Våga känn och sluta vara socce-empatisk!

Hade ett tungt klientsamtal idag. I mina samtal är jag inte en tråkbyråkrat som slänger mig med fina ord hit och dit som allt för ofta är meningslöst pladder. Jag förespråkar medmänsklighet inom ramen av yrkesrollens riktlinjer och lagar.

Jag är så trött på socialarbetare som uttalar sig socce-empatiskt: Mmm...jag förstår..mmm.. men för att återgå till.." Våga lyssna och bekräfta att livet är skit ibland. Sluta curla, gulllegulla och dalta... Våra klienter lever i en tuff värld och klarar av att mötas med respekt, med bekräftelse om att ja ditt liv är skit just nu. Vi socialarbetare måste tro på klienten och visa att vi tror på klienten. Vi måste tro på att hans/hennes liv kan bli bättre att han/hon klarar av att förändra sitt liv. Har inte vi socialarbetare tron på att livet kan bli bättre hur ska vi då kunna hjälpa? Vi måste våga prata om det svåra.

Våra klienter är inte bara ett ärende utan faktiskt en människa. Det är hans/hennes liv. Ansvaret är hans/hennes. Men hur kan vi ger dem stöttning, beteendeförändrandeverktyg, hopp och tron på sig själva. Förändringen kan inte ske för att socialtjänsten vill utan för att klienten själv innerst inne vill. Se livet som en gåva. Våra klienter har kämpat för att få tillbaka gåvan många gånger. Varit nära att förlora gåvan många gånger.

Våga känn. Våga vara medmänniska med empati. Våga vara respektfull och kom ihåg att lyfta fram det positiva i en svår situation. Sprid värme och hopp!  Tyck om ditt jobb och dina klienter - annars byt jobb för vi jobbar med levande människor som vill må bättre och leva på riktigt. Varken de eller vi socialarbetare mår bra av socce-empati utan jag uppmanar er - våga känn.

Om saknaden, efter det som aldrig fanns. Maskrosunge.

Så berörande, så starkt, så tabu men så ärligt!

Tack Pernilla för att du delade med dig av dina tankar och känslor som fler känner igen sig i.
Delar din blogg: http://pytternasmamma.wordpress.com/2012/09/16/om-saknaden-efter-det-som-aldrig-fanns-maskrosunge/

Läs hennes senaste blogginlägg nedan:

"Om saknaden, efter det som aldrig fanns. Maskrosunge.

Jag läser ofta små inlägg på twitter och facebook, ser bilder med fina texter och grupper, alla med det gemensamma innehållet att man saknar sin bortgågne förälder. Att man saknar deras råd och kärleksfulla omfamningar.

Jag tycker det är så otroligt fint att många har haft den relationen och jag menar på inget vis att man ska låta bli att uttrycka sin sorg, eller sin glädje över de som en gång fanns.

Mina föräldrar lever inte längre. Och jag är på något vis tacksam. Det låter fruktasvärt, och säkert kommer många att ha problem med vad jag just skrev. Men alla relationer är inte fina, fyllda med kärlek och trygghet. Den familj jag växte upp i var fylld med svek, lögner, svår misshandel och övergrepp och obscena mängder alkohol. Jag är tacksam att de inte lever. Jag är tacksam att jag aldrig, någonsin, behöver oroa mig över dem igen. Jag är tacksam att mina barn aldrig behöver möta dem.

Det låter hårt, och det är hårt. Man talar om förlåtelse och förståelse. Jag är kanske inte en så pass god människa, för vissa saker kan jag inte alls förlåta. Jag kan på något plan räkna ut orsaker. Jag kan se sammanhang. Jag kan förlåta mycket. Jag kan vara tacksam för att jag är den personen jag är idag. Men det finns saker jag aldrig kan förlåta, saker som är så sjukt att jag inte kan sätta ord på det.

Jag är den jag är idag, inte tack vare mina föräldrar, utan trots dem. Hårt. Elakt kanske, men sant.

