Legaliseringen av Cannabis gör oss dummare

Den senaste tiden har en trend kring att legalisera drogen Cannabis blivit allt starkare. I mitten av december 2013 blev Uruguay världens första land att tillåta både produktion, försäljning och användning av cannabis-drogen marijuana.

Cannabis kanske inte är så farligt ändå då?
Forskning tyder på det motsatta. Enligt en ny studie (Cannabis-Related Working Memory Deficits and Associated Subcortical Morphological Differences in Healthy Individuals and Schizophrenia Subjects” publiceras i tidskriften Schizofrenia bulletin) fick tonåringar som rökt marijuana dagligen under tre år, onormala förändringar i hjärnan som liknar dem som utvecklas vid Schizofreni.

Fred Nyberg som är professor i biologisk beroendeforskning vid Uppsala universitet uppger i SVT att ingen tidigare studerat detta område av hjärnan och att nu förstärks sambandet mellan schizofreni och marijuana.

I studien såg man även att ungdomarna hade sämre arbetsminne (korttidsminnet) flera år efter att de slutat röka. Arbetsminnets funktion är "att intellektuellt bearbeta intryck under kort tid – ett försämrat arbetsminne gör oss helt enkelt dummare".

Men Marijuana är väl mindre farligt än alkohol?
Vi ska inte glömma att marijuana är specifikt verkande på hjärnan och leder till skadliga effekter på lång sikt. Alkohol är farligt eftersom fler individer skadas, men då glömmer man bort att THC är verksam vid avsevärt lägre koncentrationer än alkohol.

Forskningsgrunden är allt starkare. Jämfört med de första forskningsstudierna som studerade effekterna cannabis på 70-talets användning av marijuana som hade lägre halter THC (den kemiska substans). Sedan 90-talet har THC-halten fördubblats genom att växten som producerar drogen förädlats.

Dessutom upptäckte de att nittio procent av de personer med schizofreni i studien som rökt marijuana, började röka cannabis innan den mentala sjukdomen drabbat dem. Detta tyder på att drogen kan vara en av orsakerna som utlöste sjukdomen.

Enligt forskarna kan personer som håller på att utveckla schizofreni få förvärrade symptom och snabbare utveckla sjukdomen om de röker cannabis. Tidigare studier har också pekat på att psykiatriska sjukdomar kan utlösas av cannabisanvändning – en av dessa tydde exempelvis på att cannabis fördubblar risken att utveckla schizofreni.

”Fred Nyberg tror att de forskningsstudier som kommit de senaste åren kommer försvåra för en eventuell legalisering av cannabis i Europa och samtidigt kommer troligen USA blir tveksamma till den legalisering för medicinskt bruk som införts i 18 delstater. Han är också skeptisk till ”experimentet” Uruguay som nu legaliserar cannabis, för att minska kriminaliteten i landet kopplat till drogen:

– De har infört 18-års gräns för marijuana bruk, vilket leder till att de mest sårbara, tonåringarna, kommer bli en ny målgrupp för den illegala handeln, säger Fred Nyberg.”

Foto: Matilde Campodonico TT/AP Photo

Instruktioner för skalbaggar

För att man skall kunna flyga
måste skalet klyvas
och den ömtåliga kroppen blottas.

För att man skall kunna flyga
måste man gå högst upp på strået
fastän det böjer sig
och svindeln kommer.

För att man skall kunna flyga
måste modet vara aningen större
än rädslan
och en gynnsam vind blåsa.

Margareta Ekström

Från fientlig till välkomnande!

Jag är uppväxt på Åland, under -80 och -90 -talet. En skyddad miljö med låg brottslighet där du kunde lämna bilnyckeln i när du inte använde bilen och lämna dörren till huset olåst. Ingen rädsla. Bra skola med kompetenta lärare. Lärare med disciplin och ordning på eleverna. Eleverna respekterade lärarna och lyssnade på dem. Räckte upp handen om något skulle sägas. Sjukvården är begränsad än, specialistvården finns i Finland och Sverige och ålänningarna får åka båt/flyg till de länderna för vård.

Jag är uppväxt med vita. Mycket ovanligt med mörkhyade och flyktingar. Hård flyktingpolitik drivs i Finland (på Åland). Finland är det nordiska land som tar emot minst antal flyktingar. När jag växte upp var min mor var vän med en svart man, i princip den enda på ön. Hans sambo arbetade med min mor. Många visste vem han var då hans hudfärg skiljde sig från de vita. Men få kände egentligen honom.

Många ålänningar som studerar vidare efter gymnasiet väljer att flytta, om än tillfälligt, till Uppsala och Stockholm i Sverige. Man ser på Stockholm som en stor och spännande men farlig stad att bo i. Detta då brottsligheten är avsevärt högre i Stockholm jämfört med på Åland. Jag flyttade till Sverige januari 2003 med en tanke om att återvända hem efter studierna. 11 år senare är jag fast bosatt i Sverige och med en tanke på att fortsätta mitt liv i Sverige. Men majoritet väljer att flytta "hem" till Åland. De tar med sig nya intryck och influenser från det nya landet. Men vi kan välja land.

Att läsa ålänningen Annika Kullmans reflektioner i tidningen Nya Åland, publicerad 2013-11-19, gör mig glad och jag ger dig tummen upp. Ålänningarna är välkomnande, varmhjärtade och öppnar den skyddande miljön för andra som har det svårt och är i behov av hjälp.

 Nedan följer Annika Kullmans inlägg:

 

"Den 27 november 2013

Klockan 16.41. Någon startar en ny grupp på Facebook. En grupp för folk som säger nej tack till 20 syriska flyktingar på Åland. Motiveringen? Vi ålänningar kämpar för mat på borden. Jobben blir färre. Vi har inte ens råd att ploga våra egna vägar eller underhålla broarna. Med tanke på hur mycket vi har dragit in på allt är nej tack det enda rätta.
189 personer har klickat på symbolen för tumme upp.

Klockan 19.30 Jag går igenom kylskåpet, kastar några mandariner som sett bättre dagar. Sorterar bort varor vars sista försäljningsdatum har gått ut. En släkting vill veta vad jag önskar till jul. Jag har svårt att komma på något. Jag saknar ingenting. Jag har allt jag behöver.
Följer förstrött en diskussion på nätet om vilket dagis som är bäst i stan och i Finström. Finns det verkligen ett som serverar helt sockerfri mat? Sover barnen en eller två vilor per dag? Vilket har skog på gården?

Klockan 20.52 Jag läser en artikel på Aftonbladets hemsida. En familj har lyckats fly från Syrien. De har vandrat över bergen och sovit längs vägarna. Mannen har tre tjugolappar i sin plånbok. Han berättar om när han gick in i en butik för att köpa en jacka men fick vända när han såg prislappen.
Men hans familj lever. De har tagit sig till Sverige och de lever.

Klockan 00:30 Jag kan inte sova. Vi talar om lågkonjunktur här på Åland. Om snöplogningen i kommunerna. Vi skriver spaltmeter om käbbel i en turistorganisation.
Ska vi bygga ny Vårdöbro för nio miljoner euro eller räcker det med fem miljoner för att rusta upp den gamla? Nio eller fem miljoner euro, det är frågan.
200 personer har gillat sidan som tackar nej till syriska flyktingar.

Klockan 00:31 Visst har vi arbetslöshet och visst dras det in på snöplogning men en sak har vi. Vi har fred. Kan vi inte dela med oss av den till 20 syrier? Folk tänker kanske inte på det sättet. Tänker folk?

Klockan 00:45 Kom till Åland, tänker jag. Kom hit. Även om det inte kommer att bli lätt och även om minst 200 personer kommer att titta snett på er.
När jag vaknar nästa morgon har en ny grupp bildats på nätet. En grupp som säger ja tack till 20 syriska flyktingar på Åland. 1285 personer har gillat sidan.

Annika Kullman"

Vad är en rebell? En person som säger nej.

SvD skriver, 2013-11-28, att Kartellen och Jason "Timbuktu" Diakité har väckt starka reaktioner med ”Svarta duvor och vissna liljor”. Låten innehåller kraftfulla textrader om Sverigedemokraterna som kan tolkas som hot.

Doktorand i historia vid King's College i London David Lindén skriver på SVT Debatt att låten bland annat handlar om att slå ner Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.

All medvind åt artisten Jason Diakité och Kartellen som TAR TYDLIG STÄLLNING MOT RASISM genom låten ”Svarta duvor och vissna liljor”. Texten är en lek med ord, med dubbelbottnade rader vilket är vanligt inom rappen. Artisterna vill ge en så rik bild som möjligt. Jason Diakité poängterar genom skrivelse på sin facebooksida att ”Ta in helheten. Ta in hela bilden. Tänk på vad som fött känslorna som uttrycks i denna och så många andra låtar”.

Jason Diakité skriver i sitt svar på SVT Debatt till David Lindéns debattinlägg att det var fel av honom att tala i våldsamma ordalag om en svensk folkvald politiker men att han skrev detta i affekt för att förmedla sin känsla. Att han inte ämnade utföra handlingen i verkligheten och att detta var ganska tydligt. Jason Diakité uppger att den kritiserade låttexten "är helt enkelt en lek med ord, vilket inte bara är tillåtet i konst, det är elegant, påbjudet och förstärker ytterligare skillnaden mellan en låt och ett politiskt manifest."

Jason Diakité skriver vidare att de SKREV OCH SPELADE IN LÅTEN FÖR ATT MARKERA DERAS GRÄNS. Att de inte tolererar mer av SD:s rasistiska politik och att de håller våra senaste regeringar ansvariga för nedmonteringen av välfärden som lett oss fram till där vi är idag.

Jason "Timbuktu" Diakité, jag tokgillar din statusuppdatering på Facebook som du skrev efter att du kritiserades för din medverkan och jag kunde inte sagt det bättre själv: ”Jag tänker inte dölja, försköna, ursäkta eller skämmas för vem jag är. I stället tänker jag sätta ner min fot och säja: Fuck Sverigedemokraternas politik!”

