Kärleken är fri!

För er (inbjudan riktar sig till yrkesverksamma och ideella aktörer) som har möjlighet att gå (13 juni) så rekommenderar jag verkligen denna utbildande teater om hedersrelaterat våld och förtryck. Såg själv delar av den idag och anser att alla inom socialt arbete bör ta del av föreställningen!

Teaterföreställningen är en del av Arvsfondsprojektet Kärleken är fri som syftar till att nå barn och unga som lever med hedersrelaterade begränsningar och informera om deras rättigheter. Projektet är ett samarbete mellan Rädda Barnen, Länsstyrelsen Östergötland och Folkteatern i Gävleborg.

Teaterföreställningen Kärleken är fri handlar om individens rättighet att välja identitet och grupptillhörighet i relation till kärlek, familj, kultur och samhälle. Det handlar om ungas rättigheter till sin kropp, sin sexualitet och att själva få välja partner. Även om det främst är flickor som är utsatta för hedersrelaterat våld och förtryck så har föreställningen även med pojkarnas perspektiv – både i egenskap av förövare och utsatta - samt hur det kan vara att leva som hbtq-person inom en hederskontext.

Mer info och anmälan finns på länken nedan:

Origostockholm



http://dinarattigheter.se/

 

Kan du inte hjälpa så såra i alla fall inte

Jag arbetar som socialsekreterare med människor med missbruksproblem för att hjälpa och stötta dem. Jag säger inte åt dem vad som är rätt och fel. Jag hjälper dem att utforska sin egna ambivalens till sina val i livet. Jag stöttar dem i med- och motgång. Står alltid kvar. Finns alltid där för dem (på kontorstid, jaja) men oavsett om de väljer "fel" väg eller inte. Jag ger dem inte pekpinnar. Jag agerar inte deras "extramorsa". Jag springer inte deras ärenden och curlar dem när de har egna resurser och förmågor. Många kan och vet mycket mer än mig - inget konstigt med det! Jag vill stärka dem, ge dem mer självkänsla och känna sig mer värdig än vad omgivningens blickar ger dem.

Jag tror mig veta att de behöver ett gott bemötande, någon som lyssnar på riktigt även när de tänker/tycker/handlar "fel". För vem säger att jag tycker/tänker och handlar rätt?! Jag bollar fördelar och nackdelar med dem. Deras för- och nackdelar. Inte vad jag tycker och tänker. Deras liv, deras val. De lyckas ibland och misslyckas ibland - precis som människor utan missbruksproblem. Vi tampas med olika bekymmer bara.

 

Så sant som det var skrivet - triathleter!

Bild från www.svmccf.org

Ni som känner mig vet att jag gillar, nej älskar, att träna! Min fritid består till mångt och mycket av träning. Mina närmaste vänner finner ni på gymmet och gärna med mig på olika pass av den högintensiva sorten. Senvåren 2013 fick jag och min granne för oss, helt impulsivt, att anmäla oss till triathlon sommaren 2013 i Stockholm. Kort och go framförhållning. Sen dess har triathlon varit någon jag tränat för, drömt om samt följt i olika sociala medier. Så när jag läste Emma Graafs träffande text från bloggen på Runnersworld (2014-01-21) om triahleter kände jag att jag bara är tvungen att dela med mig utav den! :) :)

Så här känner du igen en triathlet: Hela listan!

"Man kan ibland fråga sig hur vi är funtade, vi triathleter. Hur är vi som personer och hur känner andra människor igen oss? Nu är den äntligen här, listan alla väntat på. Har fått hjälp av flera andra triathleter att sammanställa denna lista och jag vill varna för att du, som är triathlet, kommer att känna dig mkt träffad.

Så här känner du igen en triathlet (så här är vi).

1. De har för mycket muskler för att vara en löpare

2. De har för smala ben och stor överkropp för att vara en cyklist

3. De är för osmidigt för att vara simmare.

4. De simmar alltid med en garmin 910xt på armen, och tittar alltid på klockan på armen för att se tiderna i poolen, trots att det finns stora klockor med sekundvisare i alla badhus.