Varje dag slåss jag med saker som poppar upp, varje dag bearbetar jag minnen. Det är inte längre lika tufft, jag har kommit att se dem som pusselbitar till vem jag är och varför jag ibland reagerar som jag gör. Pusselbitar som gör att jag kan förändra mig själv till en bättre människa.

Alla alkoholister är inte elaka. Jag är rätt övertygad om att min pappa varit hemsk även som nykterist. Han var ju det i sina nyktra perioder.

Jag ska inte gå in för mycket på mitt liv och min barndom, det är inte det som är poängen. Jag vill helt enkelt berätta att jag, när jag läser vissa inlägg, känner en enorm saknad.

Jag saknar att ha en förälder, som känt mig hela mitt liv, som finns där för mig. Jag kan sakna att kunna ge mina barn fina morföräldrar, och berättelser om mig när jag var barn.

Jag kan sakna höra historier om bus jag och mina syskon hittade på.

Jag kan sakna kramar.

Jag kan sakna ett leende, ett telefonsamtal, en tröstande hand.

Men allt är en saknad av något som inte fanns. Enbart en längtan och en dröm.

Jag älskar att läsa om era föräldrar, även om jag förstår er tunga sorg, för det ger mig så mycket hopp. Hopp om att världen trots allt hyser betydligt mera godhet än ondska, och vet ni vad? Det är galet vackert!

Ta hand om er själva, och varandra!"

Hög tid för jämställda löner

Nedan följer ett sammandrag ur Rapport: ”Hög tid för jämställda löner”, från Kommunal, Legitimerade Sjukgymnasters Förbund LSR, Akademikerförbundet SSR, Vision och Vårdförbundet med författare Emma Ölmebäck.

Lönegapet mellan män och kvinnor har legat runt 15 procent sedan 80-talet. Utvecklingen mot jämställda löner har stagnerat. Den huvudsakliga orsaken till löneskillnaderna är att det finns en strukturell lönediskriminering mot kvinnodominerade branscher. Yrken som huvudsak innehas av kvinnor värderas systematiskt lägre än likvärdiga yrken som i huvudsak innehas av män, trots att yrkena kan antas vara av samma svårighetsgrad.

Kvinnornas arbetsmarknad har historiskt formats av vilka yrken och arbeten som varit möjliga att kombinera med ansvaret för det obetalda hemarbetet. Under 1960- och 1970-talet byggdes den offentliga sektorn ut och efterfrågan på arbetskraft ökade kraftigt inom vård- och omsorgsyrken som ansågs passande för kvinnor. Den offentliga sektorn var både en viktig arbetsmarknad som en förutsättning för kvinnor att ta förvärvsarbete. Kvinnors löneutveckling gick till en början åt rätt håll. Från slutet av 1960-talet till i början på 1980-talet minskade löneskillnaderna drastiskt. Den huvudsakliga anledningen var att kvinnor ökade sin förvärvsfrekvens, utbildningsnivå och de låglönesatsningar som genomfördes under denna period. Sedan hände något. Utvecklingen stannade av och under de senaste 30 åren har det inte skett någon förbättring att tala om.

År 2010 tjänade kvinnor 85,7 procent av männens löner eller 4 400 kronor mindre i månaden. På ett år tjänar män i genomsnitt 52 800 kronor mer än kvinnor vilket motsvarar matkostnaden för en hel barnfamilj. Efter tio år räcker pengarna till att köpa en sommarstuga.

Löneskillnaderna mellan män och kvinnor finns i alla åldrar. Tittar man även på förvärvsinkomst är det tydligt att skillnaderna ökar i 30-årsåldern. En trolig förklaring till att kurvorna ser ut som de gör är att kvinnor i större utsträckning än män är föräldralediga och oftare stannar hemma för vård av sjuka barn. Den ojämställda fördelningen av obetalt hemarbete försvårar kvinnors deltagande på arbetsmarknaden och är sannolikt en bidragande orsak till att män oftare blir aktuella för bättre betalda chefspositioner.