Peace and love,

Gabriella

Jason Diakité skriver:
I min vers radar jag upp saker som jag tycker målar en bild av Sverige idag:

"Palme fick ett nackskott SD fick en jackpot/
folket blev till fimparna i Anders Borgs askopp/
fucked, dom plöjde välfärden med en traktor/
lämnade oss med dålig utbildning och en kass vård/
asså, piskan viner tills vi går passgång/
dunka Jimmie gul och blå hissa i en flaggstång/
landet vi nu bor i är fan krokigare än kungen/
dra till Djursholm och fråga brokigaste ungen/
från stekpannan till ugnen, inga lekplatser och gungor/
stenkantade massor och snedsnackande tungor/
Mamma Svea har blitt iskall, ord till SMHI/
ge det 20 vintrar till och sen förstår vi/
Socialdemokrati, Alexander Bards idioti/
din vardag som ny nyliberal slav sitter väl fint/
Sverige baby, en boulevard av brustna drömmar/
och det det en gång var vill dom fan att du ska glömma/

Den versen kan knappast sägas handla endast om hot mot Jimmie. Det går till och med att se det dubbeltydiga i just raden ”dunka Jimmie gul och blå och hissa i en flaggstång”. Är det Jimmie som ”dunka gul och blå” eller vi som ”dunka Jimmie gul och blå”? Subjektet kan ses på två sätt. I rap är den här typen av dubbelbottnade rader vanligt förekommande då man gärna vill måla en så rik bild som möjligt med sina ord. Dessutom har jag i detta fall valt att hämta frasen från en gammal sommarplåga med artisten Frida, vars låt hette just Dunka mig gul och blå. I mina ögon är det Jimmie som för ett psykologiskt våld mot just gul och blå, det vill säga landet, folket. Det är helt enkelt en lek med ord, vilket inte bara är tillåtet i konst, det är elegant, påbjudet och förstärker ytterligare skillnaden mellan en låt och ett politiskt manifest.

Vidare går refrängen:
Dom gamla är inte fria och dom unga får ingen framtid/
dom tar dej och skickar hem dej fast du bott här hela ditt liv/
svarta duvor dyker och liljor finns inte kvar/
men drömmen i oss lever trots att landet blir begravt/

Refrängen syftar på REVA och på fattigdomen och hopplösheten som breder ut sig i förorter och stadskärnor runt om i landet."
 

ÖPPNA DINA ÖGON OCH ÖRON FREDRIK JURDELL!

I förra veckan berättade ABC om socialsekreterare i Tyresö som lämnade över ärenden till politiker som en protest över arbetssituationen. Men det är inte bara i Tyresö som arbetsbelastningen är för hög för socialsekreterare. Före detta socialsekreterare MärtaLisa Tillema, verksamhetscontroller Samuel Svan och socialsekreterare Elin Lindén berättade igår, 2013-12-03, på SVT om socialsekreterarna i Stockholms stads psykiska ohälsa. Samliga medlemmar i nätverket Nu bryter vi tystnaden.

MärtaLisa Tillema vittnar om att hon träffat många kollegor som gråter, har sömnproblem, hjärtproblem och går in i väggen. Jag instämmer med MärtaLisa Tillema. Jag möter dessa socialsekreterare ofta och har själv varit en utav dem. Elin Lindén vittnar om att det är många socialsekreterare som är på gränsen att bli utbrända och känner en moralisk stress. Samuel Svan uppger att den inre konflikten som uppstår i att man tvingas utföra ett arbete som man inte kan stå för är nog en av nycklarna till att förstå vad som inte fungerar just nu.

Avdelningschef Fredrik Jurdell på Socialförvaltningen i Stockholms stad vill inte kännas vid denna bild. Han uppger att något tydligt dokument inte finns eller någonting annat som visar att socialsekreterare mår dåligt!

Hur kan avdelningschef Fredrik Jurdell på Socialförvaltningen uppge att det inte finns något tydligt dokument om att socialsekreterarna mår dåligt av den usla arbetsmiljön!? Handlar det om att han inte läst rapporterna? Finns ju flera rapporter på detta! Finns ju till och med ett nätverk – ”Nu bryter vi tystnaden” som arbetar utifrån detta! Jag blir förbannad och ledsen! Är det ingen som vill höra och lyssna på oss när vi vittnar om vår yrkesroll! Arbetsbelastningen är för hög och New Public management-stuket är inte respektfullt varken gentemot socialsekreterarna eller klienterna – de vi faktiskt är anställda för att stödja och hjälpa!

Men vad kan vi göra så att Fredrik Jurdell faktiskt ser och hör oss?! Ska vi maila rapporter som t.ex. Akademikerförbundet SSR och Novus rapport till Fredrik Jurdell!? Ska vi bjuda in honom till nätverket Nu bryter vi tystnadens medlemsmöten så han får träffa och se oss på riktigt!?! VI FINNS!!! I skrivande stund har nätverket 3761 likes på Facebook så uppenbart är det 3761 som delar och stödjer nätverkets syn!

Är det okey om jag kommer med ett tips Fredrik Jurdell så du inte framstår som helt oförstående över golvfolket? Läs sammanfattning av åtminstone 1 rapport nedan:

Följande rapport genomfördes av Akademikerförbundet SSR och Novus och har till syfte att erhålla en bild över socialsekreterarnas (på Socialtjänsten) arbetssituation och arbetsmiljö. 443 webbintervjuer genomfördes den 19 september – 29 september 2011. Antal svar från panelen var 262 stycken och svar från email-utskick var 267 stycken. Av dessa bortscreenades 17 % pga att de ej arbetar som socialsekreterare.

Sammanfattningsvis av rapporten framkommer:
"En majoritet anser att socialarbetarnas arbetsbelastning ökat det senaste året. Drygt var 3:e anser också att arbetsbelastningen är för hög. Förutom att detta leder till ökad stress så anger också många att det är fler som slutar och att det är svårt att få tag erfaren personal.

•Sex av tio upplever kommunens beredskap för ökat antal ärenden som dåligt.
•Nästan varannan socialsekreterare upplever att klyftorna mellan människor i den egna kommunen har öka det senaste året.
•Nästan fyra av tio socialsekreterare upplever tecken på ökad arbetsbelastning p g a ökade problem på arbetsmarknaden.
•28% anger att de varje vecka diskuterar de utmaningar som socialtjänsten står för.
•Bristande organisation utgör ett minst lika stort problem som arbetsbelastningen i sig.
•En av tio anger att skyddsombudet har begärt åtgärder enligt arbetsmiljölagen.
•Majoriteten av socialsekreterarna säger att det inte finns några planer på att anställa fler.
•38% av socialsekreterarna anser inte att man klarar av kvaliteten och rättsäkerheten enligt lagens intentioner.
•Sex av tio socialsekreterare har svårt att sova minst någon gång per månad för att de känner sig oroliga för sitt arbete.”

Den 13 maj 2013 skrev jag om "Alarmerande siffror inom socialtjänsten" på min blogg där jag beskrev om en undersökning Akademikerförbundet SSR och Novus låtit sig göra. En undersökning som bland annat påvisar att i Stockholm stad uppger 78 procent av socialsekreterarna att arbetsbelastningen är hög eller mycket hög. Strax över hälften menar att situationen är så ansträngd att man inte klarar av att hålla en rättssäker verksamhet. Bara 7 procent anser att det är klienternas behov som får styra. Två tredjedelar menar att det är kommunens budget som styr vilka åtgärder som sätts in. Undersökningen visar vidare att över 70 procent av socialsekreterarna funderat allvarligt de senaste två åren på att söka arbete utanför socialtjänsten!

Tack för ordet,

Gabriella
socialsekreterare (men efter 4,5 år ej längre verksam inom Stockholms stad)

Regeringen leker med våra liv!

1 timme och 20 minuter senare och jag är på jobbet - inte varje dag ett godståg spårar ur vid Södra Station. Och sen en tunnelbana vid Gamla stan som fick tas ur trafik. Förseningar, förseningar…Kunde jag springa skulle jag tagit mig till jobbet snabbare, men nu är jag rätt nyopererad så löpningen får vänta… Till vinterkaoset... Men vem säger nej till tisdagsmys en regnig dag som denna med trötta, griniga, illaluktande och dyblöta människor som vill kramas tätt tätt i kollektivtrafiken med hopp om att komma fram till slutdestination..

Men det VÄRSTA är att BANARBETARE LARMAT I AUGUSTI OM LÖS RÄLS! Varför gjordes ingenting då? På Aftonbladet framkommer det att: "I slutet av oktober togs den lösa rälsen upp i en interpellation av Socialdemokraternas trafikpolitiska talesperson Anders Ygeman som kopplar den till, vad han menar är, regeringens nedskärning av järnvägsunderhållet. Ygeman sitter som ordförande i trafikutskottet i riksdagen. Han menar att bristerna upptäcktes ”ungefär samtidigt som regeringen valde att dra ner på järnvägsunderhållet för 2014 med 286 miljoner kronor"..."

Så REGERINGEN ni har tur att ingen människa skadades och att folk enbart kommer försent. Dock rasrisk vid station! När ska ni fatta att besparingar och felprioriteringar är att leka med människor liv. Bespara inom er egen verksamhet och era jävla topplöner istället! Fy fan va jag är trött på era usla beslut!

Nu ska jag värma mig med en kopp kaffe! Ta hand om er!



Foto: P-O Sännås

 

Jag frågar er och Bosse Löthén - visst fan är det ett märkligt system? Vad kan vi göra?

Jag kan inte låta bli att bli berörd och upprörd. En människas livsöde åter igen.

Jag lever mig in i Bosse Löthéns och många andras situation. Jag vet att det blir för tungt om jag ska bära tyngden för många andras liv men om än bara för en stund kan det vara bra att faktiskt göra det. Att faktiskt få en tankeställare om hur andra kan ha det och reflektera över hur man själv har det. Att faktiskt känna medkänsla och empati.

Sen kan vi ta ett steg ytterligare att tillsammans försöka förättra för personer som har behov av stöd och hjälp. Jag tänker inte på myndigheternas skyddsnät (som har en del hål här och där..). Jag pratar om vad gemene man kan göra. Du och jag!

Jag har en, om än naiv, tro på att vi tillsammans kan påverka. Samtidigt känner jag en viss tveksamhet då samhället speglar en syn på ett "sköt-ditt-och-skit-i-andra-mentalitet". Beror det på rädsla, orkeslöshet, bristande empati, bristande tillit på sin egna betydelse... eller vad handlar det om?!