5. De slänger på sig dolme och paddlar direkt efter insimmet

6. Det finns alltid minst ett (1) kompressionsplagg på dem. Alltid. Oavsett tillfälle. Gärna även nattetid.

7. De har en finisher t-shirt till det. Kanske även en skärmkeps.

8. Deras träningskläder är tighta. Supertighta.

9. Det finns ett skavsår från våtdräkten någonstans runt halsen.

10. Det finns solbrännaränder efter både cykeltröja/byxor, linne och speedos. Och givetvis efter kompressionsstrumporna.

11. 90% pratar tyska och har mössa.

12. De är aggressiva vid bufféer.

13. De har laddat hem och kollat på nästan alla serier som finns (trainerhalvåret).

14. De har tempocyklar. Gärna tävlingskittade med sugrörsflaska och tävlingshjulen på.

15. De har både en quarq OCH garmin vector på sin tempocykel. Blir bra data då. Mycket data. Som ska analyseras.

16. De analyserar data, ALLT ska analyseras! Från bajskonsistens till varför pulsen är två slag lägre än normalt på löpturen.

17. De åker på träningsläger till Playitas och Mallorca.

18. De jobbar för att ha råd med nya prylar. Och ha råd med startavgifter till Ironmantävlingar.

19. De har viktnoja.

20. De suger i sig socker, sportdryck och gels. Men äter absolut inte godis eller efterrätt...men gärna en extra bulle på cykelpasset.

21. De äter "LCHF" men äter bullar, fika, godis.....och sportdryck.

22. De är utpräglade egocentriker. De pratar helst om sig själva och står gärna i centrum.

23. De tar tjänstledigt för "att satsa".

24. De ska till Hawaii wc till varje pris.

25. De har coach.

26. De går upp mitt i natten för att simma ett pass innan jobbet (om de inte tagit tjänstledigt).

27. Fredag kväll kl 21 sitter de på trainern....långpass

28. Lördag kl 21 sover de redan. Långpass söndag morgon.

29. Semestern planeras för att passa träningsschemat innan Kalmar Ironman.

30. Deras familjer har sett spännande platser som Hallstahammar, Örserum och Säter.

31. De har alla haft problem med hamstrings...och hälsenorna...och stressfrakturer.

32. De simmar alltid med någon badmössa från Ironmantävling.

33. Höstsemestern förläggs till Hawaii eller om det skiter sig, Florida.

34. De har gått på crawlkurs.

35. De har kissat i våtdräkt.

36. De har frivilligt kissat på sig på tävlig för att spara 1 minut och snackar gärna och mycket om deras toalettbesök under maran.