Det finns flera sätt att mäta löneskillnader mellan kvinnor och män. Ofta talas om korrigerade och okorrigerade skillnader. Med okorrigerad löneskillnad avses löneskillnaden mellan män och kvinnor helt utan hänsyn tagen till att andra faktorer än könstillhörigheten kan påverka lönen, exempelvis utbildningsnivå eller sysselsättningsgrad. Löneskillnaderna kan också korrigeras för att ta hänsyn till eventuella andra faktorer än just könstillhörighet. Det förekommer att man korrigerar för exempelvis utbildningsnivå eller vilken sektor personen jobbar i. Det mått på löneskillnader som oftast används korrigerar för sysselsättningsgrad, uppräknat till heltid, den skillnaden är 14,3 procent. Korrigerar vi för ålder och att kvinnor har längre utbildning än män är löneskillnaden större; 16 procent. Ibland beräknas något som kallas ”oförklarad” löneskillnad. Den beräknas med hänsyn till att kvinnor och män arbetar i olika yrken och sektorer. Problemet med att ta hänsyn till just att kvinnor och män arbetar i olika sektorer är att man då bortser från den absolut största anledningen till kvinnor tjänar mindre än män. Nämligen att stora grupper av kvinnodominerade yrkesgrupper idag är felavlönade i förhållande till den utbildning och det ansvar som krävs i yrket.

Rapporten i sin helhet finner du här: http://www.akademssr.se/getfile/1197/Hög+tid+för+jämställda+löner+1.2+.pdf

Älskade dotter; av Thomas Nybom

Häromdagen fick jag ta del av Thomas Nybom inlägg på Facebook. Thomas är en engagerad pappa till en dotter med utvecklingsstörning. Han delade med sig av inledning till en bok han skrivit, som bland annat handlar om vilket bemötande de fått genom åren. Han skriver på FUB – För barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning. FUB är en intresseorganisation som arbetar för att barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning ska kunna leva ett gott liv.

Ta er tid och läs inlägget, tänkvärt!


“Älskade dotter:

Det är inte förrän efteråt jag vet om jag har valt rätt men jag tror och hoppas att jag tagit rätt beslut att skriva den här boken. Det är känsligt och utlämnande men syftet är viktigt och om boken kan medverka till ökad förståelse eller ge stöd är det värt allt. Jag vill att du ska veta att jag har försökt beskriva vårt liv tillsammans med största respekt för oss båda och vår familj.

Ibland har jag känt mig så frustrerad och maktlös att jag inte vetat hur jag ska orka ta mig igenom tillvaron. Förskola, skola, BUP, Socialkontor och HVB - hem, många är de platser där förståelsen och framför allt inte kunskapen funnits. Jag tror att förståelse bygger på att kunskap finns. Ibland handlar det också om attityd, synsätt och värderingar. Allt detta tillsammans har du blivit påverkad av, ibland till det bättre men alltför ofta till det sämre.

Jag brukar tänka att människor har olika glasögon på sig och glasögonen har olika skärpa. En del personer ser glasklart, andra mer suddigt och en del ser inget alls. Glasögon behöver emellanåt bytas ut och det hade gynnat dig, min dotter, om delar av din omgivning hade bytt glasögon, eller åtminstone putsat glaset då och då. Med det menar jag att man måste ha förmågan att kliva ur sin verklighet för att kunna hjälpa andra. Man måste kunna se klart för att hjälpa och stötta på bästa sätt.

Tyvärr har så inte varit fallet, då du förväntats vara den som ska förändras och tänka annorlunda (byta glasögon). Det hade varit så mycket enklare och bättre om omgivningen förstått att det varit deras ansvar och att de haft bättre förutsättningar att lyckas med detta.