Min erfarenhet är att genom att ge av sig själv får man även tillbaka - och detta värmer. En bra måttstock är att bemöta andra som du själv skulle vilja bli bemött. Jag vill rikta ett stort TACK till dem som hjälper och stöttar på endera vis - stort som smått.

Önskar er alla en ödmjuk helg. Ta hand om er,

Gabriella


Delar Bosse Löthéns text från Aftonbladet debatt:




"Bosse Löthén: Trygghetssystem borde hjälpa – inte jaga – folk

DEBATT Förra veckan publicerade Sydsvenskan krönikan ”En tyst katastrof” av Ann Heberlein. Journalister och engagerade personer har sökt den ”väninna” hon skriver om. Väninnan är jag. För att skydda mig valde Ann Heberlein att byta kön på mig i sin text. Här hamnar jag i ett vägskäl. Prata eller gömma mig. Jag bestämmer mig för att berätta.

Det texten handlar om delar jag med väldigt många just nu. I somras kapitulerade jag inför hela min situation: År av jakt på jobb, jakt på försenade och obetalda fakturor, löften om jobb som inte blir av, ett liv där alla uppdrag som kan tas, måste tas, samtidigt som nästa jobb måste jagas. Det är vanligt för oss som står utanför fastanställningssamhället.

Det var inte insikten om det ohållbara i det här som tvingade fram kapitulationen. Det var kroppen. Värken i leder, diabetes, min tinnitus som tjutit i 35 år utan att störa dånar nu och en knöl som sitter mellan kotorna i ländryggen värker mer för varje vecka. Den måste och ska opereras bort för att värken ska försvinna.

Jag är 49 år och har arbetat sen jag var tretton – med radio, musik, skrivit böcker, som speakerröst, producerat videoklipp. Jag har varit tidningsbud på natten och flyttat likkistor på krematoriet. Alltid försörjt mig och mina barn. Aldrig att jag inte klarar av att arbeta längre.

Sjukskrivningen är inget problem, och neurokirurgen anser att operation är det enda som kan stoppa smärtan. Men sjukpenningsreglerna gör att jag inte kommer att få ersättning till en början, och knappt något sen heller.

Jag hör av mig till socialtjänsten och kommer fram till en kvinna som visar förståelse:
”Hur klarar du hyran, el, telefon?”
”Om jag får hjälp kan nog min mamma låna så länge. Men hon har inga pengar egentligen, hon är en ensam pensionär.”

Jag gråter i luren. Jag har aldrig gråtit så förr. Av alla nederlag i hela mitt liv är det här det största. En förstående person? Det kändes oväntat men bra. Jag gråter för att det är så jobbigt. För att jag är så lättad. Jag kommer att få hjälp.

Jag får en kallelse till ett möte på soc. Med en annan social­sekreterare. Jag får en lista på intyg och papper som jag skulle lämna in. Hela mitt liv ska granskas. I det ögonblicket upphör jag med ens att vara det jag har varit. Det finns ingen Bosse Löthén – radioprataren – musikern – författaren. Det finns ingenting av människan Bosse kvar. Mellan sjukhustider och ta hand om barnen och med konstant värk jagar jag mitt eget liv i papper. Mitt liv granskas, ner till minsta tuggummi. Jag låter det granskas. Jag gör vad de ber mig om, så långt jag kan. För jag behöver hjälp. Mitt kontoutdrag har inga system­bolagsinköp eller cigaretter. Jag dricker inte. Men kinabuffén på min dotters nioårsdag ser ju inte bra ut. Jag får skämmas för att jag vill göra något som inte är särskilt dyrt när min dotter fyller år.

Efter den obehagliga processen är det tyst i dagar. Jag mejlar. Socialsekreteraren svarar att hon inte är klar med ärendet ännu. När det ringer är det middagsdags. Utredaren hör barnen i bakgrunden. ”Ringer jag olämpligt?” ”Nej, jag kan gå till ett annat rum.” Självklart vill jag veta hur det kommer att bli. Socialsekreteraren upplyser mig om att jag ligger över normen för att vara berättigad hjälp. För att min mamma lånat mig pengar: Det räknas som inkomst. Pengarna på nio- och femåringarnas konton räknas som mina. Det har deras mormor sparat åt dem. Deras konton har jag varit tvungen att godkänna eftersom jag har delad vårdnad.

Hur skulle det se ut om jag tog pengar som varken jag eller min släkt satt in på banken? Förväntas jag skapa konflikt i den bräcklighet som skilsmässobarn ändå lever i?

Min värld rämnar.

”Jag kan ju lika gärna hoppa ut genom fönstret här och nu”, säger jag. ”Mitt liv är ju omöjligt.”
”Hur du väljer att göra med ditt liv är inte mitt problem. Om du har psykiska problem tycker jag att du ska höra av dig till psyk­akuten.” Jag blir arg. Hon slänger på. Jag tappade faktiskt all vilja till att leva i det ögonblicket: För att framtiden är omöjlig.

Den natten sover jag inte. Självmordstankarna försvinner och vreden tar över. Det finns inget kvar att förlora. Jag känner mig som seriehjälten Daredevil när jag skriver det här. ”En människa utan hopp är en människa utan rädsla.” Men jag har hopp. Jag önskar att alla andras berättelser kommer fram. Vi är många som hamnat utanför. Då kan bilden förändras. Kanske politikerna inför valet ska köra med öppna kort. Trygghetssystem borde finnas för att hjälpa och inte jaga folk. Annars borde det vara bättre ekonomi att lägga ner verksamheten. ”Sverige – här får var och en klara sig själv” är ingen lätt slogan att vinna val på. Men den är ärlig.

Bosse Löthén"
 

You are beautiful

Tankar för ditt bästa liv

Jag är värdefull. Jag är värd allt gott. Inte en del, inte litegrann, utan allt gott.
Jag går nu bortom alla negativa begränsande tankar.
Jag släpper taget om mina föräldrars begränsande föreställningar. Jag går förbi dem.
Jag är inte bunden av av den rädsla och de fördomar som finns i det samhälle jag lever i.
Jag identifierar mig inte längre med begränsning i någon fo...rm.

I mina tankar har jag fullständig frihet. Jag går nu in i ett tillstånd av medvetenhet, och jag är villig att se mig själv på ett nytt sätt.

Jag är villig att skapa nya tankar om mig och mitt liv.
Mitt nya tänkesätt blir till nya upplevelser.
Jag vet nu, och bekräftar, att jag är ett med universums framgångsrika krafter. Därför är jag nu framgångsrik på många olika sätt. Alla möjligheter ligger framför mig.

Jag är värd att leva, och att leva ett gott liv.
Jag är värd kärlek, mycket kärlek.
Jag är värd att vara frisk.
Jag är värd att ha det gott ställt och vara framgångsrik. Jag är värd glädje och lycka.
Jag är värd friheten att vara allt jag kan vara.
Jag är värd mer än det.
Jag är värd allt gott.

Universum är mer än villigt att manifestera mina nya föreställningar.
Jag tar emot detta rika liv med glädje och tacksamhet, för jag är värd det.
Jag tar emot det.
Jag vet att det är sant.

//ur Louise Hay: Älska dig själv, hela dig själv.

JAG VILL OCH JAG VÅGAR

Det är fredagen den 13 september. Otursdag för skrockfulla. Det är även Fattigdomskonferens i Göteborg. I juli bloggade jag om konferensen. Jag hade ingen aning om att jag själv skulle stå på scenen i en vacker och kyrkolikt utsmyckad aula inför flera hundra åhörare och ett tv-team med tre kameror.

Jag har tagit ledigt från socionomjobbet i Stockholm. Idag är jag föreläsare på förfrågan av Social Aktion. Jag har första passet efter lunch, när åhörarna är som mest trötta. Jag är förband och ska värma publiken inför huvudbandet Susanna Alakoski som är en känt namn inom branschen.

Jag har många tankar i huvudet. Jag minns det tv-teamet informerade mig om i morse: Titta inte på din egen powerpointpresentation för då ser vi bara din fina nacke i tv:n. Gå inte runt på scenen för då går du i vägen för bildduken. Stå still. Jag tänker för mig själv att bara att föreläsa helt still är en bedrift. Vill vara levande så åhörarna inte somnar av paltkoma.

Så var det dags, jag börjar presentera mig: ”Hej! Gabriella heter jag och är socionom och medlem i nätverket Nu Bryter Vi Tystnaden….” Tänker för mig själv efter andra powerpointbilden: Damn, mina stödanteckningar på presentationen i min dator syns inte! Livesändning! Okey.. hur vad det nu igen. Nervös. Improvisera!? Äh, nu kör vi!

En dam nickar medhållande i publiken. Skönt. Åhörarna håller sig vakna. Skönt. De är aktiva. De är alerta. De lyssnar och är intresserade av det JAG har att säga. De är uppmärksamma. Jag får medhåll. De nickar. De ler. Tack!

Ett tu tre så var det över. Jag pratade snabbt, vilket jag vanligtvis gör men nu i 180 km/h. Självkritiskt men I did it! Okey. Frågor. Varför är jag här idag? Varför pratar just JAG om då människans hamnar i kläm mellan deras behov och kommunens utgiftstak?

Jo för att precis som ni så berörs jag av människors livsöden. Men istället för att låta historier gå in genom ena örat och ut genom andra och leva på i min vardag så vill jag hjälpa och stödja. Jag arbetar med en målgrupp (missbrukare, psykiskt funktionsnedsatta) som jag tycker om. Jag berörs. Jag tror på att människan kan förändras. Jag tror på mina klienter och jag förmedlar det. Jag tror att med de verktygen jag har så kan jag informera, lära ut men framför allt stödja så att han/hon själv förmår att ta steget framåt till det mål han/hon själv har (inte mitt eller någon annans mål). Men vi socialsekreterare behöver medel att kunna hjälpa. Vi behöver få jobba enligt vad lagar och riktlinjer säger. Vi behöver en bra arbetsmiljö för att själva mäkta med att ha oss som katalysatorer i arbetet.