37. De kör bara core och instabilitetsövningar på gymmet.

38. De tävlar i hur länge de kan stå i plankan.

39. De har väldigt tålmodiga och stöttande partners/familjemedlemmar.

40. De har en hemsida

41. De har en blogg

42. De har twitter, Facebooksida och instagram.

43. De twittrar, instagrammar, facebookar och bloggar om sina genomförda träningspass.

44. De berättar även för omvärlden vad de SKA träna. Gärna genom att skriva meddelanden till varandra.

45. Deras blogg hittar man på Runners World.

46. Det finns alltid en ursäkt och bortförklaring till varför tävlingen inte gick så bra.

47. Det finns alltid en ursäkt och bortförklaring även om det gick bra.

48. De skyller på att domaren är orättvis om man får en penalty under tävling och man förtjänar den inte.

49. De har åsikter om kost. Inte alltid helt vetenskapliga.

50. Det finns en ironmantattuering, om inte på vaden så någon annanstans på kroppen.

51. De bryter mot alla cykel-vett-och-etikett-regler.

52. De har lite fööör stora simglasögon (liknar mer ett cyklop)

53. They got chocolate milk

54. De har en beginner tattoo på vaden när de cyklat.

55. De kan inte cykla klunga

56. Om man frågar hur läget är så är de alltid trötta.

57. De har alltid cykelsolbrillor på sig.

58. De tränar alltid i tävlingsfart. Aldrig uppvärmning. #aldrigvila

59. De är aldrig formtoppad till tävling (enligt dem själva)

60. De har elastiska skosnören. Alltid. På alla löpskor.

61. De är dåliga på att dyka, voltvända och vett-och-etikett-regler i poolen.

62. De är fantastiska kompisar men triathleter uppfostrar triathleter och det är en hård skola att gå. Kamratuppfostran.

63. De har rakade ben...men bringan kan gärna vara väldigt hårig.

64. De har trainingpeaks.

65. Deras våta dröm är gjord i karbon.

66. De lägger åtskilliga tusen på massage, foamroller, kiropraktik och akupunktur.

67. De är dåliga på att stretcha.

68. De använder gärna engelska ord istället för svenska. Coach=tränare, trail=terränglöpning, core=bålträning etc etc

69. De är svåra att kompromissa med. Träningen är alltid nr 1. Andra får anpassa sig.

70. När det är vilodag ligger de i soffan. Hela dagen.

71. De dricker rödbetsjuice, äter chiafrön, kokosolja och nötter som det inte fanns någon morgondag.

72. Alla känner alla. Eller åtminstone vet vilka alla är. Om man inte vet är man ingen riktig triathlet.

73. De är mästare på att fika. Gärna på Lisas Café på Söder.

74. De tränar i klubbkläderna, eller varför inte i tävlingskläderna.

75. Har de inte bott varken i Motala eller Falun är det bara att börja med långdistans direkt.

76. Kalmar är målet. Förra året körde de Stockholm triathlon.

77. Träningen skall räknas i timmar.

78. Om man inte vill avslöja sina träningstimmar kan de med fördel visa omvärlden ur bra de är genom att redovisa sina wattvärden.

79. De tävlar i hur många watt de kan producera på en Monarkcykel.

80. Om INTE punkt 79. går så bra/om punkt 79 går FÖR bra, beror det på att Monarkcykeln är felkalibrerad."

Dessutom vill jag dela Christers kommentar från 2014-04-21 kl 18:04 som sätter pricken på i om triathleter!

"You’ve forgotten how to drink out of cups.
When asked how old you are you answer 30-34.
When people praise you for being able to run 15 miles you feel insulted.
You know you’re a triathlete when your car purchase depends on whether your bike will fit in the back.
You consider sprint triathlons as group training sessions.
You reach for a snack, and its a Clif Bar.
You pass people in a crowded hallway and say “on your left.”
You wake up at 5 am but don’t get to work until 9.
Your bike costs more than your car.
Your bath towel is never dry."

So, you know where to find me - fågel, fisk eller mittemellan! :)

Mimmis dikt

Att växa upp är svårt

att ha annorlunda möjligheter

eller jag menar inga möjligheter alls

är hårt att acceptera


Att växa upp är svårt

att ha en psykiskt sjuk förälder

som gråter varje kväll

är hårt att bearbeta


Att växa upp är svårt

att när vintern kommer och det blir kallt

då inga pengar finns till varma jackan

är hårt att förstå


Att växa upp är svårt

att förstå att pappa är i himlen

bara tio år gammal

är hårt att leva med


Att växa upp är svårt

att efter sommarlovet hitta på

soliga resor och lyckliga familjen

är hårt att påstå


Att växa upp är svårt

att bli slagen var och varannan dag

för att sen skylla på sig själv

är hårt att leva vidare med


Att växa upp är svårt

att få läxor som ska göras via internet

då varken dator eller internet finns

är hårt att medge


Att växa upp är svårt

att känna sig så liten i en stor värld

vilsen kvar glömd på hittegods

är hårt att känna


Att växa upp är svårt

att gå på utflykt med smarrig matsäck

hände inte för två äpplen räckte till

är hårt att undgå


Att växa upp är svårt

att vara utmärkande annorlunda

inte på ett sätt utan alla

är hårt att jobba på

Vi lär barnen att Afrika är till för att rånas

Detta skriver frilansskribent Kajsa Ekis Ekman på tidningen ETC 2014-02-28. Hon skildrar familjespelet "Den försvunna diamenten" ur ett nytt perspektiv.