Genom att skriva den här boken vill jag uttrycka min kärlek och respekt till dig. Det är också mitt sätt att påverka och berätta om den kamp som du, jag och resten av familjen har stridit för att få hjälp till ett bättre liv. Min förhoppning är att den här boken bidrar till att människor vill och vågar ta steget ut till en annan verklighet, byta glasögon, reflektera över sin egen attityd, synsätt och värderingar.

Jag vet att det finns familjer med liknande erfarenheter och kanske kan vår berättelse lindra eller trösta i deras vardag eller skapa mod och kämpavilja till att orka vidare.

Sist men inte minst. Ingen människa har lärt mig så mycket som du. Vi är många som fascineras av dig och jag vill förmedla det till hela världen. Det är ju ändå så att trots alla svårigheter och motgångar så har vi lärt oss saker både du och jag och lärdom, det ska vi dra nytta av. Det är de glasögonen jag vill att du och jag ska ha på oss med riktigt, riktigt bra skärpa.

Du är min hjälte!

Jag älskar dig!

Kram pappa.”

Fattigdomskonferens 13 september i Göteborg

Hej, länge sen sist! Men nyligen bytt jobb och det har tagit det mesta av min energi. Trivs bra på nya jobbet där faktiskt möjlighet till socialt arbete "på riktigt" sker. Äntligen!

Nedan följer en inbjudan till Fattigdomskonferens, ur barnens perspektiv, den
13 september 2013 Göteborg

Gäst: Susanna Alakoski
Tid: 9.00-17.00 (Registrering från 8.30)
Plats: Göteborgs universitet, Aulan Vasaparken 1 (trappor), Vasaparken 5 (utan trappor)
Kostnad: 600 kr för dig som går i jobbet.
Fritt inträde: studenter, universitetsanställda samt deltagare och parter inom SocialAktion.
Övriga: 100 kr för privatpersoner.
Föranmälan krävs.
I samarbete med Institutionen för social arbete, Göteborgs universitet.

Läs mer om programmet på länken som följer http://www.socialpolitik.com/wp-content/uploads/2013/06/Program-13-9-13.pdf

Önskar er en fortsatt trevlig sommar, fler inlägg kommer inom kort :)

Alarmerande siffror inom socialtjänsten

Inom socialtjänsten och flertalet andra yrkesområden har vi arbetstagare/socialsekreterare inte nämnvärd mycket tid till eftertanke och än mindre till etiska frågeställningar. I dagens budgettänkande och toppstyrande verksamheter så ska man agera handfast, enligt lagar, förordningar, propositioner och riktlinjer. Vi ska även agera enligt kvalitetsgarantin och för guds skull glöm inte tillgänglighetspolicyn...

Vi socialsekreterare vill även tänka på etik och moral. Men då är det vi själva, vi arbetstagare som tänker, inte ledningen/politikerna. Det saknas diskussionsutrymme till etiska frågor. Vi får bolla tankar med oss själva eller med kolleger på privattid - kvällstid.  För att underlätta er vardag lite så har Socialstyrelsen samlat frågeställningar och diskussioner kring "Etik inom socialtjänsten". Håll till godo, här är kvällslektyren: http://www.socialstyrelsen.se/etikisocialtjansten

Speciellt i början (första 6 mån - 1 år) men även löpande under sin tjänstgöring sitter socialsekreteraren ofta över på jobbet för att försöka hinna med. Socialsekreteraren gör upp en dagsplan vad som skall göras och gör en prioriteringsordning. Men så slutar nästan varje dag likadant - man går hem, mår dåligt när man inte hinner med det man tänkt sig. Kollegerna säger: Du kommer aldrig bli klar och högen på skrivbordet finns kvar även imorgon. Du är inte unik att inte hinna med. Välkommen till socialtjänsten. Eller den här klichén.. det gäller att kunna prioritera. Vem är viktigast, vilket problem är mest akut? Vem skriker högst?