Jag vet att många i min bransch är rädda för att säga vad de tycker och tänker. Rädd för repressalier. Rädda att få en sämre löneutveckling och sämre referenser vid nyanställning. Men varför skiljer jag ut mig från dessa personer? Varför låter jag mig inte tystas? Varför står jag upp och viker mig inte inför åhörare, studenter, sakkunniga, journalister, media, arbetsgivare, etc. Jo, för att jag är självsäker och trygg i min yrkesroll. Jag tycker det är viktigt att vittna om min yrkesroll. Jag är stolt över att vara socialsekreterare och stödja människor som har behov och som vill ha det socialtjänstlagen nämner som en skälig levnadsnivå. Jag är trygg i att veta att jag gör ett bra arbete. Jag vet att jag är uppskattad för min erfarenhet, min kunskap och för att jag vill och vågar!

 

Jag och instruktören Micke från Stockholms Fallskärmsklubb
JAG VILL OCH JAG VÅGAR!
 

Så vill ni se min föreläsning så titta på UR Samtiden i Kunskapskanalen ikväll 21/10 kl 18:05. Hela konferensen pågår med start kl 13:00. Ni kan även se konferensen i URplay.

”18.05 Socialarbetarens vånda. Socialarbetare ställs inför etiska dilemman där lagar och budget inte riktigt passar in. Behovet ska styra, budgeten ska vara sekundär. Det anser en grupp socialarbetare i Stockholm. Socialarbetaren Gabriella Mattson berättar om nätverket Nu bryter vi tystnaden. Arrangör: SocialAktion.”

IGÅR, IMORGON, IDAG

Resan är vårt mål, det är själva vägen som är det viktiga…

Det finns två dagar i veckan vi aldrig ska oroa oss för.
Två dagar som ska hållas fria från rädsla och fruktan.

Den ena är gårdagen, med sina misslyckanden och bekymmer,
sin värk och smärta, sina fel och misstag.

Gårdagen har passerat för all tid och är bortom vår kontroll.
Inte ens alla pengar i världen kan få gårdagen tillbaka.
Vi kan inte göra om någonting som vi gjort, inte sudda ut någonting vi sagt.
Gårdagen är borta.

Den andra dagen vi inte ska oroa oss för är morgondagen med sina omöjliga motståndare,
sina bördor men samtidigt med sina hoppfulla löften och okända utgångar.
Morgondagen är också bortom vår kontroll.

Morgondagens sol kommer att stiga antingen mot en klarblå himmel eller dold i ett lager av moln.
Men den kommer att stiga…

Vi vet inget om morgondagen, den är ännu ofödd.

Då återstår bara en dag: IDAG!

Alla kan kämpa mot en dags svårigheter.
Det är bara när vi lägger till gårdagens eller morgondagens bördor som vi får det svårt.
Det är inte vad som händer idag som gör människor galna,
utan bitterheten över det som hände igår eller fruktan för morgondagen.

Gör DENNA DAG så bra du kan och lev bara en dag i taget.

okänd författare

Pappa, vad är schizofreni?

Pappa, vad är schizofreni? Dotterns fråga blev startskottet för Roger Zetterströms bok. För dryga året sedan satt Rogers 10 åriga dotter och bläddrade i en läkarbok. Hon frågade då plötsligt: "Pappa, vad är schizofreni och hur blir man frisk ifrån det?"

Roger har länge jobbat inom psykiatrin men arbetar även idag som lärare för uppdragsutbildningar. Han förklarade för sin dotter kring schizofreni men bestämde sig för att låna en bok åt henne. Det var då han upptäckte att det saknades en bok om psykisk ohälsa riktat mot ungdomar.

Roger är en företagsam person med många idéer som växer snabbt. Det roliga med honom är att han sätter slag i verket och når resultat. Han sökte ett stipendium från Skandias stiftelse Idéer för livet och knappt 30 skrivdagar senare var boken ”Pappa, vad är schizofreni” på 68 sidor färdigställd.

Boken berör tolv psykiska sjudomar som förklaras på ett sätt så att ungdomar ska förstå. Sjukdomstecken och behandlingsmetoder för sjukdomarna lyftes upp. Roger upptäckte att även vuxna gav positiv feedback på boken då den enkelt förklarar de olika sjukdomarna. Roger menar att det finns mycket okunskap och rädsla kring psykiatriska sjukdomar men att det börjar bli mer accepterat med psykisk ohälsa i samhället.

Boken finns att köpa på Adlibris: http://www.adlibris.com/



Foto: Isabell Gradin



Tolvstegsbehandling även för personer med komplexa vårdbehov

Flera tidigare studier har påvisat att tolvstegsprogram ofta fungerar för människor med beroendesjukdomar som alkohol och narkomani. Nu visar en ny amerikansk studie att även de med komplexa vårdbehov som missbruk och psykisk ohälsa kan ha nytta av behandlingen.

Det visar sig också att många som deltar i självhjälpsgrupper (typ Minnesotaprogram) även har psykisk ohälsa.

I den nya aktuella studien från Boston följdes 296 unga vuxna med beroendeproblem (218 män, 78 kvinnor) när de deltog i tolvstegsbehandling 2006 till våren 2008. Det visade sig att unga missbrukare med komplexa vårdbehov tillägnade sig behandlingen lika bra som dem med bara missbruksproblematik.

Deltagarna bedömdes i början av programmet och därefter efter tre, sex, tolv och efter själva behandlingen. Bedömningskriterierna var bland andra närvaro, aktivt deltagande, ordna en sponsor, social interaktion med andra medlemmar och hur de förmådde slutföra de olika stegen, samt om de haft återfall och hur länge de varit drogfria.

”– Vi fann att unga vuxna i behandling med minst en psykisk störning - mestadels depression och ångest - hade mer allvarliga problem när de kom in i behandlingen. De var dessutom en aning mer motiverade att sluta missbruka, säger en av studiens ledare, Brandon Bergman, vid Massachusetts General Hospital Center for Addiction Medicine, till Medical News Today.”

Personer med komplexa vårdbehov deltog under året efter avslutad behandling i lika stor omfattning i tolvstegsbehandling jämfört med de med endast missbruksproblematik. Detta avser både närvaro och aktivt deltagande. Forskningen påvisar även en skillnad i den bemärkelsen att de med komplexa vårdbehov har svårare abstinens jämför med övriga.

• Fotnot: Hela studien kommer publiceras i februari 2014 i vetenskapliga tidskriften Alcoholism: Clinical & Experimental Research. http://www.drugnews.nu/

 

Kom igen - Nu Bryter Vi Tystnaden år 2014

KOM IGEN NU SOCIONOMER/SOCIALARBETARE så lyfter vi arslet ur vagnen (kontorsstolen) och skapar gemensam kraft till att organisera löneuppror, demonstrationer och manifestationer över hela landet! Låt 2014 bli socionomernas/socialarbetarnas år!

Kan sjuksköterskestudenter, kan banne mig vi socialarbetare också. Vad är skillnaden? Är vi utarbetade? Har vi gett upp? Har arbetsgivarna lyckats tysta oss? Tystat demokratin!

Hur ska det då bli bättre? Fungerar inte att gå runt och klaga i korridorerna. Fungerar inte att beklaga sig hos närmasta kollegan. Fungerar inte att en enskild person står upp för vad hen tycker och tänker och får avhysning av sin/a chef/er.

För två år sedan organiserade sjuksköterskestudenter ett löneuppror som utmynnade i demonstrationer och manifestationer över hela landet. ÖVER HELA LANDET! De krävde 24 000 kr i sommarlön. Minst.

"Kravet var enkelt: De nyutexaminerade sköterskorna sa nej till usla ingångslöner och krävde helt enkelt mer pengar. Annars vägrade de arbeta inom vården under sommarmånaderna. Gensvaret var enormt och upproret har återkommit både i år och i fjol. Och det har fått effekt: I Stockholm har 8 av 10 som krävt 24 000 fått det i ingångslön.".. (Tidningen Aftonbladet)

Enligt tidningen Metro nobbade minst 130 nyutexaminerade Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. I somras saknades minst 170 sjuksköterskor på sjukhuset, men höjd lön som ett sätt att locka vikarier var uteslutet. Framkommer vidare i tidningen Metro att de pengar som Sahlgrenska använde för att betala lön till de bemanningssjuksköterskor man hyrde in i somras så hade man kunnat anställa dubbelt så många sjuksköterskor - om sjukhusledningen gått med på kravet att betala 24 000 kronor i lägstalön!!

Kom igen: NU BRYTER VI TYSTNADEN!!!



Nätverket Nu Bryter Vi Tystnaden´s logga



Lyssna på Onådiga Luntan

I februari 2013 överlämnadens Onådiga Luntan, över 70 berättelser från de verkliga experterna på det svenska socialförsäkringssystemet, till Socialförsäkringsutredningen.

De som skriver och berättar i Onådiga Luntan är de som sett sina liv förstöras, inte bara på grund av en olycka eller sjukdom. Det handlar bland annat om berättelser där samhället brister i stöd, dåligt bemötande, att de blivit illa behandlade vid sjukdom, arbetslösa som upplever att det är deras eget fel, kränkningar och bestraffningsliknande åtgärder som skadat mer är själva sjukdomen/olyckshändelsen.

Socialförsäkringsutredningen har till uppdrag att se över det allt mer uppsplittrade socialförsäkringssystemet, arbetslöshetsersättningarna och det kommunala försörjningsstödet. Det har gjorts så många förändringar att den ena regeln motverkar den andra och handläggarna har knappast överblick och än mindre de drabbade. Ändå så avkrävs sjuka och arbetslösa att hålla reda på alla regler. Tyvärr kommer det att ta lång tid innan utredningen är klar. Nu kan dock inte någon säga att man inte känt till problemen.

Lyssna på Onådiga Luntan på Sveriges Radio P1. Utförsäkrad – berättelser från Sverige 2013 sändes första gången lördagen den 21 september. Du kan lyssna på programmet igen
den 23 september 19.03 (OBS tiden!) med repris den 30 september 01.02. Ytterligare 30 dagar finns programmet kvar i SR Play. Medverkar gör skådespelarna: Ann Petrén, Lennart Jähkel, Lo Kauppi, Vanja Blomkvist, Agneta Ahlin, Siri Hamari, Diya Shaher, Mirja Burlin, Anna Azcárate, Margareta Stone, Kajsa Reingardt och Cecilia Nilsson.