 "Spelplanen är en karta över Afrika. Det gäller att snabbt hitta diamanten “Afrikas stjärna” och föra den till Nordafrikas kust. Den som först lyckas föra ut jättediamanten vinner. På vägen kan man träffa på rånare och bli av med pengarna. Det kan också hända att man hamnar på Slavkusten. (Denna plats i Benin bytte namn för 100 år sedan. Men i spelet heter den fortfarande så.) Får man då en svart marker, måste man stå över ett kast. Spelet går alltså ut på: att man ska råna Afrika på dess diamanter, föra ut dem, men akta sig för att vara svart, då kan man bli fångad på Slavkusten. Jag vänder på spelet. Tillverkat 2013, i Kina, efter finsk förlaga, har roat och engagerat barn och vuxna i generationer."

Ekman frågar sig hur detta spel få finnas kvar. Hon funderar på att kontakta tillverkaren men ser samtidigt framför sig "en storm av antirasister som kräver att spelet dras in, motstorm från upprörda familjefäder som älskat spelet och menar att det inte är på allvar."

Ekman lyfter vidare upp tidskriften The New African med temat ”Att lösa den stora gåtan: Hur ska Afrika kunna äga sina egna resurser?” Hon lyfter ut frågeställningar så som: Visste ni att av Afrikas olja stannar bara 5–10 procent av profiterna kvar på kontinenten? Visste ni att av Afrikas mineraler är det bara några få länder som lyckas få mer än 3 procent?

Vidare framför Ekman frågeställningen till oss om vi visste "att det är gas från Ekvatorialguinea som värmer upp en femtedel av alla amerikanska hem? Ändå är landet ett av jordens fattigaste. De flesta invånare i Ekvatorialguinea har inte ens tillgång till rent vatten. Landets diktator sedan 1979, Teodoro Obiang Nguema, en ”god vän” enligt USA:s regering, är en av de rikaste statscheferna i världen. Han äger över 600 miljoner dollar, och hans son lever lyxliv i Paris, där han har köpt hus med 101 rum och guldtoaletter, klockor för 4 miljoner dollar och 11 lyxbilar."

 "Visste ni att när Liberias tidigare president Charles Taylor blev åtalad i Haag för krigsbrott, fick han ett samtal från den amerikanska oljejätten Halliburton. ”Om du ger oss rättigheterna till ditt lands olja kan vi stoppa rättegången” sa de. Det var inte tomt skryt: USA:s vicepresident under tiden, Dick Cheney, kom direkt från posten som VD för Halliburton, och ägde fortfarande aktier i företaget. Halliburton erbjöd Taylor 5 procent av profiterna från oljan. Det var för lite, menade Taylor, och idag avtjänar han ett femtioårigt fängelsestraff. Poängen är inte att han skulle vara oskyldig. Poängen är att väst ofta ser mellan fingrarna med krigsbrott när de får lägga händerna på resurser.

Idag ökar den globala efterfrågan på råvaror och det talas om Afrika som den nya tillväxtkontinenten. IMF har myntat begreppet ”Africa Rising”. Och visst är det så, som Stefan Koch skriver (Dagens ETC 19/2), att bilden av Afrika som enbart en utnyttjad kontinent inte längre är entydig. Skillnaderna inom Afrika är mycket större än de inom Europa eller Sydamerika. I Tanzania och Ghana har en fungerande demokrati och reformer satt stopp för olagliga gruvor och satsat på fördelning av resurserna. I Nigeria har Afrikas rikaste man, Aliko Dangote, börjat anlägga ett raffinaderi för att Nigeria ska slippa importera sin egen olja.