Man erbjuds hjälp från sin chef att prioritera men sen får man höra.. ni MÅSTE göra det och det och det och DET... Men någonstans måste vi ju prioritera svarar vi.. vi hinner inte med! Hallå, någon som hör mig?

Akademikerförbundet SSR och Novus har gjort en undersökning som bland annat påvisar att i Stockholm stad uppger 78 procent av socialsekreterarna att arbetsbelastningen är hög eller mycket hög. Strax över hälften menar att situationen är så ansträngd att man inte klarar av att hålla en rättssäker verksamhet. Bara 7 procent anser att det är klienternas behov som får styra. Två tredjedelar menar att det är kommunens budget som styr vilka åtgärder som sätts in.

Undersökningen visar vidare att över 70 procent av socialsekreterarena funderat allvarligt de senaste två åren på att söka arbete utanför socialtjänsten. Är inte det alarmerande och något politikerna bör ta på högsta allvar? Socialtjänsten/Kommunen är den sista skyddande barriären.. Men vad gör vi när översvämningen tar sig över alla sandsäckar vi socialsekreterare skuffat upp för den befintliga barriären som ledningen gett oss. Barriären som vi med all kraft och energi försöker täppa igen.. Barriären håller inte! Kommunens yttersta ansvar fungerar inte fullt ut som vi socialsekreterare önskar och vill. Hur många socialsekreterare ska ge upp yrket - att hjälpa de som behöver vårt stöd?

http://www.akademssr.se/text/socialtjansten-i-stockholm-resursbrist-hotar-rattssakerheten

SocialAktion anordnar seminarium

Jag började mitt bloggande utifrån en skrivkurs anordnad av SocialAktion (http://socialaktion.nu/). Igår fick jag och en kurskamrat förfrågan att tala på seminariet den 24 maj. Självfallet tackade jag ja. Vi ska berätta om skrivkursen och vad den medfört för oss. Kom gärna och lyssna på oss.

Seminarium för dig som är/har varit med i SocialAktions cirkelverksamhet i skrivande, webbpublicering och retorik. Välkommen även du som är nyfiken på hur vi går vidare i höst.

STOCKHOLM 24 MAJ 9.30-16.30 SOLIDARITETSHUSET

Program
9.30 Kaffe och mingel
10.00 Välkommen! Anne Skånér, cirkelledare i Stockholm presenterar dagens program. Maria Bergstrand berättar om Solidaritetshuset
10.45 ”Skriv dig fri” Rap-artisten Sebbe Stakset, Fryshuset
11.15 Inspiration – Sociala medier och aktivism. Björn Fridén frånAlliansfrittsverige.nu och Anders Löwdin, webbmaster för socialaktion.nu
12.15 LUNCH Klimatsmart mullesoppa, två sorters sallad och bröd från restaurang Babajan
13.15 SocialAktion år 2 av 3. Vad har vi gjort hittills? Vad händer framöver? Maria Wallin, redaktör för SocialPolitik och projektledare för SocialAktion.
13.30 Vem vet bäst? Om mötet mellan socialarbetare, ”brukare” och deras företrädare. Cecilia Heule, lärare Lunds Socialhögskola, ordf i föreningen Socialpolitisk debatt. Malin Widerlöv, grundare av föreningen Maskrosföräldrar och cirkelledare i SocialAktion
14.30 SocialAktion i Göteborg våren 2013
14.45 SocialAktion i Stockholm våren 2013
15.00 Retorikskola inom SocialAktion våren 2013
15.15 Nyttan av SocialAktion? Hur vill vi att projektet ska utvecklas? Kan SocialAktion breddas och fördjupas? Diskussioner i grupper. Kaffe serveras under tiden.
15.45 Återsamling – en runda med reflektioner från grupperna
16.30 Tack för i dag!

Berätta att du kommer så maten räcker: ordomening@hotmail.com, senast 16 maj Solidaritetshuset, Tegelviksgatan 40, Stockholm. Buss 2, 55 eller 66 från Slussen till Sofia (ändhållplats).