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva

Jag var på Dramatens föreställning i söndags och såg ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” utifrån självbiografin med samma titel skriven av Ann Heberlain. Det är en kolsvart regi och scenografi av Sunil Munshi, en mick som dinglar från taket och stora strålkastare.

Melinda Kinnaman, ensam rollinnehavare, skildrar en kvinna (Ann) som bär på så tung skuld och tomhet att hon snarast ser döden som den enda alternativet till ett allt för stort lidande. En gripande, utlämnande och naken skildring av en kvinna med sjukdomen bipolär (manodepressiv) typ 2.

Jag hör en kvinna i publiken berätta att vid en tidigare föreställning har en person inte klarat av att se föreställningen klart. Att hon lämnade föreställningen och sedan svimmade. Melinda Kinnaman ger en gripande skildring av familjelivet. Om tankarna på självmord samtligt som tankarna på barnen finns där. Att kärleken till barnen är starkare än ångesten men ibland tar ångesten över. Tankarna kan försvinna fort eller dröja sig kvar länge. Att majoriteten av de som försökt ta sitt liv och räddas ångrar självmordsförsöket. Men man ser ingen annan utväg just då. ”Jag älskar mina barn, vill inte att de ska lida men jag kanske ska ta och dränka mig ändå”.

»Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En äkta apori, ett olösligt filosofiskt dilemma, en ångestskapande situation i sig bortsett från att det oftast är min ångest som driver mig mot insikten att livet är värdelöst och slutsatsen att det bör ändas. Det gör för ont. Ibland. Ibland är det bara outhärdligt. Denna vardag. Denna tristess. Detta fula liv. Det banala. Det dumma. Allt som ni inte förstår. Förlåt. Det var onödigt. Förlåt.« (Text från självbiografin skriven av Ann Heberlain)

Det är en svart livsberättelse med ett starkt budskap. Kinnaman skildrar detaljer om manisk lust, tankar om lycka, normalitet och icke-normalitet. Man kan nästan känna hennes ångest gripa tag om publikhavet. Men det är med en seger vi lämnar föreställningen. "För en självmordsbenägen människa är varje dag utan självmord en seger" (citat Sylvia Plath).

 

 

Foto: Roger Stenberg

 

 

Taxen - mördarhunden!

Nabila Abdul Fattah, Metro-kolumninst och socialpedagog skriver i en artikel i Expressen (2008-07-11) om kamphundar. Hon menar att vi måste sluta generalisera och prata om mördarhundar, vi måste börja prata om mördarmänniskor.

Men är kamphundar en egen ras? I tidningars webbomrösningar kan man läsa att ca 90 procent tror att förbud mot kamphundar är lösningen på problemet med hundar som bits. Vilka är då dessa bitande hundar? Den hundras som biter människor mest är TAXEN! Ja den lilla söta korven med fyra små korta ben. Den enda hunden som ingår i "kamphundskategorin" av de tio största människobitarna är pitbullen. Resten av alla "kamphundar" är utklassade av chihuahuan, bordercollien och beaglen. 

Nabila Abdul Fattah skriver i artikeln ”Jag säger inte att dessa "kamphundar" inte biter människor. Visst finns det risk att de gör det, då just dessa hundar är de hundar som misshandlas mest av människor. Fysiskt och psykiskt. Psykiskt då man avlar lite hursomhelst på dessa hundar och inte riktigt bryr sig om hur föräldrarna eller far- och morföräldrarna var. Samt att hunden väldigt ofta hamnar i fel ägares händer. De värsta hundägarna är dels killar som använder sin hund som penisförlängare för att skrämma folk då det är olagligt att bära vapen, och dels tjejer som vill ha en krävande hund och tror att den ändå kan växa upp på ett bra sätt med lite gulligull. När hunden blir för jobbig så byts den ut mot en söt valp istället.

Killar skapar aggressiva hundar för att få status och pengar. Och här kommer man då in på det fysiska. Hundarna tränas till att "tåla" mer stryk än vad de redan gör, de tränas till att vinna kampen och ägarens status. Hundarna som efter ett tag blir odugliga i kamp slängs bort och en ny penisförlängare skaffas. Att kunna slå sin hund och visa för sig själv att man står över denna "mördarmaskin" ger ägaren en pervers tillfredsställelse. Det handlar aldrig om hundarna, bara om ägarna.”

”Men visst skulle det vara så mycket enklare om vi kunde att dra alla över en kam och förbjuda så kallade kamphundar? Det kan vi inte. Vi måste sluta generalisera och prata om mördarhundar och börja prata om mördarmänniskor. Det är människan som får hunden att bita, antingen genom aveln eller genom uppfostran. Dessa hundar är offer för vår underhållning, vårt maktbegär och vårt pengabegär, och när de börjar bita tillbaks så tar vi den enklaste utvägen och vill förbjuda alla.

Varför är vi rädda för att kritisera oss människor, i stället för att lägga hela skulden på hunden (som man vill utrota för att lösa problemet)? Kom igen folk! Vakna upp och frukta hunden du har uppfostrat till att vara farlig! Det är ditt fel, och din hund ska få betala priset.

I stället för att ifrågasätta det går vi på mediernas skräckbild av dessa hundar. Ingen hund biter utan en anledning. Inte ens taxen som biter mest. Men hur ofta får man läsa om en tax som bitit på löpsedlarna? Hur ofta får vi en nyanserad bild av dessa, så kallade, "mördarhundar"? Det är inte så konstigt att omkring nio av tio tror att ett förbud av vissa hundar är lösningen.”

Hela artikeln finns at läsa här: http://m.expressen.se/debatt/skyll-inte-pa-kamphundarna/

Droger - sista trippen

Mimmi blev bara 18 år. Hon var ute och åt pizza med några vänner när de senare åkte iväg på en fest. På festen tog de GHB och blandade det med alkohol, en livsfarlig kombination som kan leda till andningsstillestånd. Många tror att det krävs långvarigt drogande för att ta en överdos. Men det är inte sant! Mimmi var en "vanlig" ungdom som festade med vänner.

Under detta avsnitt får vi även följa Lukas som har ett långvarigt missbruk bakom sig. Vi får följa hans resa till ett drogfritt liv. Lukas flyttade till en lite ort och kände sig utanför - saknade vänner. Han fick "vänner" genom att sälja alkohol... Senare övergick det till att sälja droger. "Jag kände mig som Al Capone, men jag var världens sämsta knarklangare”. Lukas lurades in på avgiftning och det räddade hans liv.

Berörande serie och jag rekommenderar alla att ge 28.28 min av sitt liv till detta avsnitt. Finns även fler avsnitt i serien om droger på UR. Har du tonårsbarn - visa denna serie! Alla kan och bör se den!

Du finner avsnittet är: http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/utbildningsradio/image/view/droger-sista-trippen-211387

Politiker tvingar barn till utanförskap

Skoldebatten är hetare än på länge i media. Orättvisor flödar, hur kan politiska beslut få så hastigt som på bara några dagar avgöra vem som får vilken hjälp. Vi pratar om barn med olika diagnoser och svårigheter. Gemensamt för dessa barn är att de har åratal av ”misslyckanden” bakom sig. Åtgärdsplaner gånger flera i försök till att hjälpa barnen i de kommunala skolorna. Barnen kanske gömmer sig längs bak i klassrummet men inte förmått sig att tillgodose sig något av undervisningen. I sämsta fall har de inte ens gått till skolan.

Om en person har svårigheter och bedöms vara i behov av extra resurser så är det dennes rätt att få sina behov tillgodosedda. Om man då hittar en skola dit dessa barn går självmant, med ett ökat självförtroende, med en ökad positiv livslust och med en framgång i studieresultat varför dras stödet då in. Stockholms stad har kraftigt minskat och i flera fall helt tagit bort ersättningen för barn med behov av särskilt stöd vilket resulterar i att vissa resursskolor inte tar barnen med särskilda behov.

”På de sex resursskolorna i Stockholm som idag larmar om nedläggningshotet går sammanlagt 240 elever – men alla barn i behov av särskilt stöd i Stockholm drabbas av neddragen eller helt indragen ersättning. Det här innebär att alla Stockholms skolor drabbas hårt när Stockholms stad sätter ekonomin före barnens stödbehov.” http://skolaföralla.se/

Det handlar om människor inte siffror på pappret! Ebba Witt-Brattström, professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet har i en intervju i Hufvudstadsbladet menar att utifrån att den just på grund av den svenska skolan kombinerad med ett system där universiteten får betalt per utexaminerad student har inneburit att man fått sänka ribban oerhört. ”Det system vi har i Sverige nu innebär någonting mittemellan, sloppy sloppy, för alla. Det ger intryck av ett land som inte tror på sin framtid och inte satsar på sina unga.”

Merit Wager skriver idag i SvD Opinion att i åratal har Sverige sneglat mot Finland där man starkt betonar vikten av ämnes- och andra kunskaper, allmänbildning, ordning. I Finland är lärarna auktoriteter utan att vara auktoritära. Delegationer från många andra länder gör studiebesök i Finland för att få en bild av hur de kan nå så goda studieresultat.