Men samtidigt pågår en ny kapplöpning om Afrika. Kina har stigit fram som en storspelare på den afrikanska kontinenten. Detta skrämmer livet ur EU och USA, som är djupt oroade över att förlora sina positioner. I somras kom EU:s ”råvaruinitiativ.” Där identifieras 14 mineraler som särskilt viktiga för Europa, och alla dessa finns i Afrika. Rapporten skriver rätt ut att det gäller att ”säkra tillgång till råvarumarknader i tredjeland på samma villkor som konkurrenter.” Det vill säga: till billigast möjliga pris. Varför de inte skäms? Varför de talar så öppet? För att vi inte läser dessa rapporter. För att vi inte bryr oss.

Här ser vi dialektiken mellan bilden och verkligheten: att barn i Sverige lär sig att Afrikas resurser är till för att rånas, att vi som EU-land de facto rånar dem."

Spelet om den förvunna diamanten är inte över.

När du inte vet vad som döljer sig bakom fasaden med det stora leendet

“Focus on your goal, but do not lose sight of this moment.
Feel happy and grateful for every moment on the journey to your goal. Jennifer Gayle”

Min passion för klättring kan likna min passion för kampen om livet och att försöka nå det liv man själv väljer att vilja ha.

År 2010 hade jag en dröm att bestiga Afrikas högsta berg Kilimanjaro, 5892 m.ö.h. Jag fick uppleva Masai Mara men fick vända hem i Nairobi innan jag ens tagit det första steget uppför berget. Jag blev sjuk och fick åka direkt från Arlanda flygplats till infektionsavdelningen på Södersjukhuset. Min kropp blev helt utslagen, jag rasade i vikt och var helt matt. Första tiden fick jag dropp som byttes till näringsdrycker och senare kompletterat med soppa. Jag återfick lite kraft och började gå korta sträckor igen. Jag var åter på benen efter ett par veckor men min fysiska status tog flera månader innan den var åter i samma form som innan resan under hösten.

På försommaren 2011 pratade jag med en vän om min passion för klättring men även rädslan att åter bli sjuk. Att bli sjuk skulle vara ganska förödande för min kropp, jag hade ännu inte kommit upp i vikten som jag hade innan Afrikaresan. Så jag ville inte riskera att rasa i vikt igen. Min vän skämtade att jag kunde bestiga Europas högsta berg Mt Blanc istället, "för i Europa är det inte lika lätt att drabbas av bakterier". Ett par dagar senare var resan bokad och efter dryga en månad skulle jag ta mig för denna utmaning.

Att bestiga Mt Blanc 4810 meter över havet kanske inte är en extrem utmaning men med en nack- och ryggskada, utifrån allvarlig trafikolycka med lastbil, är bestigningen det. Att 10 år tidigare få ”domen” från läkaren att jag enbart skulle kunna cykla totalt 20 min i framtiden så var denna tanke rent av bara galen. Många gånger i mitt liv har jag envist kämpat emot uttalande om att vissa saker är omöjliga och tänker då på Jordan Belfort´s citat:

“The only thing standing between you and your goal is the bullshit story you keep telling yourself as to why you can´t achieve it.”

Avresedagen kom allt närmare. Dagen innan avresan, packningsdagen, ringer min pappa mig tidigt på morgonen. Jag trodde att han ringde för att han och mamma vill önska mig en trevlig resa som de brukar innan avresa. MEN NEJ de var inte därför han ringde. Han ringde för att berätta att mamma åkt akut med ambulanshelikopter till specialistsjukvården i Finland och låg på operationsbordet för att hon drabbats av en stroke. En stroke som upptäckts sent. Pappa sade att jag skulle åka på min resa ändå. Att det inte var säkert att mamma skulle vakna. Att om hon vaknar så kommer hon ligga i respirator och att jag inte kunde göra något ändå innan jag var tillbaka från resan. Pappa skulle åka till Finland och finnas där intill mamma om hon klarade operationen. Jag satt som förstenad hela dagen med tanken – ska jag verkligen åka när min mamma är döende!?! Jag visste att mamma skulle vilja att jag åkte i alla fall. Pappa ville det. Jag visste att mina systrar fanns där för pappa. Jag kunde inget göra. Jag gjorde ingenting den dagen. Bara stirrade ut i tomma intet. Sent på kvällen började jag packa och på morgonen därpå åkte jag.

