOU.

Being fit in a functional rather than sexual way means you are entirely capable of being powerful no matter what your height, bust size, shoe size or hair color. You are empowered from the depths of your DNA because you did the work, you earned your place and you walk confidently because of it. A functionally fit You welcomes all sizes, shapes and colors, your boobs and butt are incidental. What we really need to build in the gym is a sense of self and what we are capable of. Believe it!"

Varje dag är en ny dag