Vad är då skillnanden mellan skolan i Finland jämför med Sverige? "Vid ett seminarium på Finlands ambassad förra hösten sa den finländske skolexperten professor Pasi Sahlberg, chef för Centret för internationell mobilitet och internationellt samarbete:

”I Sverige vill man ha världens bästa skola. I Finland har man inte den ambitionen; där vill man i stället ha en bra skola i hela landet för alla barn.” Som exempel på det som brukar kallas ”det finska skolundret”, framhöll han att man i Finland har en längre, mer krävande lärarutbildning, att lärarna är suveräna i klassrummen och att skolan aldrig diskuteras i valrörelser eller i andra politiska sammanhang; den är inte alls politiskt kontroversiell. I den svenska skolan råder konstant oro bland lärare och elever som aldrig vet vad som ska hända när nya politiska konstellationer får makten./.../

Det går att lära av Finland. För att ge svenska elever förutsättningar att klara sig i framtiden bör man: 1) sluta politisera skolan, 2) ge lärarna en gedigen och krävande utbildning, 3) återinföra studentexamen, 4) ge lärarna så stor frihet som möjligt att lägga upp sitt arbete utan för mycket pappersarbete och, sist men inte minst, 5) göra klart för föräldrar att i skolan är det lärarna och rektor som bestämmer.” http://www.svd.se/opinion/

Hijabuppropet är ett hån mot kvinnoaktivister

Texten nedan är från GP, läs artikeln i sin helhet på www.gp.se, publicerad 2013-08-21;

Att tro, att alla kvinnor som bär hijab gör detta frivilligt och av eget val, är naivt. Huvudbonaden är en religiös symbol för kvinnoförtryck. Det är beklämmande hur politiker och människor som ser sig som feminister följer i andras spår utan att blinka, skriver Sara Mohammad och Virpi Hellmark, Riksorganisationen GAPF– Glöm Aldrig Pela och Fadime.

Hijabuppropet har startats efter att kvinnor i Sverige attackerats och misshandlats på grund av sina huvudbonader. De begångna brotten sägs av initiativtagarna falla under kategorin hatbrott, det vill säga brott som ses allvarligare av rättsväsendet då de motiveras med motiv härrörande från skillnader i etnicitet, sexualitet och så vidare.

Uppropet har lett till hetsiga diskussioner i debattartiklar och på sociala medier, kring dessa religiösa symboler och människors rätt att välja själv. Liksom i andra sammanhang där huvudbonader diskuteras, glöms den stora gruppen bort. De kvinnor, som är påtvingade detta skylande av sitt hår, de kvinnor, som ”väljer” att bära huvudbonad då andra val skulle betyda risk för misshandel.

Vi kan inte tillåta oss att blunda för att huvudbonaden är en religiös symbol för kvinnoförtrycket, detta klädesplagg har ett syfte, och det är att skyla kvinnor från mäns blickar. Bitte Assarmo menar i sin debattartikel i GP (2013-08-20) att svenska politiker, som utger sig för att vara feminister, är med och legitimerar kvinnoförtryck i sin hijabaktion.

Riskerar misshandel
I alla islamstyrda länder styr hederskulturen livet i samhället och bärandet av huvudbonad står inskrivet i lag i Iran och Saudiarabien. I andra länder riskerar kvinnor misshandel när de väljer något annat än det som hederskulturen förespråkar: den dolda kvinnan. En del i hederskulturen är kvinnors skylande av sitt hår med hjälp av huvudbonader som täcker hår, och i vissa fall även delar av, eller hela, ansiktet.

Det som förvånar, är hur ett upprop som detta enkelt sväljs av politiker som utger sig för att vara feminister, utan en tanke på huvudbonadens, historia, syfte och tradition. Att hänga på sig en huvudbonad i något slags solidaritetshandling, på så lösa boliner som nu skett, visar hur okunniga dessa politiker är i kvinnofrågor.

Respekt för individen
I Dalarnas Tidning (19/8) intervjuas fyra kvinnor, tre som befriat sig från huvudbonad och valt bort den när de fick en möjlighet i Sverige, och en kvinna som väljer att bära sin huvudbonad av religiösa skäl. Det är den slags individuella frihet som GAPF står för, med respekt för individuella val. Men vi får aldrig någonsin böja oss för det slags generalisering som detta hijabuppror bidrar till: att visa upp den beslöjade kvinnan som en fri individ, generellt. Vi får aldrig i dessa debatter glömma den unga tvångsgifta kvinnan med den påtvingade slöjan, det är att skymfa henne när vi tar symbolen för förtrycket och får den manifesterad av politiker, makthavare och samhällsdebattörer.

Riksorganisationen GAPF tar starkt avstånd från allt utövande av våld och förtryck, så även dessa attacker. Men vi inom GAPF tar också avstånd från hijabuppropet som skall visa ”solidaritet” för denna lilla grupp vuxna kvinnor i västvärlden som väljer att bära hijab. Vi behöver visa solidaritet med attackerade kvinnor, men det kan göras på andra sätt än genom en hyllning till religiösa symboler för kvinnoförtryck och numera politiska islams flagga i väst. Låt oss protestera mot Farsta-attacken genom att demonstrera mot våldet, genom att uppmana samhället till civilkurage att ifrågasätta och stoppa sådana attacker framöver.


 

When nothing is sure, everything is possible

 

 

When nothing is sure,

everything is possible.

- Margaret Drabble

Från och med nu är jag mig själv

Delar vidare Robert Hannah´s artikel publicerad 2013-08-19 på DN:

"Att leva som homosexuell i en hederskultur innebär att ljuga för sig själv och sin släkt. Priset för att komma ut är ofta alltför högt. Människorättsjuristen Robert Hannah vill inte längre gömma sig. I dag lämnar han hederskulturen.

I min omgivnings ögon är jag urtypen för den lyckade andra generationens invandrare. Sonen till irakiska flyktingar som lyckats göra en klassresa och blivit en framgångsrik jurist som bor i bostadsrätt i Bromma. Men det är inte hela sanningen. Precis som tusentals homosexuella svenskar med invandrarbakgrund lever jag mitt liv utifrån hederskulturens regler.

Förtrycket är en del av min vardag, lika naturligt som att äta frukost eller ta en dusch på morgonen. Och jag hatar det. Jag hatar att konstant behöva ljuga och undanhålla information för min familj, släkt och omgivning. Jag har gjort det i över 15 års tid för att skydda min familj. I den kristna assyriska kulturen, där jag har mina rötter, är en homosexuell son eller dotter det värsta som en familj kan drabbas av. Att vara homosexuell är äckligt, onaturligt och fullständigt förkastligt. Jag har därför böjt mig för hedersförtrycket för att skona min familj från den stigmatisering som min homosexualitet medför.

Jag har gjort det för att familjen inte ska bli utstött eller behöva dra sig undan den assyriska gemenskapen. Att vänner och släkt ska ta avstånd från de jag älskar mest bara för att de anser att jag lever i synd. Att familjens rykte kommer att solkas om det kommer ut att jag är homosexuell. Jag vill inte att min familj ska tvingas välja mellan mig eller att vara en del av den assyriska gemenskapen. Jag har därför böjt mig för hedern. Hedern har blivit en del av mig.

Under min uppväxt fanns hedersförtrycket mot hbtq-personer överallt men samtidigt ingenstans. Att tala om homosexualitet var absolut tabu. Alla låtsades som att det inte fanns. I det assyriska språket finns såvitt jag vet inte ens ett ord för homosexualitet.

Samtidigt visste alla att homosexualitet var fel – något dekadent som bara etniska svenskar och andra västerlänningar sysslar med. Som ung homosexuell invandrarkille var jag fast i ett ingenmansland. Jag var ständigt medveten om att jag var annorlunda och därför aldrig bekväm i den assyriska kulturen. Samtidigt var jag inte riktigt hemma i det svenska samhället där jag kände mig ovan och vilsen utan min familj.

Mitt sätt att hantera situationen var att göra mig så osynlig som möjligt i sociala sammanhang, försvinna i förhoppningen om att släkten och mina assyriska landsmän skulle glömma mig. Det resulterade i att jag förlorade min identitet. Jag började upphöra.

Skolan var aldrig det andningshål som jag verkligen behövde. I Göteborgsförorten där jag växte upp tog barnen med sig de vuxnas heder till plugget. De flesta av oss kom från länder där homosexualitet är belagt med dödsstraff och där hederskultur är förhärskande. Vi var en brokig samling av bland annat assyrier, somalier, iranier, kurder, turkar, araber och afghaner. Kristna som muslimer. Alla visste vi att homosexualitet var något fullständigt oacceptabelt. Att bli kallad bög var den värsta förolämpningen man kunde få. Jag gjorde därför allt för att framstå som så macho som möjligt. Jag deltog i spelet på skolgården med att kalla andra killar för bögar om de rörde sig det minsta feminint. Äta eller ätas. Det gällde att överleva. Jag överlevde men jag sjönk samtidigt allt djupare i självförakt.

Efter studenten tog jag första bästa chans att flytta hemifrån och sedan dess har jag undvikit min hemstad Göteborg som pesten. Varje gång jag åker till min underbara hemstad känns det som tusen knivhugg i bröstet. Jag saknar min familj men hälsar bara på dem av pliktkänsla någon gång varje år. Vad ska jag svara när mina bröder frågar vem jag bor med? Vad ska jag svara när mina kusiner kommenterar att jag mest har tjejkompisar? Och vad ska jag säga när mina släktingar frågar varför jag inte gifter mig med någon tjej och i nästa andetag föreslår lämpliga kandidater?

Varje gång jag träffar en släkting funderar jag över om det är den sista gången vi kommer att ses. Det är för jobbigt för mig att leva i Göteborg, men samtidigt längtar jag så efter att kunna vara en del av gemenskapen. Jag vill kunna vara assyrier och umgås med min familj och släkt. Men jag avskärmar mig från den assyriska gemenskapen för min älskade familjs skull.

Jag flyttade till Stockholm utan att känna en endaste person. Jag sökte mig genast till de enda personer som förstod min situation: andra bögar med invandrarbakgrund. Många av dem blev, och är ännu, min andra familj. Vi träffades genom chattsidor på nätet där vi använde oss av påhittade namn, hemstäder och ursprung tills vi träffades på något fik på stan. Men inte ens då kunde vi vara ärliga mot varandra om våra verkliga identiteter. Alltid en katt och råtta­lek med lögner för att minimera risken att sanningen skulle komma fram och kanske nå landsmän eller släkten.

En talande historia var den första dejten jag var på i Stockholm. Killen som jag skulle träffa hade på nätet uppgett att han hette Fadi och var libanes. När vi träffades på ett fik erkände han att han var kurd och hette Omar. Men på kvittot sedan han hade betalat stod det ett helt annat namn. Om han verkligen hade kurdisk bakgrund eller inte fick jag aldrig klart för mig. Alltid unga killar med liknande öden som mitt. Några av dem klarade inte pressen hem­ifrån utan är i dag gifta med kvinnor, andra lever fortfarande dubbelliv med hemliga pojkvänner. Endast ett fåtal är förunnade lyxen att kunna leva helt öppet, att kunna hålla sin partners hand på stan utan att få panik.