Jag var kluven, förtvivlad, osäker på om jag gjort rätt val, tänk om, tänk om… Pappa höll mig uppdaterad hela resan igenom. Jag minns en gång när vi var utan täckning på berget. Guiden tipsade mig om ställen där man kunde få in täckning på mobilen. Jag fick klättra högre. Jag ringde pappa. Mamma låg kopplad med många slangar i respiratorn. Operationen måste upprepas då blödningen inte slutat. En lavin utbröt samtidigt längre bort och pappa frågade vad som lät. Jag svarade att det var en lavin. Han hörde ej och upprepade frågan. Jag undvek att svara och svarade att det inte var någon fara. Ville inte att han skulle oroa sig för mig också. Fanns lavinrisk, risk för att ramla ned i glaciärsprickor, få stenar i huvudet, höjdsjuka, etc.

När jag väl stod på toppen av Mt Blanc var det med blandade känslor. Jag hade sagt innan resan till mig själv att jag skulle klara av att bestiga berget, trots mina fysiska begränsningar, för mammas skull. Har jag åkt iväg ska jag banne mig klara det där berget! Så uppe på toppen, 4810 meter över havet, så stod jag där med glädje, lättnad och sorg. Med tanken på min mamma som låg i sjukhussängen med kamp om livet. För att klara en kamp krävs både fysisk och psykisk kraft. Både jag, min mamma och min familj hade/har det och vi alla lever trots motgångar med flera nära döden upplevelser genom livet. Motgångar och sjukdomar kan drabba oss alla. Vi alla är lika värda och ska bemötas med lika respekt oavsett kön, etnicitet, hudfärg, sjukdomstillstånd, religion, etc. Så ha inte förutfattade meningar om andra när du inte vet vad som döljer sig bakom fasaden med det stora leendet.

Sociala medier - det nya yttersta skyddsnätet då myndigheter brister

Den 3 februari 2014 sände ”Verkligheten i P3” i Sveriges radio ett reportage om Maria som blivit hjälpt av privatpersoner då hon blev nekad bidrag från socialtjänsten.

På Facebook delas länken om gruppen ”Matkassen/Giving People”, där grundaren Linda Hellquist förmedlar hjälp till barnfamiljer att få mat, kläder och leksaker. Detta då barnfamiljen saknar försörjning av olika anledningar. När myndigheter som Försäkringskassan. Arbetsförmedlingen och Socialtjänsten inte räcker till.

På Matkassens Facebooksida ställs frågan om hur de kan försäkra sig om att föräldern inte t.ex. ”dricker upp pengarna”. Linda Hellquist svarar att de inte kan veta detta och att de inte ställer obekväma frågor eller uppmanar någon att berätta varför deras situation ser ut som den gör. ”Den här sidan är till för barnen och det spelar ingen roll om ett barn inte har vinterskor och mat på bordet pga en förälders missbruk eller om det beror på att något föräldrarna inte kunnat råda över som sjukdom och arbetslöshet. ALLA barn har samma värde i våra ögon”.

Jag är inte emot detta, tvärtom, MEN när tjänstemän från bland annat socialtjänsten hör av sig med vädjan att ”Matkassen” ska hjälpa till när socialtjänsten är begränsad blir jag förundrad och kritisk!  Nedan följer några spontana tankar…

1) Har samhällsmedborgaren/klienten verkligen nödprövats för ekonomiskt bistånd på Socialtjänsten och är hen verkligen inte berättigad matpengar?,
2) Hur ser Socialtjänsten på barnperspektivet?,
3) Är detta ett sätt för att ”lätta” tjänstemannens/tjänstekvinnans ångest över att inte räcka till för samhällsmedborgaren? Vad sänder det för signaler? Känner ledning/politiker till grundproblematiken?!,
4) Hur ser verkligen systemet/regelverket ut om enskilda aktörer skall behöva agera och faktum är att många blivit hjälpta. Drygt 2000 barnfamiljer har fått hjälp via Matkassen och på bara några månader har det förvandlats till en hel rörelse med närmare 70 000 följare på Facebook.