I samma stund som jag kom ut för min mor förvisade jag henne till ett fängelse. Hon är i dag förmodligen det största offret för det hedersförtryck som kommer av att jag är homosexuell. Hon slår knut på sig själv för att hålla min homosexualitet hemlig, allt för att skydda familjen från oförstående släkt, vänner och landsmän.

Hon är en frispråkig och stark kvinna, men hon kan inte ens berätta för sina närmaste vänner om mig, och absolut inte för släkten. Hon är övertygad om att de kommer att reagera med äckel och avsmak, tycka att det är onaturligt, och att de kommer att försöka förmå henne att förskjuta eller omvända mig. Hon är ständigt orolig för att hemligheten ska komma ut, att folk ska ta avstånd från familjen, men allra värst att min bortgångne fars goda rykte kommer att dras i smutsen. Hon lever med en konstant oro, undviker människor som hon tror kommer att ställa jobbiga frågor samtidigt som hon försöker vara en del av den assyriska gemenskapen i Göteborg.

Hon konspirerar med min syster och de få exklusivt utvalda släktingar som jag berättat för. Allt för att hemligheten inte ska komma fram i ljuset. Hon bemästrar balansgången med en lindanserskas skicklighet. För egen del har hon accepterat mig för den jag är. Hon menar att det enbart är Gud som har rätt att döma mig. Att det är okristet att döma någon. Hon är min älskade mamma och min främsta förebild i livet. Men samtidigt medverkar hon till att upprätthålla hederskulturen.

Med åren har det blivit naturligt för mig att jag är assyrier i Göteborg och bög i Stockholm. Det är naturligt att min mor har träffat min pojkvän en gång. En gång på sex år. Det har blivit naturligt att han inte existerar när vi pratar i telefon. Det har blivit naturligt att jag sällan träffar min familj och att jag mår dåligt av att besöka min hemstad. Det har blivit naturligt för mig att ljuga om mig själv.

Mina föräldrar flydde till Sverige från Irak för att jag skulle kunna leva öppet som assyrier. Men hederskulturen har tvingat mig att välja mellan att vara assyrier eller bög. För både och kan jag inte vara. För min familjs skull.

Jonas Gardell har på senare tid uppmärksammat det hat som hbtq-personer möttes av i 1980-talets Sverige. Men vi måste inse att för många lever hatet kvar. Det finns mycket kvar att göra. Jag har med åren träffat på många hbtq-personer med utländsk bakgrund som lever med samma heders­förtryck och självförnekelse som jag. Många av dem på ytan lyckade och välutbildade med bra arbeten inom politiken, kulturlivet eller i näringslivet. För fyra år sedan bestämde jag att jag ville hjälpa hbtq-personer med invandrarbakgrund och andra utsatta personer. Jag blev politiskt aktiv. Men för att kunna lyfta fram det förtryck som tusentals unga hbtq-personer med utländsk bakgrund dagligen drabbas av i Sverige måste jag själv vara öppen i alla sammanhang och i offentligheten.

Från och med nu väljer jag därför att göra hederskulturen till en del av mitt förflutna. Jag väljer att vara både assyrier och bög. Både i Stockholm och Göteborg. Ingen kan ta det ifrån mig. Jag väljer att kämpa för de unga svenskar som utsätts för hedersförtryck enbart för att de tycker om personer av samma kön. Från och med nu är jag mig själv."

Återhämta dig för optimal prestation!

Dagarna efter träning är det inte ovanligt att man känner sig sliten, framförallt då man tränar hårt och med många pass i veckan. Hur sliten man blir beror till stor del på hur hårt själva träningspasset var, men man kan i hög grad påverka återhämtningstiden så att den blir kortare. Kortare återhämtningstid gör att du blir piggare vid nästa pass och att du i det långa loppet får ett bättre träningsresultat.

Här får du konkreta tips på olika återhämtningsåtgärder som förkortar din återhämtningstid och som minskar skaderisken vid nästa pass!

ÅTGÄRDER DIREKT EFTER TRÄNING

Återhämtningsmål
Direkt efter avslutat träningspass och före nedjogging/stretching bör du inta ett återhämtningsmål. Ett återhämtningsmål består av kolhydrater samt proteiner och har en rad viktiga funktioner:

* Inleder den anabola fasen. Träning är en katabol (nedbrytande) fas och för att man skall få någon effekt av träning är den anabola (uppbyggande) fasen en viktig del. Återhämtningsmålet inleder den anabola fasen genom att det hindrar den fortsatta nedbrytningen av muskler och immunförsvar.

*Ökad glykogeninlagring direkt efter träning. Direkt efter träning är insulinkänsligheten hög samtidigt som muskelcellernas genomsläpplighet är hög, vilket innebär att kolhydrater i form av glukos förs in i muskelcellen mycket effektivt. Genom ett återhämtningsmål direkt efter träning kan man lagra in en större mängd glykogen i muskeln än om det har gått mer än en timma efter träningen.

* Minskar infektionsrisken. Efter ett träningspass är immunförsvaret kraftigt nedsatt, bl.a. genom att antalet och aktiviteten av lymfocyter och antikroppar är lägre än i normala fall. Därför är du extra känslig för att bli sjuk timmarna efter träning. Protein och kolhydrater återställer kroppens immunförsvar.

* Ökad vätskehalt i musklerna - positivt för muskeluppbyggnaden. Kolhydrater binder vatten. En ökad glykogeninlagring i muskeln bidrar då också till en ökad vattenmängd i muskelcellen. En hög vätskehalt är positivt för proteinomsättningen och därmed för muskeluppbyggnaden.
 
* Ger en bättre ork vid nästa pass. Om du intar ett återhämtningsmål direkt efter träning, orkar du under nästa pass prestera på en hög nivå en längre tid. Det beror på att återhämtningsmålet ökar glykogeninlagringen. Glykogenet ger i sin tur energi vid muskelarbete. Har man bara halvfyllda glykogenlager då man påbörjar nästa pass, kommer man inte att orka hålla samma höga nivå under lika lång tid, som om då man hade haft välfyllda glykogenlager.

Nedjogging
Efter att du fått i dig återhämtningsmålet bör du jogga i lågt tempo (med en puls på 60 % av max) i ca 10-15 minuter. Nedjogging har visat sig förkorta återhämtningstiden efter träning, framförallt genom en snabbare borttransport av slaggprodukter.

Vätskeåterhämtning
Under de 6 kommande timmarna efter träning kommer du att bli dehydrerad, dvs. få en mindre vätskemängd i kroppen en den optimala. Det beror på att alla kemiska reaktioner (muskelreparation, glykogeninlagring m.m.) som sker i kroppen efter träning, oftast kräver närvaro av vatten. Detta innebär att man efter träning måste dricka såpass mycket vatten att man blir hyperhydrerad, dvs. få en vätskemängd i kroppen över den optimala. Rekommendationerna är att efter träning dricka 50 % av det förlorade vattnet under träning. Om du förlorar 2 liter vatten under träning och under passets gång totalt dricker 2 liter, innbär det att du efter träning bör dricka 1 liter, vilket är 50 % av 2 liter.

ÅTGÄRDER DAGEN/DAGARNA EFTER TRÄNING

De åtgärder man kan vidta dagen/dagarna efter träning, går ut på att öka blodgenomströmningen i de muskler som behöver återhämtas. En ökad blodgenomströmning ökar i sin tur borttransporten av slaggprodukter via lymfkörtlarna och näringstillförseln till musklerna. En ökad näringstillförsel leder till snabbare återhämtning genom muskelreparation, muskeluppbyggnad och glykogeninlagring.

Genomblödningsträning
Genomblödningsträning påskyndar kroppens återhämtning genom att den ökade blodgenomströmningen leder till att musklerna förses med näring och att slaggprodukter transporteras bort till lymfkörtlarna via blodet. Genomblödningsträning bör genomföras dagen efter träningspasset i lugnt tempo och bör fortgå i en halvtimma samt vara en lätt aktivitet där du jobbar i det aeroba intervallet. Olika exempel på genomblödningsträning är:

* Gång. Gå en halvtimma i ganska snabbt tempo med lång steg- och armföring. Ger en grundlig genomblödning i kroppen med fokus på benen.

* Jogging + aktiva rörlighetsövningar. Jogga i ca 20 minuter efterföljt med aktiva rörlighetsövningar. Ger en grundlig genomblödning i hela kroppen.

* Cykling i lugnt tempo. Cykla i 20 minuter. Ger en genomblödning i främst benen.

* Simning i lugnt tempo. Använd dig av de olika simsätten bröstsim, ryggsim och crawlsim, beroende på vilka muskelgrupper du vill blöda igenom. Denna typ av träning är väldigt skonsam, då den ej innebär några stötbelastningar på kroppen.

* Lätta intervaller. Jobba avslappnat med god teknik på ca 60 % av maxkapacitet i ca 100-120 m. Upprepa ca 15 gånger med 2 minuters vila. Lätta intervaller innebär genomblödning för främst vader, baksida lår och rumpa.

* Skadeförebyggande styrka/rehabträning. Det handlar om att träna styrka med låg belastning mellan 20-50 repetitioner för ökad genomblödning. Ger en lokal genomblödning av en överansträngd muskel eller en muskel med mycket träningsvärk.

Massage
Att bli masserad är ett bra sätt åstadkomma en ökad lokal blodgenomströmning i den eller den muskler man vill återhämta. Lymfsystemet stimuleras då och slaggprodukter avlägsnas från muskeln, samtidigt som musklerna får extra värme och näringstillförsel via blodet. Dessutom har massage visat sig ha en stressreducerande, muskelavslappnande och trötthetsreducerande effekt. Den vanligaste massageformen är Svensk klassiks massage.

Bastning
Att basta innebär en temperaturhöjning av kroppen och en ökad blodgenomströmning, vilket gynnar återhämtningen positivt. En bastning på ca 20 minuter är lämpligt då du vill återhämta hela kroppen. Tänk dock på att dricka under tiden eftersom du förlorar en del vatten under bastningen.

PERMANENTA ÅTGÄRDER

Sömn
Att sova är oerhört viktigt för att kunna återhämta sig. Det är under djupsömnen som kroppen, i närvaro av anabola hormon, reparerar och bygger upp muskler m.m. Som tränande ungdom behöver man ca 9-10 timmars sömn per natt, medan en medelålders individ behöver ca 7-8 timmar per natt. Individer som tränar väldigt hårt och mycket behöver mer sömn. Om man inte uppfyller sömnrekommendationerna på natten kan man sova ca 1 timma på eftermiddagen.

Kost
En regelbunden och varierad kost är nödvändigt för att kroppen inte skall brytas ner. Läs mer om hur du bör äta i de olika kostartiklarna.


Referenser
* Annerstedt, C. & Gjerset, A. (1997). Idrottens träningslära. SISU Idrottsböcker.
* Burke, L. (2007). Practical Sports Nutrition. Human Kinetics.
* Hawley, JA. & Burke, LM. (1997). Effect of meal frequency and timing on physical performance. British Journal of Nutrition, 77, 91-103.
* Casa, D., Armstrong, L., Montain, S., Rich, B. & Stone, J. (2000). National Athletic Trainers' Association Position Statement: Fluid replacement for athletes. Journal of Athletic Training, 35, 212-224.
 
Skrift från www.styrkeprogrammet.se

Tysta inte hjältarna!

Att stå upp för det man tycker och tänker kan kosta en själv väldigt mycket. Att jag skriver om orättvisor och felaktigheter inom mitt yrkesområde kan medföra att jag har svårare att få jobb. För det är inte många som vågar och vill anställa någon som faktiskt står upp för vad många socialsekreterare innerst tycker och tänker men inte vågar säga. De vågar inte riskera att få en sämre löneutveckling, dåliga referenser inför nästkommande jobb, etc. Peter Norman var en annan person som stod upp för vad han tycker var rätt och riktigt. Detta kostade dock honom hans karriär och han utvecklade en depression och ett alkoholmissbruk. Tysta inte oss kämpar!

Artikeln är från www.aftonbladet.se, datum 2013-08-20 skriven av Ronnie Sandahl.

”Peter Normans naglar var inte målade i regnbågens färger.
Men han stod där på prispallen, tjugosex år gammal, alldeles i utkanten av historieskrivningen, och väntande på att hans liv skulle rasa samman.

Fyrtiofem år senare syns han igen, när ingen vill missa att sätta Emma Green Tregaros nagelprotest i en historisk kontext. Återigen visas den klassiska bilden från Mexiko-OS 1968: Tommie Smith och John Carlos som står på prispallen efter 200-metersfinalen med varsin handskbeklädd näve mot skyn, en legendarisk protest mot rasism och diskriminering.

Peter Norman var ingen av dessa två ikoner. Han var den vite killen som stod just bredvid.

En sensationell australiensisk silvermedaljör som inför prisutdelningen hade börjat prata med de båda amerikanerna. Smith och Carlos hade då berättat om den aktion de planerade: de skulle bära svarta handskar och protestera med knutna nävar. Problemet var bara att Carlos hade glömt sina handskar i olympiabyn.

Efteråt har de berättat att det var australiensaren som föreslog att de skulle dela paret, en handske var.

För att visa sin solidaritet såg Peter Norman dessutom till att låna en protest-badge från det amerikanska lägret, som han under prisutdelningen bar på sitt bröst.

Efteråt, när skandalen var ett faktum, skickades amerikanerna Smith och Carlos hem från olympiaden. De mottogs som hjältar och trubbelmakare, för alltid symboler för mod och rättvisa.

Peter Norman? Han sprang aldrig för Australien igen. Solidaritetshandlingen blev ett karriärmässigt självmord. Det rassegregerade Australien behandlade sprintern som en landsförrädare. Trots att Norman fyra år senare kvalificerade sig till OS i München med överlägsen marginal fick han inte åka.

Han tystades effektivt. Tidningarna skrev inte. Australiens bäste sprinter någonsin föll i glömska. Och själv sjönk Peter Norman allt djupare ned i depressioner och alkoholmissbruk.

Detta skulle nästan kunna vara en sedelärande historia, om man bara blev klok på vad den ska lära oss.

Eller så här: om den bara lärde oss något upplyftande. Men det gör den inte. För på historieskrivningens skräphög finns tusentals Peter Normans, de bortglömda hjältarna som försvann mellan raderna. Människor som stod upp för något, och tvingades betala priset.

Och när det 2005 restes en staty över händelsen var andraplatsen tom, Peter Norman var inte ens med i konstverket.

Ett år senare dog han, sextiofyra år gammal. Peter Norman fick en hjärtattack medan han klippte gräset. På begravningen var det två grånade amerikaner som bar kistan; Tommie Smith och John Carlos hade rest till Australien för att visa sin respekt.

Och fyrtiofem år senare står sig fortfarande rekordtiden från silverloppet i Mexiko, till denna dag har ännu ingen australiensare sprungit snabbare än den modige Peter Norman.”

Våga känn och sluta vara socce-empatisk!

Hade ett tungt klientsamtal idag. I mina samtal är jag inte en tråkbyråkrat som slänger mig med fina ord hit och dit som allt för ofta är meningslöst pladder. Jag förespråkar medmänsklighet inom ramen av yrkesrollens riktlinjer och lagar.

Jag är så trött på socialarbetare som uttalar sig socce-empatiskt: Mmm...jag förstår..mmm.. men för att återgå till.." Våga lyssna och bekräfta att livet är skit ibland. Sluta curla, gulllegulla och dalta... Våra klienter lever i en tuff värld och klarar av att mötas med respekt, med bekräftelse om att ja ditt liv är skit just nu. Vi socialarbetare måste tro på klienten och visa att vi tror på klienten. Vi måste tro på att hans/hennes liv kan bli bättre att han/hon klarar av att förändra sitt liv. Har inte vi socialarbetare tron på att livet kan bli bättre hur ska vi då kunna hjälpa? Vi måste våga prata om det svåra.

Våra klienter är inte bara ett ärende utan faktiskt en människa. Det är hans/hennes liv. Ansvaret är hans/hennes. Men hur kan vi ger dem stöttning, beteendeförändrandeverktyg, hopp och tron på sig själva. Förändringen kan inte ske för att socialtjänsten vill utan för att klienten själv innerst inne vill. Se livet som en gåva. Våra klienter har kämpat för att få tillbaka gåvan många gånger. Varit nära att förlora gåvan många gånger.

Våga känn. Våga vara medmänniska med empati. Våga vara respektfull och kom ihåg att lyfta fram det positiva i en svår situation. Sprid värme och hopp!  Tyck om ditt jobb och dina klienter - annars byt jobb för vi jobbar med levande människor som vill må bättre och leva på riktigt. Varken de eller vi socialarbetare mår bra av socce-empati utan jag uppmanar er - våga känn.

Om saknaden, efter det som aldrig fanns. Maskrosunge.

Så berörande, så starkt, så tabu men så ärligt!

Tack Pernilla för att du delade med dig av dina tankar och känslor som fler känner igen sig i.
Delar din blogg: http://pytternasmamma.wordpress.com/2012/09/16/om-saknaden-efter-det-som-aldrig-fanns-maskrosunge/

Läs hennes senaste blogginlägg nedan:

"Om saknaden, efter det som aldrig fanns. Maskrosunge.

Jag läser ofta små inlägg på twitter och facebook, ser bilder med fina texter och grupper, alla med det gemensamma innehållet att man saknar sin bortgågne förälder. Att man saknar deras råd och kärleksfulla omfamningar.

Jag tycker det är så otroligt fint att många har haft den relationen och jag menar på inget vis att man ska låta bli att uttrycka sin sorg, eller sin glädje över de som en gång fanns.

Mina föräldrar lever inte längre. Och jag är på något vis tacksam. Det låter fruktasvärt, och säkert kommer många att ha problem med vad jag just skrev. Men alla relationer är inte fina, fyllda med kärlek och trygghet. Den familj jag växte upp i var fylld med svek, lögner, svår misshandel och övergrepp och obscena mängder alkohol. Jag är tacksam att de inte lever. Jag är tacksam att jag aldrig, någonsin, behöver oroa mig över dem igen. Jag är tacksam att mina barn aldrig behöver möta dem.

Det låter hårt, och det är hårt. Man talar om förlåtelse och förståelse. Jag är kanske inte en så pass god människa, för vissa saker kan jag inte alls förlåta. Jag kan på något plan räkna ut orsaker. Jag kan se sammanhang. Jag kan förlåta mycket. Jag kan vara tacksam för att jag är den personen jag är idag. Men det finns saker jag aldrig kan förlåta, saker som är så sjukt att jag inte kan sätta ord på det.

Jag är den jag är idag, inte tack vare mina föräldrar, utan trots dem. Hårt. Elakt kanske, men sant.

Varje dag slåss jag med saker som poppar upp, varje dag bearbetar jag minnen. Det är inte längre lika tufft, jag har kommit att se dem som pusselbitar till vem jag är och varför jag ibland reagerar som jag gör. Pusselbitar som gör att jag kan förändra mig själv till en bättre människa.

Alla alkoholister är inte elaka. Jag är rätt övertygad om att min pappa varit hemsk även som nykterist. Han var ju det i sina nyktra perioder.

Jag ska inte gå in för mycket på mitt liv och min barndom, det är inte det som är poängen. Jag vill helt enkelt berätta att jag, när jag läser vissa inlägg, känner en enorm saknad.

Jag saknar att ha en förälder, som känt mig hela mitt liv, som finns där för mig. Jag kan sakna att kunna ge mina barn fina morföräldrar, och berättelser om mig när jag var barn.

Jag kan sakna höra historier om bus jag och mina syskon hittade på.

Jag kan sakna kramar.

Jag kan sakna ett leende, ett telefonsamtal, en tröstande hand.

Men allt är en saknad av något som inte fanns. Enbart en längtan och en dröm.

Jag älskar att läsa om era föräldrar, även om jag förstår er tunga sorg, för det ger mig så mycket hopp. Hopp om att världen trots allt hyser betydligt mera godhet än ondska, och vet ni vad? Det är galet vackert!

Ta hand om er själva, och varandra!"